Kunskapspolitik och politikers kunskap

Det händer massor inom forsknings- och utbildningsområdet i dessa dagar, hela det svenska skolsystemet, från förskola till forskarutbildning och vidare, håller på att reformeras i grunden. Så mycket som förändrats under de senaste åren, sedan jag blev docent har inte förändrats under de föregående 20 åren. Det i sig är en anledning till oro, för det visar att ansvariga politiker har en orimlig tro på vad skolor och universitetet kan bidra med i byggandet av samhället. Förändringar i sig är oproblematiska och oundvikliga, men den otålighet som Björklund visar gentemot skolan är allvarlig. Reformerna hinner knappt implementeras innan det kommer påbud om nya. Och nu senast vill man göra sig av med allt ansvar för den högre utbildningen, genom att omvandla lärosätena till stiftelser. Varför? Om detta skrev en rad framstående forskare en klok insändare i DN förra veckan. Deras analys är talande.

I Honeths perspektiv uppträder universiteten främst som en sektor som omsätter miljarder kronor och utgör en ekonomisk motor. Hans förslag går ut på att underlätta för de universitet som är internationellt attraktiva att göra affärer, och för andra sektorer att söka vinst genom samverkan med dem. Honeths förslag sägs syfta till att öka lärosätenas självständighet gentemot staten, men effekten är i själva verket den motsatta. Ser man universiteten som högre lärosäten för forskning och utbildning innebär förslaget minskad självständighet. Det innebär minskat demokratiskt inflytande för allmänhet, studenter och lärarkollegier, minskad offentlig insyn, ökad otrygghet för anställda, minskad akademisk frihet för lärare och forskare och därmed även äventyrad kvalitet i undervisning och forskning. Erfarenheterna av tidigare privatiseringar förskräcker. I stället för att ge ökad självständighet skulle förslaget hota universitetens allmänna och öppna karaktär.

Skälen som anförs låter bra bara för den som befinner sig utanför det akademiska systemet och som kanske har svårt att se vad verksamheten tillför samhället. Det är lätt att förstå att den som själv inte forskar eller på annat sätt har inblick i universitetsvärlden inte förstår vilka värden som hotas genom den föreslagna reformen. Vad är ett universitet? Vad bidrar det med och jag produceras där? Kunskap och vetande, analytiska verktyg och kompetens att tänka självständigt och kritiskt. Det är egenskaper som ett samhälle inte klarar sig utan särskilt länge innan det omvandlas till något helt annat än vad det är idag.

Universitetens kärnverksamheter bör förbli en gemensam, offentlig angelägenhet. Universiteten ska inte ses som enskilda företagsverksamheter, utan som avdelningar av samma intellektuella international, en universell kunskapssfär som ska förbli gemensamt ägd och kontrollerad. Öppenhetsprincipen för forsknings­resultat ska gälla. Allmän tillgänglighet ska inte underkastas avgifter eller andra ekonomiska intressen som kan hota den nyfikenhetsdrivna grundforskning som inte minst naturvetenskaperna värnar om.

Myndighetsformens statliga styrning förtjänar diskussion, men den föreslagna reformen minskar inte det statliga styret. Tvärtom tillförsäkrar den staten avgörande inflytande i tillsättningen av rektorer och universitetsstyrelser, där rektor är vd och kollegiala beslutsstrukturer ställts åt sidan. Begreppet ”stiftelse” är vilseledande eftersom universiteten inte ska ges något stiftelsekapital, vilket är grunden för stiftelseformens självständighet. Universiteten föreslås förbli ekonomiskt beroende av staten och dess redovisningskrav. Härmed faller också den tomma retoriken om internationalisering, då de utländska toppuniversitet som drivs i stiftelseformen gör detta just på basis av ett gediget eget kapital som skyddas mot utplundring.

Honeths stiftelseform öppnar i stället för att högskolor omvandlas till aktiebolag där tillgångarna delas ut till ägarna, i bjärt kontrast mot förebilderna Harvard, Oxford, Stanford med flera. Aktiebolagsformen är olämplig för högskole­verksamhet, som medför ett ansvar skilt från ekonomisk vinning. Kapitalstyrningen står i motsats till universitetet som en zon där kritiskt tänkande, fritt meningsutbyte och produktion av kunskap kan bedrivas utifrån kriterier som hållbarhet, rättvisa och verklig samhällsnytta som kommer medborgare snarare än individuella kapitalinvesterare till del.

Fylls av sorg när jag läser detta, för regeringens bildningsfientlighet blir så uppenbar. Det som gör mig mest ledsen är att ansvariga politiker inte ens verkar fatta att forskare ser rakt igenom deras tomma ord, att alla vi som vigt vårt liv åt kunskapen förstår vad det är men vill göra egentligen: Avhända sig ansvar till förmån för Svenskt Näringsliv, som länge krävt att landets lärosäten skall anpassas efter krav från stora multinationella företag som här ser en möjlighet att få exklusiv tillgång till forskning som annars skulle kosta dem massor. Svenskt Näringsliv har inget som helt intresse för ämnen som inte producerar kunskap som kan omsättas i lukrativa varor. Kritiskt tänkande ser man som ett hinder för (ekonomiska) utveckling, och nu har alltså regeringen kommit upp med ett förslag till hur man kan gå Näringslivet till mötes. Ett näringsliv som i otaliga debattartiklar och på sin hemsida visat en raljant syn på Universiteten som enligt dem inte lever upp till näringslivets krav. Synpunkten att Svenskt Näringsliv och regeringen har en verklighetsfrämmande syn på vad kunskap är och kan användas till viftas bort som ett särintresse. Än allvarligare, inte minst med tanke på Björklunds tal om att den svenska skolan underpresterar, är att den regering han ingår i inte själv anser sig behöva utreda sina förslag bättre.

Privatisering av universiteten har stor och ­oåterkallelig inverkan på samhället. Honeths promemoria är ingen riktig utredning utan närmast en pamflett som saknar såväl konsekvensanalys som utredning av alternativa lösningar. Om nuvarande myndighetsform är olämplig vore det bättre att återuppta frågan om en annan form av offentlig organisation.

Forskare är tränade i och experter på forskning och vet vilka krav som ställs för att kunskap skall kunna anses vara kunskap. Forskare är vana vid att bemöta argument och anför alltid skäl för sina åsikter. Att regeringen avfärdar forskares oro och forskningsunderbyggda invändningar är allvarligt och bildningsfientligt. Sverige som kunskapsnation framstår som en utopi just nu.

Läser idag på SvD, Sanna Raymans Ledare, som också handlar om den föreslagna reformen. Hon är också kritisk, vilket lovar gott. Det finns hopp. Men vad är hon kritisk till? Hur ser hennes syn på högre utbildning ut? Vilka värden försvara hon?

På Facebook bjuds jag in till en aktion mot privatisering av högskolor och universitet. Enligt gruppen är regeringens förslag om att låta de högre utbildningarna omvandlas till stiftelser en del av en ”marknadifiering”. Jag ger inte mycket för den analysen, men delar ändå gruppens skepsis.

Återigen avfärdas forskarnas analys, utan att några argument för kritiken av analysen anförs. Jag menar med detta inte att forskare per definition inte kan ha fel eller att forskare alltid måste mötas med respekt och tyst lydnad. Inte alls. Tvärt om menar jag att frågan om hur landets högsta utbildning ska organiseras måste diskuteras, av många olika aktörer i samhället. Universiteten är en angelägenhet för alla, det är inget särintresse. Men diskussionerna måste handla om argument som är underbyggda och tydliga. Påstår man något måste man kunna ange varför. Idag ska jag examinera 11 B-uppsatser och det jag kommer att tala om är just vikten av väl underbyggda argument. Transparens, självständighet och kritiskt tänkande. Att bara låta bli att lyssna på den som kommer med väl underbyggda invändningar, eller att torrt bara hävda att man inte ger mycket för analysen, är direkt stötande. Hur då, varför då? Bjud in till diskussion. Låt kunskapen och argumenten mötas. Avfärda inte landets högst utbildade människor, som annars, när det behövs kunskap lyfts fram och närmast dyrkas. Fast det är klarat, det är bara den kunskap som passar som används. Och det är en viktig del av problemet idag, att allmänheten inte ser skillnaden mellan olika forskares syn och att det därför framstår som om man inte är ense i akademin (och här har forskare ett ansvar att vara tydliga). Rayman fortsätter.

I den departementspromemoria där idén om att låta högskolor bli stiftelser läggs fram (Ds 2013:49) gås flera länder igenom och ja – internationellt finns det gott om välrenommerade universitet som är självägande och/eller drivs i stiftelseform. Men det finns även fina lärosäten som är statliga, liksom mängder av mellanformer och sätt att garantera autonomi. Stiftelseformen i sig verkar inte vara det magiska pillret som skulle garantera svensk högskolas konkurrenskraft internationellt.

Detta är forskarna som skriver på DN fullt eniga med. Stiftelser är i sig inget hot mot kunskapen, vilket Rayman ger sken av att forskarna som oroas över reformen skulle tro. Det är ett fult retoriskt knep som visar hur det står till med ärlighet och respekt. Det är lite som Fox News, som menar att medierna är vänstervridna och som därför medvetet vinklar sina nyheter åt höger. För att nyhetsrapporteringen inte passar deras bild av verkligheten. Att det är möjligt visar också det på hur illa det är ställt i landet, med kunskap och förmåga till kritiskt tänkande. Klart skolan har problem då, om dem som har makten inte förstår problemet eller inser sin egen brist på kunskap.

Syftet med regeringens lagförslag är att stärka lärosätenas autonomi gentemot staten. Andra skäl som anges är att ”universitet och högskolor är globala aktörer och i den allt hårdare konkurrensen krävs det snabbfotade och handlingskraftiga lärosäten.”

Detta är vad regeringen uppenbart vill att allmänheten ska läsa och ta till sig. De ger sken av att de värnar kunskapen, men eftersom man hämtar stöd från en illa underbyggd utredning och helt ignorerar forskarnas invändningar och oro, visar man i handling att man inte bryr sig om kunskapen. Glädjande nog ser även Sanna Rayman det som forskarna som skriver i DN ser, nämligen att det som saknas i reformen och även det som krävs för att det regeringens säger sig vilja uppnå ska fungera i praktiken, att det saknas pengar.

Det är klart att det finns viss logik i att låta universiteten äga sin egen agenda och framtid. Men det förutsätter att det går att skapa starka stiftelser med lagar.

Starka stiftelser sitter på pengar. Mycket pengar. Med ett tilltaget fuck off-kapital på banken kan ett lärosäte givetvis agera både autonomt och så flexibelt som man behöver. Detta är den oberoende position man förespeglar med reformen. Problemet är bara att det är tveksamt om ett lagförslag kan skapa så starka stiftelser. Och eftersom regeringen sannolikt inte har för avsikt att strö startkapital i den storleksordning vi talar om för att kunna skapa den kaxighet som eftersträvas, så faller konstruktionen.

Det gör den sannerligen. Och detta visar att det finns inga genvägar till viktig kunskap. Det vet alla forskare  och därför oroas forskare över regeringens förslag av minst två skäl. Det ena är att det uppenbart inte kommer att leda till det regeringen vill (om det nu inte är att rasera hela utbildningssystemet). Det andra är att regeringen inte verkar förstå detta själva, samt att man tror att det går att föra forskarvärlden bakom ljuset. Oron bottnar även i en misstanke om att regeringen har lierat sig med stora mäktiga företag, att man låter pengar och makt gå före kunskap. Detta är som bekant ingen nyhet, att makt är kunskap. Trodde bara inte att jag skulle få känna av det så pass tydligt, eller att landets högsta ledning som säger sig värna skola och utbildning gör och tänker på detta sätt. Även i vad reformen kommer att resultera i är Rayman enig med forskarna.

Risken är överhängande att vi får stiftelser till namnet – men som egentligen är organisationer med samma typ av ekonomiska beroendeställning som i dag. Visst, man får bättre möjlighet att ta emot och förvalta donationer, men det ska till rätt stora donationer för att göra en omvälvning som denna meningsfull. Motståndet förefaller dessutom massivt att döma av de inlägg som publicerats både i SvD och annorstädes under remisstiden.

Tanken att göra forskningen och akademierna mer självständiga, till mer av egna aktörer som inte hänger i statens kjolar är klok, men reformen riskerar att bli en skrivbordskonstruktion som inte får liv utanför pappret. Den risken gör reformen skakig. Ska man riva byggen bör man vara säker på att renoveringsplanen håller måttet. Särskilt FP, som ägnat många år åt att argumentera för ett återförstatligande av den svenska skolan, vet hur omöjligt det är att rulla tillbaka stora organisationsförändringar som denna. Dessutom finns det enklare vägar att pröva först, innan man vänder upp himmel och jord. Se till att återinföra riktiga professurer, att återskapa forskarnas oberoende och göra dem till mer än de projektmedelsansökande administratörer de blivit. Bara med det vore mycket vunnet.

Lite märkligt att läsa de sista raderna. Utan tvekan håller jag med Rayman. Även jag vill sluta vara en projektmedelssökande administratör. Men hur var det hon inledde sin Ledare? Hon avfärdade forskarnas analys, samtidigt som hon genom hela artikeln kommer till exakt samma slutsats som forskarna. Det kallas på högskolan för plagiat, eller vilseledande. Att ge sken av att man på egen hand står bakom något som någon annan producerat.

Är det ett tecken i tiden? Att ingen bryr sig om forskare och forskningen, att man tar det som passar en och för fram det i eget namn? Det är i så fall ännu allvarligare än att landets högskolor och universitet görs om till stiftelser. Hoppas det är en felaktig analys? Det åtminstone ingen underbyggd analys, det är en aning. En oro. Vart är vi på väg? Vad hände med kunskapen och det kritiska tänkandet? Det lärda samtalet där man lyssnar på och bemöter varandras argument?