Drömmar om en vidgad norm. Exempel på icke-neurotypisk kognition.

Fortsätter tänka högt kring det jag fick med mig från föreläsningen av Jakob Wenzer, på temat Radical Imagination. Fortsätter tänka om detta med normer och avvikelser. Under vägs och i och genom arbetet med dessa tankar finner jag pusselbitar till förståelse om mig själv, mitt liv och hittar även förklaringar till att det blivit som det blivit. För när jag är jag blir det inte alltid bra, även om jag alltid vill väl och försöker. Ofta blir det inte bra på grund av att jag är så full av känslor. Och om jag blir engagerad och är intresserad har jag svårt att hejda mig. Studenter kan uppfatta mig som burdus, eller sträng. Det får jag höra ibland, framförallt av nya studenter. Studenter som inte lärt känna mig. För det brukar bli bra, när vi väl lärt känna varandra. Tänker att jag nog är lite för engagerad och vill lite för mycket. Då är det lätt att glömma att jag finns där för studenterna. Brinner med en stark och klar låga för kunskap, och mitt tålamod är på grund av raslösheten dåligt. Klart det uppstår problem då. Fast jag brukar vara hyfsat bra på att lösa problem. Jag har till exempel fått höra att jag är prestigelös, och det är jag. Däremot kan jag inte kompromissa med kunskapen, för det är kärnan i mitt uppdrag. Sammanfattningsvis kan man säga att det är inte enkelt att vara jag och jag är inte helt enkel att vara med, men det går för det mesta bra och några allvarliga konflikter eller problem har jag inte hamnat i. Och problemen handlar till allra största delen om att jag inte passar in i normen, att jag har svårt att följa regler som jag inte förstår eller som inte fungerar.

Om detta pratade Jakob. Han menar att normbrytare behövs, för att ge liv och rörelse åt den process som livet och samhället är. Alla kan inte vara normbytare, det behövs även upprätthållare av normen. Troligtvis behövs det fler normupprätthållare i en population, än brytare av normen. Båda egenskaperna, eller funktionerna, behövs i ett samhälle, för att processen ska bli hållbar och för att populationen som helhet ska överleva. Evolutionen fungerar på detta sätt och såväl mänskligheten som människornas hjärnor är resultatet av evolution. Att peka ut avvikare, eller försök att snäva in och smalna av normen är möjligen ekonomiskt fördelaktigt, men det är inte hållbart ur ett evolutionärt perspektiv. En liknelse: Ett fält där det enbart växer en högavkastande gröda är ekonomiskt lönsam. Så länge förhållandena inte förändras och så länge det inte dyker upp något skadligt som lyckats knäcka koden för den monokultur som lever och frodas på fältet. Om, eller rättare sagt när, det händer riskerar hela fältet och alla plantor att dö. Och samma gäller alla typer av populationer. Mångfald är garanten för enskilda arters och livets på jorden långsiktiga överlevnad.

Så kan man också se på personer med ADHD och Asberger, liksom människor med andra egenskaper som i relation till normen befinner sig på marginalen. Som garanter för mångfalden och därför som likvärdiga medlemmar i det mänskliga genomet. Som Jakob Wenzer sa på föreläsningen; det går inte att vara både kreativ idéspruta och koncentrerad minnesmästare. Men båda egenskaperna är emellertid viktiga, fast en individ kan inte härbergera alla egenskaper som mänskligheten behöver för sin överlevnad. Och den som känner igen sig i diagnosen Asbeger eller ADHD har egenskaper som andra saknar. Tillsammans går det att bygga ett bättre samhälle. Om och när dessa egenskaper behövs, och ingen kan veta på förhand, vore det korkat att ha gjort sig av med dem. Egenskaperna hänger emellertid intimt samman med kropparna som härbergerar egenskaperna.

Hur behandlar vi dessa kroppar? Hur ser vi som samhälle på avvikare? Ingen erkänner att man röstar på SD, ändå växer stödet för den typen av partier. Mobbing, råder det sedan länge koncensus om, är förkastligt. Ändå händer inget. Talet om mobbing har förändrats enormt sedan jag gick i skolan, men faktum kvarstår. Min son tvingades utstå exakt samma behandling av sina "klasskamrater" som jag fick. Och trots alla handlingsplaner och försök att stävja problemen stod hans skola lika handfallen som min inför den kraft som upprätthållarna av normen mobiliserar. För det är vad det handlar om, i såväl fallet med främlingsfientlighet som ifråga om mobbing. Upprätthållande av normen. Kollektiv strävan efter likriktning. Ingen erkänner att de är mobbare, för mobbing finns ingen som försvarar. Kanske kan man förstå mobbing med dessa tankeverktyg och kunskaper om hur helheten fungerar. Mobbing handlar om något som evolutionen gynnat och den är varken begränsad till skolan eller unga år, det är en utbredd, kollektiv egenskap som alla avvikare utsätts för. Kanske är det för att vi letar efter mobbare där vi borde leta efter kollektiva mekanismer som sitter djupt hos det stora flertalet, som vi konsekvent misslyckas med att lösa problemet som alla känner till och som ingen accepterar.

Kanske kan vi därför lära oss något av att lyssna på och studera kognitiv avvikelse, som en del av gemenskapen, istället för som oönskade element och problematiska egenskaper? Kanske kan den Icke-neurotypiska historia som Jakob talade om på föreläsningen och skriver om på sin blogg fungera som inspiration till ett sådant arbete. Kanske, men för att se det så krävs att vi kollektivt tänker om. Det går inte att lösa dessa problem genom att skapa team eller konstruera handlingsplaner, det är ett genomgripande arbete som måste till. En annan syn på vad en människa är och en vidgad norm. Dit är det långt, men det finns hopp och det händer mycket (hittar lätt en massa intressant på nätet, som här, här, här, och här). Det finns en rörelse som vill se en mer inkluderande norm och som förespråkar samt visar på fördelar med en mer positiv syn på egenskaperna som ADHD-personer och Asbergare uppvisar. It's all in the mind, skulle man kunna säga. Där finns skillnaden, i synen på egenskaperna. Ingen är något, alla (avvikare liksom normuppfyllare) blir till i samspel.

En förklaring till "nyttan" med ADHD som förts fram är att sådana egenskaper passar väl in i, till exempel jägarsamhällen. En hypotetisk och kontroversiell teori. Kanske inte någon bra teori, men det är i alla fall ett försök att förklara det faktum som ingen kan bortse från, att egenskaperna är lika gamla som mänskligheten. Evolutionen har inte sorterat bort dem från det mänskliga genomet. Och det är et val vi gör idag att diagnostisera och medicinera avvikare, istället för att tänka konstruktivt och försöka klura ut hur mänskligheten och samhället skulle kunna använda egenskaperna. ADHD-personer är eller kan vara, och här talar jag utifrån egna erfarenheter, bra på att se möjligheter och mönster där andra bara ser dunkelhet och kaos.

Jakob lyfter fram några exempel på individer som det har spekulerats i om de möjligen skulle kunnat få något slags diagnos, om begreppen och definitionerna funnits när de levde. Det råder ingentvekan om att det finns välfungerande personer med diagnosen ADHD eller Asberger. Inget vet, men det verkar inte otroligt att följande skulle kunnat få en diagnos: Emelie Dickinson, Thomas Alva Edisson, Nikola Tesla, Marie Curie, Alan Turing, Albert Einstein. Det som förenar dessa begåvningar är att samtliga kommer från harmoniska hem där de mötts av uppmuntran och förståelse. Alla var extremt begåvade, inom ett smalt område, och alla hade självförtroende nog att stå på sig, samt ekonomiska möjligheter att kunna fortsätta med sitt värv. Det säger något om bemötandets och de sociala förutsättningarnas roll för möjligheten att lyckas. Alla ovan har bidragit till mänsklighetens överlevnad och utveckling och är det så att deras förmodade diagnos hade något med deras verk att göra borde vi dra lärdom av deras livshistorier. Har vi ett samhälle där vi tar hand om varandra och där alla får växa? Ser vi på avvikare som potentiella problem, eller med nyfikenhet och intresse? En samvetsfråga, men mina erfarenheter från skolans och utbildningens värld är att vi gör precis tvärt om. Och resultatet är att vi producerar mer av samma kunskaper och att vi tvingar avvikare att se sig själva som problem.

Överspilld perception talar Jakob om också. Utifrån exempel från konsten. Han lyfter fram några skapare av populärkultur och resonerar kring vad i deras verk som skulle kunna betecknas som uttryck för icke-neurotypisk kognition eller i alla fall exempel på individer och verk som där diagnoserna fungerar som förklaring. Alfred Hitchcock nämns. Jakob menar att hans tidiga filmer inte värderar det som skildras, det bara skildras. Och när Hitchcock upptäcker psykoanalysen börjar han använda denna som ett slags manual för sina filmer. Hans filmer beskriver skeenden och personligheter så att säga iskallt iakttagande och utifrån. Det är studier i det mänskliga psyket, men inte inifrån och ut, utan utifrån och in.

Jackson Pollock är ett annat exempel på skapande som går att förstå utifrån neurodiversifierade egenskaper. Det handlar om en konstnär som upptäcker det mänskliga genom att skapa spår, som sedan kan studeras av andra. En konstnär som låter sig upptäckas. Inte en konstnär som vet hur det är och skildrar det inifrån. Pollock var också, liksom alla som nämns i denna bloggpost och på föreläsningen, innovativt normbrytande.

Andy Warhol nämndes. Och enligt Jakob skapade han en persona som uppvisade tydliga tecken på Asberger. En figur som vandrar runt i världen, ständig förvånad. För att världen upplevs utifrån och in, istället för inifrån och ut. Allt som finns där ute, inklusive jag själv, är fascinerande på det sättet. Och allt förändras i relation till kontexten. "The world fascinates me", är ett citat som tillskrivits Warhol. Och här finns tydliga likheter med definitionerna av icke-neurotypisk kognition som beskrevs i förra bloggposten.

Jakob spelade även Kraftwerk för att illustrera sin tes. Han talade om deras låt Trans Europa Express, som exempel på icke-neurotypisk musik. Jakob som själv är musiker talade om ljudens materialitet. Kraftwerk skapar inte avbildande musik. "De spelar på våra kroppar", säger Jakob. Språkets materialitet talades det om också. Hur texterna i låtarna inte handlar om ordens betydelse, utan om hur orden låter och hur våra kroppar reagerar på orden när de träffar oss. Många av Kraftwerks låtar om rörelse, eller låtar som rör sig. Som tvingar rörelse på oss (Lyssna till exempel på Tour de France, på orden, ljuden och fundera på hur ljuden påverkar din kropp).

Dessa är exempel på konstnärer som många andra konstnärer idag förhåller sig till. Banbrytande konst. Skapad av konstnärer som såg något nytt, i det bekanta. Möjligen krävs det för att upptäcka detta att man inte sitter allt för mycket fast i normen. Det betyder inte att det krävs att man har en diagnos för att skapa banbrytande verk, eller att alla med en diagnos är genier. Absolut inte, men det går att förstå detta med hjälp av sådana verktyg. Läs även Jakobs eminenta text om gruppen The Knife.

Frauke, är ett annat exempel som diskuteras. Hon är en buto-dansare. Kände inte till denna dan, men hittar följande exempel på nätet. Det handlar om att dansa kvaliteter, om att gestalta naturens egenskaper. Frauke representerar inte världen, artisten skapar något nytt, något eget. Dansen förhåller sig inte till danstraditioner. Liknar inte. Det handlar om att se världen som den ter sig och upplevs, utifrån och in.

Blu, som är artist som blandar musik och grafittikonst nämndes också. Alla sinnen riktas Blus skapande in mot det som skapas, mot detaljerna. Exempel på förmågan att fokusera, att rikta uppmärksamheten. Jakob talar om detta att hitta metoder att fokusera. Sätt att rikta uppmärksamheten.

Och här känner jag igen mig själv oerhört väl. Jag kan fokusera. Har här och nu riktat fokus mot denna text under drygt en timme. Och när jag skriver om sådant jag väljer själv, som inspirerar mig. När jag skriver om sådant jag funderar på och är upptagen av. Då finns nästan ingen gräns för hur fokuserad jag kan vara, men jag kan inte vara det länge. En dryg timme är ett slags gräns, sedan flyr tankarna ut i associationer och uppmärksamheten riktas mot något annat. Världen försvinner som sand mellan fingrarna på mig, fragmenteras och löses upp. Det är vanligtvis inget problem. Jag har läst mig finna strategier för att fungera, för att anpassa mig. Bloggen är en sådan strategi, och den talar sitt tydliga språk. Snart har jag producerat 1500 bloggposter. Om till synes olika ämnen. Men det finns en röd tråd här. Livet, världen, kultur; omgivningen. Hur fungerar den helhet jag lever och verkar i. Jag har inte knäckt den koden än. Kämpar ständigt för att passa in, men jag når inte riktigt fram. Känner ständigt en viss distans, som om jag hela tiden betraktar mig själv utifrån. Jakobs tankar har hjälpt mig att sätta ord på en del av detta och jag förmedlar min version av dem här.

Tillsammans kommer vi alla längre, om vi lyssnar på varandra och om vi samarbetar. En kan inte göra allt, men alla kan bidra med något. Alla har egenskaper som kan bidra till byggandet och upprätthållandet av helheten.