Nietzsche är en tänkare att ta spjärn emot. En klassiker att mäta sitt intellekt med. Han är en iakttagare av rang. Han ser, lägger ihop, och reflekterar. Han försöker förstå, människan, kunskapen, moral och kulturen. Han ställer frågor mer än ger svar. Därför är han fortfarande aktuell. För svar, ju mer preciserade och välunderbyggda de är, har kort hållbarhet. För världen, samhällen och kultur förändras, ständigt. Frågor däremot, är eviga. Människan och kulturen, samhället, kunskapen och moral må ha förändrats, men det är i hög grad samma frågor som ställs. Det är frågorna och frågandet, samt arbetet med att besvara frågorna som definierar människan. Mycket mer än svaren.
Det är en aspekt som dagens skola missar, i och med fokuseringen på resultatet, kontrollen och strävan efter målsäkring. Inte så konstigt då att kunskapen halkar efter, för den barnen lär i skolan är ofta inaktuellt redan innan de fått ut sina betyg. Och ju mer kontroll och kvalitetssäkring som införs, ju mer detaljerade riktlinjer och definitioner som åläggs lärarna att följa, ju tydligare skolans uppdrag är, desto mindre användbar kunskap får eleverna med sig ut i livet. Det man vinner i klarhet och pregnans, förlorar man i relevans. Det är frågorna som är det centrala, förmågan att ställa frågor och metoderna att besvara dem. Där finns den värdefulla kunskapen. Kunskapen man kan växa med och som inte blir inaktuell.
Ska föreläsa om vetenskap idag, om det vetenskapliga hantverket. För drygt 200 studenter som läser Företagsekonomi, första terminen. Ett stort ansvar. Ett svårt ämne att tala om på ett sätt så att många, även ovana studenter och studenter med olika förkunskaper, kan förstå kärnan i ämnet. Studenter som många gånger är vana vid att plugga inför tentor, för att klara dessa. Studenter som vill ha sin examen. Hur talar man om vetenskaplighet med dem? Hur förklara ett ämne som är mer en färdighet än en uppsättning fakta. Hur bygga upp en förståelse för att det är frågorna som är det centrala? Det brukar gå hyfsat. Och det viktiga är att väcka tankar, så frön och att sätta igång en process. Ett ansvarsfullt uppdrag, som ger lite nerv åt vardagen. Det är bra.
Finner stöd och inspiration hos Nietzsche. Kan ta hjälp av hans tankar för att förstå min samtid, för det han såg ser även jag. Som detta med kunskaper som förkroppsligats. Konsekvenserna av det jag vet, min kunskap. Ägandet, och allt som följer på det. Insikt om sådana processer hjälper mig att navigera förbi de värsta blindskären i akademin. För dessa individer finns överallt, människorna som anser sig äga kunskap. Och som förväxlar kunskap med rikedom. Bara för att man vet massor gör en inte till mer betydelsefull. Först när andra ser kunskapen och uppskattar ens kompetenser blir man någon. Lätt att glömma det när man anser sig veta. Fast det är djupt mänskligt är det lika jobbigt varje gång att hantera konsekvenserna, att utsättas för någon som har kunskap och som anser sig försvara och förvalta denna, i extremfallet med sitt liv. Om detta skriver Nietzsche, i aforism nummer 285, i Morgonrodnad.
Var upphör jaget? - De flesta tar en sak som de vet under sitt beskydd, som om själva vetandet hade förvandlat det till deras egendom. Jagkänslans lust att ta saker och ting i besittning känner inga gränser: de stora männen talar som om alla tider stod bakom dem och de själva var huvudet på denna långa kropp; våra kära kvinnor räknar sina barns, sina kläders, hundens, husläkarens och hemstadens skönhet till sina förtjänster, de vågar inte bara säga rent ut "allt det där är jag". Chi non ha, non e - säger man i Italien.Jagkänslan är det kanske största hindret inom vetenskapen. Kunskap som tagit sig innanför huden på någon är på många sätt som ett slags virus. När den väl tagit sig in och fått fäste är det svårt att göra sig av med den, svårt att placera den utanför kroppen igen för att granska den med andra ögon eller i ljuset av ny kunskap. När man anser sig ha kunskap är det vårt att vara kritisk mot den, för det innebär att man är kritisk mot sig själv. Och det har de flesta svårt för. Att kritisera sig själv i en debatt är det samma som självmord. Självkritik, i en värld där säkerhet och kontroll är det viktigaste av allt, är som att ta kniven från motståndaren och sticka den i det egna hjärtat.
Speciellt kunskap som tagit sin innanför huden på den med tecken på makt och inflytande, som professorer och andra, är svår att utmana. Det spelar ingen roll att utmaningen är sann och evident. För det kommer an på vem som säger vad, inte på vad som sägs. Inte i en värld där person går före don. Ifråga om detta har med andra ord mycket lite hänt sedan Nietzsches dagar. Det är lärorikt. Den insikten förklara mycket och inspirerar. Det är svårt, men oerhört viktigt att INTE se kunskap som mitt vetande. Kunskap är verktyg, och dessa bevaras bäst i en verktygslåda. Verktyg har inget värde utanför dess användningsområde, vad de kan användas till.
Insikt om detta är lätt att ta till sig, enkelt att plugga in. Men det svåra är att vara konsekvent och att använda kunskapen, insikten, praktiskt i vardagen. Det är lätt att säga att man är självkritik, men svårt att verkligen vara det. Fast om det är vetenskap man säger sig syssla med. Om kunskapen ska kunna stå i centrum. Då har man inget val. Då måste man motstå frestelsen att göra kunskapen till sin. Ska nog inte ta upp just den aspekten, men dess andemening genomsyrar det jag ska tala om, Nietzsches tankar svävar där, högt ovanför salen. Jag blinkar till honom. Tar det jag behöver och använder det, så länge det fungerar. Sedan lägger jag varsamt tillbaka det i verktygslådan.
Vill bli lyssnad på och tagen på allvar, inte för den jag är, utan för det jag säger. Och det jag säger är inte mitt, det är allas. Därför välkomnar jag kritik, på tankarna och innehållet som här publiceras.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar