lördag 26 oktober 2013

Skolan är ingen ö, den är en del av samället

Äntligen närmar sig terminens mest pressade och arbetsintensiva period sitt slut. Allt kulminerade i torsdags, då jag var på en helt fantastisk utbildningsdag (som det kommer en rapport om inom kort), på temat hållbarhet. Då var jag i princip helt avskuren från omvärlden och mailboxen fylldes, av frågor och uppsatsskrivande studenter som behövde stöd och hjälp. Igår hann jag beta av allt och kunde åka hem och ta helg i tid. Äntligen lite andrum. Äntligen lite lugn och ro. Tid och plats att låta tankarna flyga, som jag har saknat det. Äntligen kan och får jag bara följa med i flödet. Tar vara på det. Vädret inbjuder inte till något annat heller. Idag ska jag ta hand om mig, skriva, läsa och städa. Allt i en enda sammantvinnad rörelse av tillblivelse. Där finner jag ro, i rörelsen kan jag vila. I sådana rörelser, rörelser där jag är en del av helheten. Under en månads tid har jag tvingats på rörelse och hastigheter som pressat mig, som pressats på mig. Det tar på krafterna, men min egen rörelse, ger kraft och inspiration. Ger mer än den tar.

Sveper över dagens tidningar. Uppdaterar mig. Den bubbla jag varit i måste sprängas. Behöver frisk luft och inspiration till den eviga kampen om ett bättre samhälle, en bättre värld. Svårt att hinna kämpa för något annat än sin egen överlevnad när marginalerna krymper och man tvingas prestera mer på mindre tid. Fler känner som jag. Fler av oss som har jobb alltså. Men även den som inte har en anställning pressas under nuvarande regim. Alla ska prestera allt längre perioder allt närmare sin gräns. Och kraven ökar, så allt fler faller ifrån under processens gång. Normen smalnar av, inte på grund av att någon egentligen vill, utan för att den sammantagna kraften som genereras av alla små enskilda beslut om nedskärningar, effektiviseringar och rationaliseringar. Tidningarnas rapporter från verkligheten ger en dyster bild, som rimmar med den bild jag har inifrån bubblan. Vi bygger en skön ny värld för oss som bara är ny och skön på ytan.

Allt mer yta blir det och allt tydligare fokus på formen, reglerna och kontrollsystemen. Vi vill alla så förtvivlat väl, och satsar oerhört mycket resurser på att förhindra överraskningar. Problemet är att vi vill så många olika saker. Önskningarna tar därför allt som oftast ut varandra. Vi vill till exempel ha frihet att välja, skola, vård, el-leverantör, telebolag och så vidare. Vi vill ha sänkt skatt och mer pengar i plånboken att själva förfoga över. Vi anser oss ha rätten att kräva en hel del av detta. Idag är vi nästan som besatta av detta. Så pass upptagna av vad vi vill ha är vi, att vi tvingar oss in i stuprör där vi färdas allt snabbare och därför ser allt mindre av helheten. Vi behöver säga stopp! Halt. Manöver, är vad vi borde skrika till varandra. Vad håller vi på med? Är vi på rätt väg? Vart vill vi, egentligen?

Frågan vi borde ställa oss är inte; vad vill jag ha? Utan vad kännetecknar ett gott liv? Det är vad vi borde tala om och ta oss tid att fundera över. Hur ser kravprofilen ut för ett gott liv, för mig, för min familj, för min hembygd, för vårt land? För Europa och för världen? Det borde vara prioritet nummer ett. Sedan borde vi tala om vägar dit. Om vad som behövs för att förverkliga visionen. Bara så går det att få överblick. Bara så kan man bygga system som inte tar ut eller motverkar varandra. Bara genom att ta ett steg åt sidan och skaffa sig perspektiv kan man få en helhetsbild.

Läser om skolan på DN-Debatt, där skolinspektionen skriver om läget. Det är skrämmande läsning. Tyvärr ser det lika illa ut överallt, även på Högskolan, där allt mer fokus riktas mot formen och allt mindre åt innehållet. Allt mer av lärarens tid ägnas åt att röja upp och ta hand om sådant som borde fungera. Allt mer av tiden läggs på att lösa problem, och rädda det som räddas kan. Tiden som läggs på att utveckla och bygga på det som är friskt och fungerar minskar stadigt. Lika illa som det är i grundskolan är det inte, men vi är på god väg. För det finns inga vattentäta skott i samhället. Kulturer är läckande kärl. Kultur är inget som går att kontrollera. Problemet handlar därför om att det som ser ut att vara lösningen, i själva verket är en del av problemet. Och när kulturvetare påpekar detta, att lösningarna inte fungerar, då väljer ansvariga att inte lyssna. Man väljer att lägga ner och tysta kritikerna, istället för att lyssna och försöka förstå. Då går det som det går och blir det som det blir. Läs, fundera. Är det så här det ska vara, i skolan där kommande generationer fostras?
Det finns säkert fler möjliga förklaringar. Vi vill varken förenkla eller banalisera debatten om resurser, dataspel, video och tv-tittande. Men det finns skäl att tro att det handlar om en sammansatt situation där det inte bara finns en enda orsak.
Så länge vi söker problemet och dess lösning i enskildheterna kommer problemen att finnas kvar. Det löser kanske problem i det lilla, men förvärrar problem i det stora. Det är en underdrift att att säga att det finns flera möjliga förklaringar, det är fel sätt att tänka. Lösningen är enkel, egentligen. Men just det gör att det är så svårt. För det handlar om grundläggande värderingar som måste förändras. Där finns lösningen, i det faktum att vi kollektivt måste överge sanningar och tankar som letat sig djupt in i våra kroppar och samhällets bas. Först när vi förstår komplexiteten kan vi börja arbetet med att identifiera vilka värderingar det är som spökar. Men så länge vi söker svaret i det lilla rör vi oss bort från problemets lösning. Skolinspektionens rapport borde vara en väckarklocka, men det vore synd om den väcker vår vrede. För det leder bara till uppgivenhet och rop på enkla lösningar som inte löser grundproblemet. Eftertanke och en annan syn på skolan och problemen, en syn som inte är isolerad till skolan. Det som beskrivs är inte skolproblem, det är samhällsproblem.
För oss som har att arbeta med anmälningar om grymhet och förnedring – och inte minst för alla de barn och elever som blir utsatta – är det viktigt att få svar på vad som ligger bakom. Men än viktigare är att skapa en debatt där alla som kan utkrävas ansvar, också tar detta ansvar.
Ansvar, sökandet efter en syndabock som kan ställas till svars. Det är en klassisk lösning på denna typ av problem. Det är inte första gången den åsikten luftas. Det är en lösning och en tanke som är djupt mänsklig, men det gör den inte bättre för det. Betänk att den förts fram sedan Moses dagar, och mig veterligen har lika mycket problem idag som då. Det är den lösning man tar till när man inte ser någon annan lösning. Därför är det mer ett desperat rop på hjälp, än en lösning. Problemet är att alla har ansvar för den uppkomna situationen. Därför kan ingen ställas till svars. Det är alla vi tillsammans som är problemet, inte någon enskild. Problemet växer underifrån, ur vår vardag och allt som vi gör och tänker, sammantaget. Därför är lösningen enkel, men del ligger djupare än vi tror. Problemets lösning kräver helt andra metoder än domar och tillrättavisanden. Om vi verkligen vill lösa problemen i skolan måste vi börja med att sluta rikta fokus mot skolan. Vi måste rannsaka oss själva. Det är svårt, men nödvändigt.
Lagen föreskriver nolltolerans mot kränkningar i skolan och förskolan. Ingen i åldern 7–16 år kan välja bort skolan. Och även om det inte råder förskoleplikt är det många barn som är beroende av en väl fungerande förskola. Därmed ska också skolan och förskolan vara fredade platser i livet. Platser där ingen ung människa ska behöva utsättas vare sig för andra elevers grymhet eller för förnedrade bemötande från vuxna. Många skolor och dess medarbetare tar sitt ansvar. Men vi möter också regelbundet skolor där vuxna tittar bort. Skolor där man menar att en del elever har sig själva att skylla när de blir förnedrade och kränkta. Skolor som anser att man får tåla en del. Skolor som menar att pojkslagsmål är en naturlig del av uppväxten. Skolor som negligerar, förminskar eller helt enkelt förnekar allvarliga kränkningar.
Sanningen är att det finns inga "fredade platser" i ett samhälle, en kultur. Allt och alla påverkar varandra, samhället är vi, tillsammans. Den värld vi byggt för oss. En värld som är allt mindre förlåtande och där man redan tidigt i livet måste välja väg och vara strategisk. En värld som utgår från individen och där konkurrens är vad som anses driva kvalitet, överallt, alltid. En värld där alla bara tänker på sin ekonomi och hur mycket pengar jag får i min plånbok. En värld där solidaritet anses vara något förlegat och kommunistiskt. Det är vår värld. En värld och ett samhälle där den som är sjuk eller arbetslös jagas hänsynslöst och där det inte finns några marginaler. En otrygg värld.

Bygger man ett samhälle där ingen får en chans till eller där man inte accepterar fel och där man inte får misslyckas. En värd där man hyllar vinnare och dem som är framgångsrika. En värld där TV drivs av reklam och där det är lönsamt att föredra svaga och utsatta på bästa sändningstid. Klart det blir som det blir då. Skolan är inte isolerad från resten, den är lika mycket i centrum som allt annat. Först när vi förstår det, att vi alla är skyldiga och att det är hos var och en av oss som lösningen finns. Först då kan vi börja hoppas på att problemen i skolan kan lösas. Men det återstår där och då fortfarande en massa arbete innan det börjar bli bättre. Den smärtsamma sanningen är att ansvaret finns hos oss alla och inte hos någon som på pappret är ansvarig. Det som bara finns på papper är inte värt mer än pappret det finns på.
Dagens situation är på intet sätt acceptabel. Det är dock inte lagstiftning som saknas, den är tillräcklig. Snarare handlar det om hur den tillämpas. Ta detta som en uppmaning till alla: Politiker, forskare, myndighetspersoner, fackliga organisationer, föräldrar och andra vuxna i och utanför skolan.

Låt oss skapa en skola utan kränkningar och förnedring. En trygg skola och förskola för alla barn.
Låt oss bygga ett samhälle där skolan är en integrerad del, istället för en skyddad ö. Låt oss bygga ett samhälle där vi tänker mer på varandra än oss själva. Ett samhälle där man får misslyckas, utan att ses som misslyckad. Ett förlåtande samhälle där fler kan finna sig till rätta och utveckla sin unika potential. Låt oss rannsaka oss själva och våra grundläggande värderingar. Gör vi inte det finns ingen räddning, bara nya kortsiktiga lösningar som förvärrar grundproblemet och nya papperskonstruktioner som bara på ytan ser ut som en lösning men som ute i den hårda verkligheten där regnet och blåsten piskar löses upp till intet.

Det är inte svårt, men för den skull inte enkelt.

Inga kommentarer: