Språkfilosofiska reflektioner 23

När tiden är knapp är det bara det mest akuta man hinner med. När utrymmet krymper och marginalerna försvinner. När hastigheten ökar samtidigt som kraven höjs. När man inte får misslyckas och alla bevakar varandra. I ett värld, ett samhälle och en kultur där man letar fel och fokuserar på mål. När projekt avlöses av projekt och när allt fler ställer allt större krav på varandra. Där alla på ett eller annat sätt är kontrollerar varandra och kontrolleras. Där ingen är fri. Där går inte att tänka, bara handla. I en sådan värld tar ryggmärgen allt mer över, affektioner styr mer än reflektioner. Känsla mer än förnuft. Det som sägs och löften som ges blir viktigare än vad som faktiskt görs. För ingen har tid att följa upp och resonera tillsammans kring erfarenheter och vad som kan göras bättre. Istället kontrollerar man. Och dömer. Den som inte lever upp till kraven straffas. Det är vår värld. Det är den väg vi slagit in på, detta är vad vi tvingar oss till för att slippa överge den kollektiva bilden av hur det borde vara. Vi följer konsekvent kartan och tvingar in terrängen i bilden vi målat upp, strukturen vi bestämt ska gälla. Vi disciplinerar oss och gör vad som krävs, för att vi så förtvivlat gärna vill att kartan ska gälla. Det är synd, för ju längre vi fortsätter på den inslagna vägen, desto svårare blir det att vända tillbaka.

Tiden har varit knapp ganska länge nu. Och det har bara funnits tid för det mest akuta. Tid för tankar och reflektion har varit minimal. Av omgivningens krav har jag tvingats följa minsta motståndets lag, har jag tvingats reagera. Nu är det hög tid att bryta det mönstret. Äntligen finns det tid för reflektion och filosofi. Tid att tänka, inte på något specifikt, inte på problem som ska lösas. Tid för att tänka kring det som är viktigt. Det som betyder något. Grunden för samhället och alt vi tar för givet. Tid att tänka om och reflektera kring språket, kulturen och hur allt blir som det blir. Tid att reflektera över förutsättningarna för vardagen. Över förutsättningarna för förändring. Mina språkfilosofiska reflektioner har allt för länge försummats. Hög tid att ändra på det. Dags att ta tag i det som är viktigt. Dags att ta upp kampen för ett bättre liv. Utan filosofi och förmågan att tänka kritiskt finns ingen möjlighet att förändra samhället till det bättre. Vi måste bryta mönster och ändra våra grundläggande värderingar. Det är inte lätt, men så himla svårt är det heller inte. Inte om man vet vad som påverkar vad och hur allt hänger ihop. Och hjälp det arbetet får vi hos Deleuze och Guattari, om vi lär oss förstå och kan förmå oss börja jobba med verktygen som de ger oss.

One can juggle all of these factors, subtract some or even add new ones. They go together, however, because the essentials of all of them are present on the level of any one.

I den förra posten i serien listades ett antal faktorer som klassisk lingvistik ställer upp när man arbetar med att förstå språk. Det som förenar dem är att de handlar om att dra upp gränser, om att definiera och skapa kontroll. Den vetenskapliga metoden tvingar lingvisterna att definiera sitt studieområde. Men det arbetet är mer en konsekvens av akademisk kultur, än av något som finns i språket. Det handlar mer om tjänstetillsättningar, makt och ämnesmässiga hierarkier. Det handlar mer om att bestämma vem som får tala, om vad och när. Konsekvensen blir att språket skiljs ut från resten av samhället, kulturen, världen. Språket klipps så att säga av vid rötterna, det slutar vara levande. Och då går det att formulera lagar och bestämma regler. Där och då, men bara där och då, stödjer teorin och empirin varandra. Utgångspunkten för Deleuze och Guattari är istället att språk är en del av den helhet som allt och alla andra också är delar av. En levande, föränderlig, interaktiv del av den kultur som skapas i och genom våra vardagliga handlingar. Vad man studerar inom lingvistiken är ett system av interna relationer som skapats av lingvistiken, det är den tanke som Deleuze och Guattri driver.

For example, the distinction between speech and language is recapitulated in the distinction between competence and performance, but at the level of grammaticality. If it is objected that the distinction between competence and performance is entirely relative (a linguistic competence can be economic, religious, political, or aesthetic, etc.; the teaching competence of a grade school teacher may be only a performance in relation to the judgment of an inspector or government regulations), linguists respond that they are willing to multiply levels of competence, and even to introduce pragmatic values into the system.

Klassisk vetenskap skyr allt som är relativt, osäkert och vagt. För det bjuder motstånd mot den modell man hävdar är den rätta. Förändring skall vara linjär och möjlig att räkna på, annars får vetenskapen problem. Och alla problem som en komplext, icke-linjär kollektivt skapad verklighet ger upphov till tar fokus från det som är viktigt, att producera artiklar, söka forskningsmedel och göra karriär. Vetande är idag en industri lika strömlinjeformad som alla andra industrier. Vetande produceras enligt på förhand uppgjorda planer. Kvaliteten på kunskapen mäts i antalet citeringar, storleken på forskningsanslagen och efter var man publicerar sig. Allt färre tvingas på detta sätt in i fållan, och allt färre fokuserar på det som är viktigt och det enda som verkligen betyder något, det liv som levs här och nu. Samhället, kulturen, språket. Deleuze och Guattari utgör undantaget, kämpar för en annan syn på kunskap, en syn som tar hänsyn till det som är, som anpassar sig till verkligheten och dess komplexitet. En mer förutsättningslöst sökande vetenskap. En nomadologisk vetenskap, strukturerad efter rhizomatiska principer. Och så finns det också starka krafter som gör allt som står i deras makt för att tysta och misstänkliggöra dem, som försöker dra in dem i debatter som är deras hemmaplan och där de vet att de har övertaget. Deleuze och Guattri möter dem med samtalet som vapen. Pekar på exempel efter exempel, kör in kilar i den på ytan perfekta fasaden. Ägnar sig åt tveksamheter och bryter upp gränser och river murar, istället för att försvara dem. Kort sagt, Deleuze och Guattari sätter vetandet och verkligheten i fokus. Filosoferna sätter parentes runt sig själva, för att kunna lägga så mycket energi och tankemöda som möjligt på att (här i detta kapitel) förstå språket i dess fulla komplexitet. Deleuze och Guattari följer med språket och jobbar med det på språkets egna villkor istället för att låsa fast det.

Brekle, for example, proposes adding an "idiosyncratic performatory competence" factor tied to a whole constellation of linguistic, psychological, or sociological factors. But what use is this injection of pragmatics if pragmatics is in turn considered to have constants or universals of its own? And in what way are expressions like "I," "promise," "know" more universal than "greet," "name," or "condemn"?

Vetenskap handlar i väldigt hög grad om att rädda kartan, till varje pris. Allt för att vetenskapsmännen och kvinnorna ska kunna uttrycka sig tvärsäkert, vilket allmänheten kräver av dem. Fast hur vetenskapligt är det egentligen, att uttryck sig klart och förenklat om något som är diffust och komplext? Här finns en viktig paradox inbyggd i det akademiska systemet. Ett problem som får konsekvenser för vetandet, för kvaliteten på den kunskap som produceras med allmänna medel. Jag arbetar på uppdrag av staten och min lön betalas av skattemedel. Jag har ett ansvar att använda pengarna på bästa sätt, och med bästa menar jag mest användbara sätt. Kunskapen jag producerar vill jag ska följa världen och beskriva den som den är, inte som mina modeller och kartor säger att den ska vara. Jag är konsekvent och följer kunskaperna som åren i vetenskapens tjänst har gett mig. Söker hela tiden utmana mina allra djupast liggande värderingar, för att det är enda sättet att lära, lära om och lära nytt. Jag värjer mig mot akademiska strider om prestige. Vill veta, inte göra karriär. Därför uppskattar jag Deleuze och Guattari, för de ger min verktyg. De tvingar mig inte att följa dem, tvärt om uppmanar de mig att gå min egen väg. Den väg som kunskapen leder till och pekar ut. Framtiden är öppen och skapas i kollektiv handling. Vetenskapen är en del av samma tillblivelserörelse som det man undersöker. Samproduktion är vad allt handlar om, om ni frågar mig.

Similarly, when efforts are made to make Chomsky's trees bud and to shatter linear order, as long as the pragmatic components marking the ruptures are placed above the tree or effaced from the derivation nothing has really been accomplished, one has failed to constitute a rhizome.

Det går inte att skilja ut något som av naturen och verklighetens lagar är sammanblandat. Vi tänker och ser träd där det egentligen bara finns rhizom. För inget träd klarar sig utan externa komponenter. Den tankebilden, den kartan, gäller bara så länge man bortser från hur det fungerar i levande livet. Vetandet är bara giltigt så länge man håller sig i trädet och så länge man bara riktar blicken mot kartan.

In truth, the nature of the abstract machine is the most general problem: there is no reason to tie the abstract to the universal or the constant, or to efface the singularity of abstract machines insofar as they are built around variables and variations.

Problemet vi har att brottas med handlar om att förstå på vilken nivå problemet ligger. Och vi söker konsekvent på fel ställen, i detaljerna. Vi letar svar i trädets bladverk när vi borde söka i dess rötter, långt under jorden istället. Där kan små förändringar ge enorma konsekvenser. Ju längre ut och bort vi söker oss för att hitta en lösning som vi kan presentera och göra oss ett namn på, desto mindre betydelse har den. För helheten. Förstår vi det, då har vi tagit ett enormt kliv framåt, först i tanken. Sedan i handling. Där är vi inte än. Kanske det måste bli värre innan det kan bli bättre?