Språkfilosofiska reflektioner 19

Fick en kommentar på förra bloggposten i denna serie. Den var kritiserande. Jag kritiserades för att inte veta vad jag menar, ifrågasattes och anklagades för att publicera snömos. Så kan det vara, ingen tvekan om det. Den möjligheten finns. Men eftersom kritikern fastnade i kritiken och sin förtjusning över citat som stärkte tesen om att det dunkelt uttryckta är det dunkelt tänkta. Eftersom invändningen mot min text handlade mer om mig än vad som faktiskt satts på pränt lever jag fortfarande i ovisshet om var jag eventuellt brustit i tydlighet. Begreppet assemblage förstod inte kritikern. Och det kan jag förstå, men det finns å andra sidan förklarat tidigare i serien av poster på detta temat ...

Vems är felet, om en text inte förstås? Är det författarens, eller läsarens? Det går naturligtvis inte att avgöra en gång för alla. Min text kan vara otydlig. Jag kan brista i stringens och logik. Men när jag bara möts av lösryckta citat, när det är mig kritiken riktas mot och inte min text, då har jag ingen möjlighet att bemöta kritiken. Och då blir det ju svårt att göra något åt saken. Jag vill ha kritik, uppskattar invändningar och påpekanden om inkonsekvenser och problem, i texterna. Det är nyckelordet här. Dessa poster handlar om språk och kultur, om texter. Att kritisera mig är en dålig strategi att bringa klarhet i problem som (möjligen) finns i texten. Kritik mot mig och mitt sätt att tänka handlar om att skjuta på budbäraren. För det jag skriver om, det som är ämnet för bloggposterna i denna serie, är till sin natur vagt, eller för att tala med Deleuze och Guattari, anexakt. Eller för att vända på citatet, det dunkla som uttrycks exakt kan naturligtvis uppfattas som dunkelt tänkt. Men bara av den som läser slarvigt, eller som inte vill förstå, som vill skjuta på budbäraren.

Det som till sin natur är vagt går inte att förenkla. Förenkla bör man, som Einstein förmodas ha sagt, så mycket det bara går. Men, och det är viktigt, man varken kan eller ska förenkla mer än så. Förenklar man mer än innehållet tillåter är det inte längre en förenkling, då är det en förvanskning. Och om det är vad kritikern vill finns ingen anledning för mig att lyssna. Hur det är med den saken får jag dessutom leva i ovisshet om för något svar på mitt svar har jag inte fått.

Tillvaron är på många sätt dunkel och kulturvetenskap kan sägas undersöka det dunkla, eller kanske snarare det dunklas förutsättningar, uppkomsten av och orsaken till vaghet och dess inneboende karaktär. Svaret på frågan, Vem är jag? Det går inte att besvara överskådligt, en gång för alla. Alla svar på den typen av frågor är dömda att bli vaga, eftersom det man beskriver är öppet, föränderligt och därigenom framstår som dunkelt. Tycker att Tomas Tranströmer beskriver detta både klokt och vackert i sin dikt Romanska bågar. Där fångar han det dunkla, med oerhörd pregnans och klarhet.

Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna i halvmörkret. Valv gapade bakom valv och ingen överblick.

Några ljuslågor fladdrade. En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen: ”Skäms inte för att du är människa, var stolt! Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt. Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”

Jag var blind av tårar och föstes ut på den solsjudande piazzan tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och Signora Sabatini, och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt. 

På dessa rader uttrycks hela livets gåtfullhet. Det dunkla förklaras inte, förenklas inte. För det går inte att förenkla, det går bara att uppleva. Förståelsen för den här typen av texter och tankar står inte att finna i texten, de krävs en aktiv läsare som själv arbetar med sin förståelse för innehållet för att mening ska uppstå. Det är så Deleuze och Guattari arbetar. De sätter ord på det dunkla. Tvingar oss läsare till aktivitet. Är inte intresserade av att samla hänförda beundrare som blickar uppåt mot mästaren, geniet som förväntas förklara, tydligt och klart, det som är dunkelt. Av ett enda skäl. Förenklar man det som är dunkelt förvanskar man det. Det är så jag tänker också. Det är så jag närmar mig deras texter. Och det är så jag vill bli läst. Kommentera gärna, påpeka och visa var jag brister i logik och stringens, men snälla anklaga inte mig för något. Visa vari texten brister.

Kritik mot texter ser jag som omsorg om det skrivna ordet. Språket är en gemensam resurs, ett kollektivt verktyg. Vi behöver bry oss om det för att det inte ska utarmas och degenerera. Kritik mot den som skriver handlar bara om att försöka platta till och ta poänger på någon annans bekostnad. Det är snarare ett tecken för brist på respekt för språket. Hos Deleuze och Guattari finner jag stor respekt för språket och en tydlig vilja att förstå dess inneboende lagar och funktion. Filosoferna kastar sig in i språket och upptäcker det inifrån.

It would be an error to believe that content determines expression by causal action, even if expression is accorded the power not only to "reflect" content but to react upon it in an active way.

Innehåll och uttryck är två sidor av samma sak. Det ena är inte en spegling av det andra. Ett annat ord för detta är emergens, som jag länkar till för att slippa anklagas för att vara otydlig. Emergens handlar om att lära sig se och förstå gränsen för förenklingar. Om språket har en uttryckssida och en innehållssida behövs båda sidorna lika mycket för att man ska kunna förstå SPRÅKET. Delar man upp det och försöker förenkla genom att förklara respektive aspekt för sig, då förvanskar man. För språk handlar för Deleuze och Guattari om innehåll-och-uttryck, om en helhet som måste förstås som en helhet. Det är en premiss man måste acceptera, om det är språk man vill förstå.

This kind of ideological conception of the statement, which subordinates it to a primary economic content, runs into all kinds of difficulties inherent to dialectics.

Dialektik handlar om att lära sig se tillvarons, eller i det här fallet språkets, inneboende motsägelser och inre spänningar, inte som ett problem, utan som en förutsättning. Att anklaga det som är dunkelt för att vara just dunkelt visar bara att man inte har förstått ämnet. Här finns även en förklaring till språkets föränderlighet. Spänningarna som finns och motsägelserna gör att språket lätt spricker upp, delar sig och far iväg. Och eftersom språket är en central del av kulturen påverkas även den. Vill man förstå denna typ av fenomen måste man acceptera att det handlar om helheter och helheter är inga helheter om man försöker bryta upp dem i mindre delar.

First, although it may be possible to conceive of a causal action moving from content to expression, the same cannot be said for the respective forms, the form of content and the form of expression. We must recognize that expression is independent and that this is precisely what enables it to react upon contents. This independence, however, has been poorly conceived. If contents are said to be economic, the form of content cannot be said to be economic and is reduced to a pure abstraction, namely, the production of goods and the means of that production considered in themselves.

Delar av helheten kan agera oberoende, men bara så länge de är delar av helheten. Olika delar har olika uppgifter, men att bryta loss dem från helheten leder inte till ökad förståelse för helheten. Det vore att leta efter svaret, där det går att leta, istället för där man tror att det faktiskt finns. Och det är en vanlig strategi, även inom vetenskapen. Det är i alla fall i sådana banor mina tankar går när jag försöker förstå ovanstående passage och med detta sagt förstår jag plötsligt vari missuppfattningen i kritiken på förra bloggposten möjligen ligger. Dessa bloggposter handlar om att tänka med Deleuze och Guattari, inte om att förklara dem. Jag väjer inte för passager där jag svävar i ovisshet själv. Jag försöker sätta ord på min förståelse, som inte är lika tydlig ens för mig själv överallt. Innehållet här är en beskrivning av mina tankar, en klar och tydlig beskrivning hoppas jag. Vissa tankar är dunkla. Men det är inget problem, inte för mig. Jag försöker vara så transparent som möjligt med hur och vad jag tänker. Jag bjuder på min egen otydlighet i tanken. Förstår inte allt och vill vara ärlig med det. Det är mitt sätt att bjuda in läsaren till ett samtal, en dialog om olika sätt att förstå innehållet i texten av Deleuze och Guattari. Att kritisera mig för det är att slå in en öppen dörr.

Similarly, if expressions are said to be ideological, the form of expression is not said to be ideological and is reduced to language as abstraction, as the availability of a good shared by all. Those who take this approach claim to characterize contents and expressions by all the struggles and conflicts pervading them in two different forms, but these forms themselves are exempt from struggle and conflict, and the relation between them remains entirely indeterminate.

Här och även tidigare i citatet talas om olika sätt att närma sig och förstå språk. Inte om det sätt att förstå språk som Deleuze och Guattari jobbar med. Deras förståelse för språk finns mellan raderna, den presenteras indirekt. Och ibland är det ett bra sätt att förklara på, speciellt om det man ska förklara är vagt, till sin natur. Kommer att tänka på hur det kan vara om eller när man ska titta på en speciell stjärna på himlen. Är den svag kan det vara bättre att inte fokusera den, utan att rikta fokus bredvid. Då ser man det man är intresserad av att upptäcka klarare. Eller tänk på trollet i sagan, som stelnar och blir till sten om det utsätts för direkt solljus. Den liknelsen återvänder jag ofta till. Den förklarar det dunkla på ett tydligt sätt. För om det är troll jag är intresserad av då måste jag närma mig dessa på deras premisser, inte på mina. Enda sättet att lära känna dem är att acceptera förutsättningarna. Och det är så jag förstår Deleuze och Guattari när de jobbar med språket, dels försöker de närma sig det på språkets egna premisser, till skillnad från en del lingvister som tvingar på språket en struktur. Gör man det stelnar språket i sina former och upphör att vara språk i ursprungsmeningen av begreppet. Dels försöker Deleuze och Guattari att leva i språket för att förstå det i handling. Deras metod liknar John Deweys berömda pedagogik, leraning by doing.

The only way to define the relation is to revamp the theory of ideology by saying that expressions and statements intervene directly in productivity, in the form of a production of meaning or sign-value. The category of production doubtless has the advantage of breaking with schemas of representation, information, and communication. But is it any more adequate than these schemas? Its application to language is very ambiguous in that it appeals to an ongoing dialectical miracle of the transformation of matter into meaning, content into expression, the social process into a signifying system.

Språket är för Deleuze och Guattari ett slags maskin, en abstrakt maskin. Och som alla maskiner måste språket som sagt förstås som en helhet, en emergent helhet. Analysen måste utgå från en adekvat nivå. Svaren på frågorna om språket finns inte där forskaren vill att de ska finnas, utan där de faktiskt finns och verkar. Och språket måste förstås i sin fulla komplexitet, så som det faktiskt levs och via uttrycken och innehållet. Språket är levande, det är en av dess kanske viktigaste egenskaper. Därför kan det bara studeras nomadologiskt, genom att följa med i och vara en del av rörelsen.