Stopp. Tyst. Ta dig lite tid att reflektera. Andas. Försök vara närvarande. Här. Nu. Lyssna. Fundera lite över tillvaron. Lyft blicken lite, utöver det mest akuta och det som pockar på uppmärksamhet just nu. Det tänker i alla fall jag göra, här. Nu. Som ett sätt att komma igång. För att förstå vad som händer och logiken bakom allt det som jag är en del av och måste hantera. Tillsammans med alla andra. Reflektera över några av tillvarons och livets gränser. Det är temat för dagens bloggpost.
Hur långt är ett liv? Till exempel. När man är frisk och mitt uppe i det är den frågan inte, eller i alla fall sällan, aktuell. Men vi vet att livet i normalfallet, för majoriteten, är drygt åttio år. Lås oss hålla oss till den siffran även om alla förstår att det dels aldrig finns några garantier, dels att många idag lever längre än så. Där finns ett slags gräns, eller ett förhållande som ingen kan bortse från. Befolkningen ser ut på det sättet, och livet är konstruerat på det viset. Härifrån går att räkna sig fram till en hel del. Människan börjar gå vid ett år, börjar tala strax efter. Vid sex/sju års ålder har det visat sig lagom att börja skolan. Och runt tjugo är det dags att antingen börja jobba eller gå vidare till högre utbildning. Som tar drygt tre år (för det har bestämts att det ska vara så). Och så vidare.
När allt fler lever allt längre kommer kostnaderna för det liv som levs innan individen är redo för arbetsmarknaden, och det liv som levs efter att man slutat arbeta, att öka. Det är en kalkyl som man kan ha åsikter om och frågan kan lösas på olika sätt, till exempel med invandring, eller att fler jobbar längre. Vad som är lämpligt att göra är en fråga för samhället att gemensamt bestämma. Men förutsättningarna finns där och går inte att trolla bort.
Ett år består av 365 dagar, drygt. Det består här på norra halvklotet av fyra årstider. Ett slags cirkel. Och med vetskap om hur långt ett liv är går det att uppskatta hur många somrar en människa kommer att kunna njuta av. Någonstans under livets gång har man plötsligt upplevt hälften av somrarna man av livet och indindividuella biologiska förutsättningar fått sig tilldelade. Ingen vet dock när man faktiskt har hälften kvar, för så mycket kan hända under vägs. Ingen kan räkna med något här. Planera för framtiden är alla emellertid dömda att göra, men några garantier finns inte.
En vecka har sju dagar. Det finns femtiotvå veckor på ett år. Som stadsanställd är jag garanterad sju veckors semester. Därutöver finns (fortfarande, men ingen vet hur länge till) några helgdagar som bryter mönstret av fem dagars arbete och två dagars vila. Året rullar på och de flesta av oss som har en anställning jobbar måndag till fredag och är sedan ledig två dagar. Samhället står dock inte stilla under helgen och därför måste några jobba då och på nätterna, för att få allt att fungera. Det har dock bestämts och detta verkar det råda koncensus om, att fyrtio timmar är den tid man ska jobba under en vecka, så de som jobbar natten eller på helgerna får ledigt två andra dagar.
Ett dyn har 24 timmar. Och ska man överleva på sikt, om ska ha en chans att leva uppåt åttio år, krävs att man sover i genomsnitt åtta timmar per dygn. Åtta timmar räknas fortfarande som normalarbetstid. Återstår åtta timmar att göra allt man vill med sitt liv, eller i alla fall det som inte jobbet ger en ifråga om djupare tillfredställelse. Jag är till exempel förunnad (eller förbannad) med ett jobb som ger mig stor tillfredsställelse. Jag är på den plats jag vill vara. Här finna problem, vilket det alltid gör, men jag kan i nuläget inte tänka mig någon bättre plats för mig. Jag är engagerad och får göra det jag brinner för. Jag är beredd att kompromissa och försaka för att få behålla jobbet. Samtidigt tänker jag på gränserna, eller snarare förutsättningarna, ovan. Det är järnhårda förutsättningar, det är gränser som har med fysik, biologi och tid att göra. Betänk att människans genom inte har förändrats nämnvärt på de senaste 10000 åren. Betänk att ovanstående aspekter av livet inte är förhandlingsbara.
Jag är som sagt beredd på att kompromissa en hel del för att få behålla mitt jobb. Därför låter jag tränsen mellan arbete och fritid vara flytande. Min arbetstid är (planerad till) åtta timmar om dagen och fyrtio timmar i veckan och jag har som sagt sju veckors semester, men tittar jag på vad jag faktiskt gör och när och hur jag faktiskt arbetar så blir det mer än så. Jag kan gladeligen lägga uppåt 12 timmar om dagen på jobbrelaterade saker som forskning, inläsning och skrivande. Det är inget problem. Men jag har barn och en flickvän, också. Som jag vill vara lojal mot och uppleva saker med. Det är lika viktigt. Och livet som helhet måste gå ihop sig, inte bara på daglig basis, utan över veckan, året och livet. Jag klarar mig på en fem sex timmars sömn, ett tag. På helgen sover jag lite mer och på semestern ännu lite mer. Och så länge jag gör det frivilligt och när det passar så är det absolut inget problem.
Problemen uppstår när arbetsgivaren, samhället eller varifrån kraven nu kommer, begär av mig att jag ska göra mer. När min tjänstefördelning, det vill säga excelarket som anger vad jag ska göra och hur mina 850 årsarbetstimmar fördelas. Sedan jag började på högskolan har det skett stora förändringar. Allt mer arbeta ska utföras, fast de där 850 timmarna ligger fast. Kurser som tidigare fick 200 timmar att fördela mellan de inblandade lärarna får idag 150 timmar och det finns en tydlig önskan från arbetsgivaren om att minska tilldelningen ytterligare. För att få ekonomin att gå ihop. Och alla vi som befinner oss längst ut i kedjan och som kan tänja på gränserna tvingas ständigt till val och kompromisser. Pressas och pressar oss allt närmare gränsen. För den finns, av uppenbara skäl. Livet, veckan, dygnet och biologin, ligger fast. Går inte att förändra. Det enda som går att förändra är inställningen till jobbet och uppgiften. Och det tvingas vi till. Förändringen går snabbare och kraven blir hårdare. Var den absoluta gränsen går rår igen över. Plötsligt händer det, som när jag var tvungen att uppsöka akuten för några år sedan, för hjärtat och man misstänkte hjärtinfarkt. Utan förvarning slog kroppen plötsligt bara bakut.
Stopp. Tyst. Ta dig lite tid att reflektera. Andas. Betänk att lärande tar lika lång tid i anspråk nu som för 100 år sedan. Betänk också att konsekvensen av neddragningar och effektiviseringar först går att klara med bibehållen kvalitet genom att lärarna får jobba snabbare för att klara betinget. Det går så klart. Alla kan alltid jobba lite snabbare, vara lite mer effektiv. Eller vänta alla kan inte det. Men de som inte klarar av att göra det slutar eller faller ifrån av andra skäl, på grund av sjukdom eller dödsfall. Jag var nära. Kände livet rinna ifrån mig. Tvingades ta in och förbereda mig. Är jobbet verkligen värt att ta risken? Jag kom fram till att det är det, men att jag måste vara vaksam. Lärde mig massor. Alla klara inte av det och har heller inte att arbete de känner så mycket för. Men vi som kan, som än så länge orkar och vill. Vi fortsätter. Härigenom smalnas först variationen i arbetslaget in. Normen blir snävare. Sedan, om processen fortgår, vilket den gör, kommer fler och fler att falla ifrån. Gränserna är som sagt absoluta och reella. De finns där. Först i efterhand vet vi när vi passerat dem. Då är det för sent. Och när det är för sent är det svårt, dyrt och tar lång tid att återställa allt till hur det var. För kunskap kommer vi människor, i alla fall så länge som vi lever i ett sådant samhälle som vi har skapat och vant oss vid.
Jag gnäller inte. Är som sagt privilegierad. Trivs fortfarande. Men ser hur lätt det är att ta beslut som när de omsätts i organisationen, på högskolan och ute i samhället, tvingar alla ner på knä. Vi sitter alla i samma båt. Om vi inte inser det och gör vad som krävs kommer båten att sjunka. Det finns gränser, absoluta gränser. Tänk om valrörelsen handlade om det istället. Inte om fler skattesänkningar som kommer att tvinga oss alla att tänja ytterligare lite mer på de redan ansträngda gränserna som tillvaron, livet och biologin utgör. Tänk om fler ställde politikerna mot väggen och krävde svar på hur de hanterar dessa insikter. Dessa risker. Tänk samhällsmedborgarna inte accepterade att ständigt bli jämförda med länder där man lyckats pressa befolkningen lite till, på område efter område. Det finns alltid något land som är bättre på just det. Men inget land kan pressa sig förbi de absoluta gränser som livet, veckan, dygnet och biologin utgör. Inget land, ingen makthavare, ingen individ kan pressa sig förbi gränserna. Det är omöjligt!
Samhället är beroende av vården, av forskningen och av en fungerande infrastruktur. Stanna upp lite och betrakta läget. Hur ser det ut på landets sjukhus? Inom skolan, och på vägarna? Finns det marginaler? Är allt frid och fröjd? Fungerar allt även när det råder ovanliga förhållanden? I influensatider, kyla, snö? Handen på hjärtat, känns det tryggt och säkert, idag? På sikt? Levererar skolan toppresultat?
Vems är problemet? Och var finns läsningen? Hos oss, alla tillsammans. Lösningen står i direkt relation till vår kollektiva förmåga att inse vilka gränser som går att tänja på och vilka som är absoluta. För det krävs tid, och eftertanke. Förmåga att reflektera och kritiskt tänkande. Insikt och förståelse.
Stopp. Tyst. Andas ... Tänk efter. Tänk om!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar