Avslutade gårdagens bloggpost innan resonemanget avslutats, innan alla tankar som uppstod under seminariet på konsthallen gåtts igenom. Fortsätter därför, här. Upplägget denna den sista gången skilde sig lite från hur det varit vid de två första tillfällena. Här kom fler röster till tals, modererade av Jakob Wenzer. En paneldiskussion tog alltså vid efter den inledande rekapitulationen. Panelen bestod av: Emmy Johansson, Jörgen Hassler och Ann-Liies von Knorring.
Den inledande frågan som diskuterades handlade om att adhd och autism finns och har alltid funnits i det mänskliga genomet. Annelies von Knorring, som är professor i neuropsykiatri. Tog grep sig an frågan utifrån sitt perspektiv och med stöd i sina kunskaper. Hon talade om hur människan är ett resultat av både arv och miljö, att det handlar om komplexa samspel mellan olika faktorer. Hon sa till exempel att miljö inte bara är social, den är även biologisk. Till exempel hos fostret. Epigenetik? Människan har potential att utveckla en massa egenskaper som kan utvecklas och beroende på vilken miljö man lever i kommer olika potentialer att aktualiseras. Stimulans, eller avsaknad av stimulans, påverkar vilja potentialer som utvecklas, eller inte. Detta fungerar hela livet, fast det fungerar mindre och mindre ju äldre man blir. Människan är plastisk hela livet men kroppen tenderar att stelna i sin form allt mer ju äldre man blir. På frågan om neuropsykiatriska fenomen som adhd och autism är ett resultat av genetik eller miljöpåverkan svarar hon att att diagnoserna troligen har ett ursprung i miljön. Hon tror inte att förklaringen till avvikelser finns i genetiken, utan förklarar det med miljöns (biologi/socialt) påverkan.
Jörgen Hassler menar att det är genetiskt, för att allt är genetiskt. Det handlar om biologi, om kroppen och den styrs av gener. Fast Knorring menar att det handlar om samspel mellan biologi och miljö och att det är svårt att hitta förståelse för symptomen om man söker svaret i generna, för det går inte att isolera företeelsen till en eller några få gener. Det är komplext och svårt att avgöra. Och det är så klart framförallt en fråga för vidare forskning. För den som har en diagnos eller som känner igen sig i beskrivningen spelar det mindre roll vad som är orsaken eller hur tillståndet bäst förklaras. Det viktiga är hur synen på den som har diagnosen ser ut och hur den som har den klarar av sin vardag.
Det talades om hur arbetet med att ta fram diagnoserna har bedrivits i nära relation till läkemedelsindustrin. Och det ledde över till en diskussion om ifall diagnostisering bara handlar om pengar? Den diskussionen är om möjligt ännu mer komplex. Här fick jag i alla fall lära mig att det inte finns medicin för att hantera symptom som drar åt autismhållet, bara adhd går att medicinera. Jakob berättade om hur han påverkas av medicinerna, att de hjälper honom att rikta sin energi och uppmärksamhet. Topparna, koncentrationen, sprids ut och han kan vara koncentrerad och hålla fokus under längre tid när han äter medicin. Men han sa också att han upplever det som att han blir lite bättre, lite mer lik dem som inte har en diagnos, men att han ändå inte fungerar riktigt lika bra. Och priset han får betala för detta är att hans unika adhd-förmåga försvinner, hans special gifts försvagas. Det visar sig att det som är problemet, det är också styrkan, det positiva.
Det talades sedan om olika sätt att organisera sig och Emmy Johansson berättade om gruppen Organiserade Asbergare. Hon sa att det nog mest är en stödgrupp för att hämta kraft ifrån. En opinionsbildare, möjligen, men framförallt en grupp för dem som har diagnosen och som lite övergivits av läkarvetenskapen, för det finns ingen medicin. Hon berättade om hur ensam hon kände sig efter att hon fått diagnos. Hur hon innan hon fick den möttes av hjälp och stöd från vården, men hur det försvann när hon fått svaret på varför hon fungerar som hon gör. Lite tragiskt och ledsamt att höra, för det visar hur samhället hanterar sina medborgare. Hur tvingande normen är. Adhd är lättare att samlas kring, att omvandla till en identitet. Och det har möjligen också med samhällets syn att göra, för den som har adhd är ofta extrovert. Människor med Asperger är ofta introverta, vilket debattören Johan Norberg skrivit om.
Finns det möjlighet att driva politik utifrån människor som har fått diagnos? Är det möjligt att bygga en identitet på neurposykiatrisk grund? Det borde vara möjligt, men det är svårt, med tanke på att det är en grupp eller grupper som inte riktigt får plats eller accepteras i samhället. Identiteter som bygger på att man är utsatt har ett pris, för diagnoser tenderar att vara stigmatiserande. Tänker på HBTQ-rörelsen som lite drabbas av samma symptom. Man vill vara den man är och är stolt, för det är inget problem (för de allra flesta skall tilläggas, i fallet adhd och autism), man fungerar i samhället. Problemet ligger i hur man betraktas av omgivningen. En identitet kan verka sammanhållande och stärkande för gruppen, men om majoriteten ser egenskaperna man samlas kring som problematiska, då blir det svårt.
När det gäller adhd, som är det jag kan uttala mig om är det ett faktum att det finns egenskaper, men dessa utnyttjas inte i och av samhället. Och det är olyckligt, men för vem, egentligen? Jag har som jag skrivit tidigare ofta känt mig fel, även om jag inte haft fel. Orsaken till det är att jag ofta ser saker från ett annat perspektiv än andra, vilket jag insett med åren. Länge trodde jag att det var mitt fel, att jag hade fel. Men när jag verkligen satte mig in i saken och tog kritiken mot mig på allvar insåg jag att jag oftast inte har fel i sak. Ingen har kunnat beslå mig med att fara med osanning, men det jag säger uppfattas ofta som apart och märkligt, bara för att det inte faller inom ramen. Det är min special gift, att hitta mönster och se möjligheter där andra inte gör det. Jag är rörlig i tanken och kan lätt ändra även på omhuldade sanningar, om jag övertygas om att jag har fel. Ofta i samtalet jag just sitter i. Och det har vissa svårt att hantera, och då blir jag problemet. Jag är kluven till detta med diagnoser och identiteter. Diagnosen stigmatiserar, pekar ut och väcker förväntningar. Ofta
negativa. Fokus
ligger på det som uppfattas vara annorlunda. Individen blir sin diagnos.
Riktar därför fokus mot normen, mot samhället. Alla dem som inte har problem eller känner igen sig i berättelserna. Det talades om medicinerna, om de förändrar människan, eller rättar till något som är fel? En oerhört viktig fråga! Vem bestämmer över detta? Här finns uppslag till vidare samtal och tankar. Ska samhället anpassa sig efter människorna? Eller ska människorna anpassa sig efter samhället? Ska man se till vad man kan och hur dessa egenskaper kan användas, eller vilka problem man har och hur egenskaperna kan förändras? Öppna frågor, frågor som borde lyftas och resoneras mycket mer kring.
Avslutar med att än en gång rikta ett stort tack till Jakob Wenzer för att han i och med föreläsningarna och bloggen hjälpt mig att förstå mig själv bättre och även till Göteborgs Konsthall som arrangerade serien. Jag är en visare och mer harmonisk människa efter dessa tre, på olika sätt, omvälvande tillfällen. Och med det sagt hastar jag vidare. Kastar mig ut i kaoset som livet som Lektor just nu innebär. Det är mitt i terminen, examinationer, möten, administration och tusen intryck som jag har svårt att sortera. Flyktlinjer hjälper mig dock, för här kan jag sätta tankar på pränt. Tankar som alltid funnits med mig, men som tidigare bara försvunnit eller kvävts i sin linda.
Det handlar inte om hur man har det, utan om hur man tar det. Allt handlar om vilka strategier man utvecklar och hur man hanterar och förvaltar egenskaperna man har.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar