Dagens Nietzsche, om kunskapens ursprung

Hur får vi kunskap och på vilka grunder avgör vi kunskapens tillförlitlighet? Det är en evig fråga, men den har inget givet svar. Svaret på frågan uppfinns ständigt, i och genom kulturen vi lever i. Var finns den fasta punkt, eller finns det en fast punkt, som kan fungera som referens för tankar och resonemang som kan användas som rikslikare. Kilo och meter är enheter som har fasta referenspunkter, i Paris förvaras dessa om inte jag minns fel. Och tiden har också en referens i form av atomuret, som fungerar som universell referens för tiden. Om det jag har framför mig väger ett kilo, och om det är en meter lång, eller inte, går att avgöra objektivt genom att jämföra med likarna som existerar. Och tiden går att mäta på samma sätt. Men hur är det med kunskap? Finns det något att jämföra med för att avgöra om påståendet är sant eller inte? Tyvärr gör det inte det, även om väldigt många verkar leva i förvissningen om att det är så.

Tyvärr är vi människor här utelämnade till oss själva och vårt omdöme. Det är vi vare sig vi väljer att tro det eller ej, just av ovan angivet skäl. Eftersom det inte finns någon rikslikare för kunskap måste vi komma överens om att detta är sant, men inte det. Det glömmer vi emellertid konsekvent, kanske för att tanken är så skrämmande. Detta livets faktum utelämnar oss till oss själva och vi tvingas hantera komplexiteten och problemen som hela tiden uppstår. Det finns ingen yttre auktoritet att hämta stöd från, argumenten för det vi anser oss veta får uppfinnas och om de inte godtas tvingas vi ta strid. Och i kärlek och krig är som bekant allt tillåtet. Alla som funnits och verkat ett tag i akademin inser detta och förstår, även om man kanske inte kan sätta ord på känslan.

Bara så sent som förra veckan upplevde jag precis detta, på konferensen i Lofoten, när min kollega i projektet höll sin presentation. I rummet satt en professor, samma professor som var och lyssnade på oss förra året, och det som sades föll inte heller denna gång hen på läppen. Hen kände sig tvungen att lufta sitt missnöje med presentationen, projektet, allt. Det som sades passade inte in i hens världsbild, gick möjligen på tvärs med hens forskning. Kritiken var inte nådig. Projektet sågades, utan motiv. Det vara bara fel. För det hade professorn bestämt. Eftersom inga argument framfördes fanns ingen chans för min kollega att bemöta invändningen, som alltså kom uppifrån, från en auktoritet på området. Sensmoralen i denna berättelse är att professorn där och då, förmodligen alltid, utsett sig själv till rikslikare. Jag vet bäst och har alltid rätt.

Tänk efter lite. Hur många sådana människor har ni inte mött? Visst är det jobbigt att ständigt behöva konfronteras med dessa självutnämnda sanningsbärare, som hela tiden tvingar på omgivningen sin kunskap, sin sanning. Men inte på det sättet, inte med den medvetenheten, att det skulle handla om deras sanning. Dessa människor är bärare av Sanningen, i bestämd form singular. De är sanningen (och ibland även vägen och livet). Om de inte har en akademisk grad behöver man sällan ta hänsyn till dem, men har de som i fallet ovan uppnått professors grad händer något obehagligt, för plötsligt har de fått ett skydd att gömma sig bakom. I och med att de uppnår den högsta akademiska graden behöver personen ifråga inte vända sig till någon annan än sig själv för att finna kunskapen, sanningen. Det är ett av akademins och den högre utbildningens allra mest lömska problem, som får konsekvenser långt utanför seminarierum och konferenser. Denna syn på kunskap påverkar hela samhället, eftersom det är landets högsta instans för frågor om kunskap.

Läser med växande fascination det Nietzsche skrev om detta fenomen, för över hundra år sedan. Läs, begrunda, och övertyga mig om att något hänt sedan följande ord sattes på pränt. Citatet handlar om moral men eftersom den liksom kunskapen saknar en rikslikare, en fullkomligt objektiv punkt varifrån åsikterna kan värderas utan att påverkas av sammanhanget vari, eller av vem dessa uttalas, är det giltigt även för kunskap och sanning. Menar jag ska tilläggas och jag hävdar i konsekvensens namn inte att detta är sanningen. Dock samtalar jag gärna om frågan, för satt tillsammans med en kritisk vän, gemensamt nå fördjupad insikt om denna eviga fråga.

De äldsta moraliska domarna. - Hur reagerar vi egentligen på handlingar som en människa utför i vår närhet? - Till att börja med ser vi efter vad följderna kan innebära för oss, - vi betraktar dem enbart utifrån denna synpunkt. Denna verkan uppfattar vi som handlingens avsikt - och till sist tillskriver vi denna människa dylika avsikter som en bestående egenskap och kallar henne från och med till exempel nu för "en skadlig människa". Trefaldigt fel! Ett urgammalt trefaldigt misstag! Kanske ett arv från djuren och deras omdömesförmåga! Finns inte ursprunget till all moral att söka i följande avskyvärda små slutledningar: "det som skadar mig är ont (skadligt i sig); det som är bra för mig är gott (välgörande och gynnsamt i sig); det som skadar mig en eller flera gånger är det fientliga som sådant och i sig; det som är bra för mig en eller flera gånger är det välvilliga som sådant och i sig." O pudenda origo! Är inte detta att fantisera ihop en torftig, tillfällig och ofta slumpmässig relation, som en annan människa har till oss, och hävda att den är själva hennes väsen, det viktigaste hon har, och påstå att hon gentemot hela världen och sig själv enbart är i stånd till relationer av den typ som vi har upplevt en eller ett antal gånger? Döljer sig inte bakom denna äkta dårskap den mest anspråksfulla av alla baktankar - att vi själva måste vara det godas princip eftersom gott och ont beräknas efter oss? -

Om vi lyssnar på professorn för att professorn är professor då har vi accepterat hen som rikslikare. Då har vi upphöjt hen till det sanna och godas princip. Då har vi frånhänt oss ansvar. Det kan kännas skönt att slippa ta ansvar, men vi kommer ändå aldrig ifrån ansvaret, för om vi väljer att lita blint på någon måste vi ändå kunna visa varför vi väljer just hen som rikslikare och sanningssägare och då tvingas vi förr eller senare att konfrontera frågan om vi inte därigenom gör oss skyldiga till att betrakta oss själva som det godas princip. En prekär samvetsfråga, men en viktig sådan. Speciellt om vi vill bygga världens bästa skola.

Enda vägen ut ur detta dillemma är att sluta lyssna på VEM som talar, och att börja lyssna på VAD som sägs. Upprepar den tanken ofta, men det är för att det behövs. Den dagen det är så vi tänker och agerar i samhället, skolan och den högre utbildningen samt forskningen och politiken, den dagen lovar jag att sluta tjata.