torsdag 24 oktober 2013

Adhd är bara ett problem om vi väljer att se det så!

Igår var det dags för den sista föreläsningen, av tre om Neudodiversitet, på Konsthallen i Göteborg. Jakob Wenzer inleder med att samanfatta tankarna från de tre första föreläsningarna. Han berättar att det han är bra på, det är också det som är problemet. Allt kommer i ett och samma paket. Människan är en helhet, som blir tillinsamspel med omgivningen. Vi blir de vi är tillsammans med varandra. Jag är så att säga sidor av samma sak. Känner igen detta, känner igen dubbelheten. Hur omgivningens förväntningar och samhällets normer tränger sig på och tar sig innanför huden på mig. Känner igen detta att tvingas in i något som jag inte riktigt passar in i, något som jag inte valt själv. Hur vardagen i hela mitt liv har handlat om att passa in, hur inpassandet ständigt varit något jag måst tänka på och hur jag hela tiden av omgivningens reaktioner tvingats till insikt om att jag är annorlunda. Känner också igen mig i det att jag har förmågor som kompenserar en del av utanförskapet. Det som är jag är dubbelt. Jag vill inte vara någon annan. Jag vill vara jag, minus samhällets misstänksamhet.

Kognitiv skillnad, har det talats om i serien som igår gick i hamn. Mänsklighetens kognitiva bredd. Jakob talade om mänsklighetens olika utryck/kompetenser, om att dessa inte ryms i en individ. Han talade om att man har sett annorlunda på detta förut, men att idag är idealet en allt mer avsmalnad norm som alla ska passas in i. Mittåt är den ständiga uppmaningen. Mot mitten, alla. Anpassa eder. Och när normen smalnas av drabbas individer som befinner sig långt från mittfåran. Allt fler drabbas ju smalare normen är. Och normen blir smal när det är en allt mer specialiserad arbetsmarknads krav som styr vad som ska vara normalt. När kraven på prestation allt mer strömlinjeformas. Hur ska man göra med denna konsekvens av kollektivt levt liv? Det är en angelägen fråga, inte bara för dem som drabbas, utan för alla, för den mänskliga helheten. Svaret på hur man bör göra är inte givet. Den rörelse som håller på att formeras under namnet Neurodiversitet driver på och pekar på fördelarna med en vidgad norm där fler får plats och kan finna sig tillrätta. I ett sådant samhälle där det normalas spektrum är brett, där kan förmågorna som människor med en neuropsykiatriskdiagnos bättre uppskattas, till allas nytta och glädje.

Hur orienterar man sig i och mot världen, på det spåret fortsätter sammanfattningen. Är jaget en del av helheten, och möter jag världen så som den kommer mig till mötes i sin fulla komplexitet? Eller utgår jag från mig, som ett slags centrum som allt cirklar kring? Här finns en nyckel till förståelse för Neurodiversitet. En möjlig förklaring till att det ibland är svårt att förstå varandra. Adhd-personer och Asbergare/Autister känner ofta igen sig i, och jag kan bara instämma, att det är som om världen tränger sig på. Jag är inte en del av världen, en del som orienterar mig inifrån och ut till resten av mänskligheten. Världen tränger sig på mig och jag har svårt att sortera intrycken. Mitt liv är en enda lång räcka av störningar av olika slag som jag tvingas förhålla mig till och uppfinna lösningar på. Kreativitet är mitt sätt att klara mig genom vardagen. Det är en egenskap som jag inte kan leva utan, för då hade jag inget liv. Det är en positiv egenskap, som samtidigt är ett problem. För det är en del av diagnosen. En diagnos jag inte är speciellt intresserad av att utredas för. Jag fungerar, om jag bara får vara jag. Ifall omgivningen bara litar på mig, trots att jag sticker ut från mängden. Eftersom världen så att säga drabbar mig ser jag sådant som många andra missar, och jag är bra på att uppfinna lösningar på problem i farten. Den egenskapen vill jag dela med mig av. Jag vill bidra till samhället med det jag kan och är bra på, men för att kunna göra det måste jag få vara jag. Om jag är misstänkt eller satt under övervakning, för att jag är annorlunda, kan jag inte prestera. Då hämmas min förmåga, för då tvingas jag förhålla mig till ytterligare en yttre störning, en störning som dessutom handlar om och riktar rakt mot mig. Andra störningar känns bara som de är riktade mot mig, om ni förstår skillnaden.

Föreläsningsserien Radical Imagination har varit mig till stor hjälp. Den första drabbade mig som en käftsmäll, som ett slag mitt i magen. Det jag tidigare anat och skrapat på ytan av, snuddat vid, tvingades jag där och då och under de efterföljande dagarna ta in, acceptera och bearbeta. Det var en smärtsam process, men jag är tacksam för att jag tvingades genom den. Jag förstår mig själv bättre idag. Den första föreläsningen öppnade ögonen. Den andra föreläsningen kanaliserade insikten och transformerade den, visade på positiva vägar fram. Gav hopp. Och här under den sista konsoliderades känslan. Jag går vidare i livet som en starkare, visare, människa. Tacksam över vem jag är och med större förståelse för omgivningen, samt med fördjupad insikt om att jag inte är ensam. Vi är många som känner som Jakob Wenzer.

Stressad nu. Världens krav tränger sig på. Utanför fönstret vaknar resten av mänskligheten och samhällets hjul snurrar igång, fortare, fortare. Jag dras med. Släpper taget här om tankarna. Återkommer inom koer med fortsatta funderingar. Ska iväg på utbildnming. För att jag inte kan säga nej, för att jag är nyfiken. För att jag gillar utmaningar och vill utveckla förmågan att hitta lösningar. Femheldagar är inplanerade under hösten och den tidiga våren. Jag ska utbildas till Inovation Champion. Ser fram emot det, att få lära. Det ger mig lugn och ro. Kan vila i det, för det kanaliserar fokus och skärmar av livets larm. Uppmärksamheten kan riktas.

Lämnar er med bloggen Underbara ADHD, som jag upptäckt med hjälp av Jakob. På återhörande.

Inga kommentarer: