Hållbarhet är väldigt enkelt, och just därför svårt.

För en vecka sedan idag var jag på en heldagsutbildning. Den första av fem utbildningsdagar. Tanken är att vi som går utbildningen ska bli Innovation Champions. Ett sådant erbjudande kunde jag bara inte tacka nej till, även om utbildningen genomförs utanför min ordinarie tjänst. Det är ett viktigt uppdrag och tanken med det hela ligger helt i linje med vad jag vill och tror på. Äntligen en plats och ett uppdrag där jag kan få utlopp för min kreativitet och mitt engagemang för hållbarhet, och som ligger helt i linje med mina teoretiska intressen och syn på kunskap och kultur.

Kom till första dagen utan att riktigt veta vad som väntade, med höga förväntningar. Och förväntningarna infriades, med råge. Mötet och dagens tillsammans, med John Holmberg kvalar lätt in på listan över de tio mest inspirerande dagarna i mitt liv. Holmberg arbetar till vardags som vicerektor på Chalmers. Han är professor i Fysisk resursteori och innehar Sveriges första UNESCO-professur i lärande för hållbar utveckling. Inget av detta berördes under dagen. Det var inte för att tala om sig själv han var där, utan för att samtala med oss om sätt att se på och jobba med hållbarhet. En ödmjuk människa alltså. En ovanligt ödmjuk människa, som låter andra växa och som därför växer ännu mer själv.

Hans vision är att låta studenterna och dem han jobbar med växa och hans senaste projekt på Chalmers, Challenge Lab, ser jag som ett föredöme inom högre utbildning. Kunskap växer underifrån och i samverkan, det är är de flesta eniga om. Men få agerar som Holmberg när man bygger system för detta. Han är inte intresserad av att bygga ett äreminne över sig själv. Han har satt igång en process, öppnat upp ett utrymme, men sedan är det upp till dem som finns och verkar där att fylla det med innehåll. Challenge Lab är som jag förstår saken en mötesplats mellan akademin och det omgivande samhället. Fokus är entreprenörskap och hållbar utveckling. Det unika är att studenterna står i centrum. Kunskapsprocessen växer verkligen underifrån. Holmberg berättade att han insett att det är svårt för akademiker att samverka med arbetslivet, men att alla kan relatera till studenterna, så om samverkan ska bli hållbar och fungera är det en bra idé att utgå från studenterna, för de kan alla parter relatera till. Alla har varit studenter och studenterna befinner sig mitt emellan arbetslivet och akademin.

En bidragande faktor till min uppskattning av Holmberg är naturligtvis att han sätter ord på och även har genomfört i stor skala på Chalmers, det jag själv har tänkt och skrivit om. Min vision och mitt teoretiska arbete, fick jag här visualiserat för mig i handling. Det man gör på Challenge Lab på Chalmers är precis det jag lägger i ordet: Arbetsintegrerat Lärande (AIL). Man har skapat en mötesplats där men verkligen möts och där kunskapen växer fram, underifrån. En plats för kunskapsmöten över gränser, där studenterna driver utvecklingen, tillsammans med aktörer från akademin och arbetslivet. En plats för samtal. Holmberg är (en av) initiativtagarna, men detta är inte hans projekt. Det var han tydlig med. "Ska man få människor att växa måste de få jobba med och förverkliga sina visioner, inte mina", sa han. Så klokt. Hans sätt att vara ledare inspirerade, men ger också upphov till frustration och sorgsenhet. Holmberg visar att det går och att det finns framgångsrika ledare och akademiker som är ödmjuka och som öppnar upp för andra, som inte är fixerade vid sin egen person, sitt ego. Ovanligt, hoppfullt och oerhört inspirerande. Tacksam och glad för att jag fick chansen att lyssna.

Holmberg talade om sin avhandling och om de fyra principer som där formulerades, och som fått en enorm spridning, över hela världen. Dessa fyra hållbarhetsprinciper visar att hållbarhet är enkelt och inte alls så vagt som många vill göra gällande. Myten om hållbarhetens svårighet grundar sig i det faktum att det är så pass enkelt och klart att det tvingar makthavare in i det dunkla för att kunna förklara varför man inte kan eller vill ta till sig principerna. Det är utifrån hur företagsledare och politiker resonerar och agerar som hållbarhet framstår som vagt och svårt. Men lyssna här, och tala sedan om för mig vad som är svårt.

De fyra hållbarhetsprinciperna

1. I ett hållbart samhälle utsätts inte naturen för systematisk koncentrationsökning av ämnen från berggrunden. 

Detta innebär att vi måste styra om verksamheter och drastiskt minska vår förbrukning av olja, metaller och mineraler. 

2. I ett hållbart samhälle utsätts inte naturen för systematisk koncentrationsökning av ämnen från samhällets produktion. 

Detta innebär att vi inte får sprida ämnen som till exempel svårnedbrytbara bekämpningsmedel i naturen. Dessa konstgjorda ämnen kan naturen inte bryta ner och de förgiftar vatten, marker och djur. Utsläppen av naturliga men skadliga ämnen som till exempel kväveoxider måste minska kraftigt. 

3. I ett hållbart samhälle utsätts inte naturen för systematisk undanträngning genom överuttag eller manipulation.

Detta innebär till exempel att vi inte urskiljningslöst får hugga ner skogar eller bygga vägar och städer på bördig jordbruksmark, eftersom träd och växter är nödvändiga i kretsloppen.

4. I ett hållbart samhälle är hushållningen med resurser så effektiv och rättvis att mänskliga behov tillgodoses överallt.

Detta innebär att vi måste fördela jordens resurser rättvist, så att hela världens befolkning kan leva gott. Vi måste sluta att slösa med energi och material. Vi måste också återanvända produkter och återvinna material från uttjänta produkter.

Vad är svårt att förstå i detta? Inget, men just därför är det viktigt för den som har makten och de företag som vill fortsätta producera varor på sätt som inte är hållbara, att upprätthålla bilden av att hållbarhet är luddigt och svårt. Hur ska man annars kunna förklara för sina landsmän, när man kommer hem från FNs klimatmöten, att man inte lyckats förhandla fram ett avtal. Det är just för att hållbarhet är så enkelt som det blir svårt.

Holmbergs avhandling och dessa fyra principer ligger till grund för arbetet inom stiftelsen Det naturliga steget. Det är en i raden av svenska, värdefulla och globalt kända innovationer. Indirekt ett resultat, tänker jag med tanke på gårdagens Uppdrag Granskning, av det svenska skolsystem som just nu i rasande takt håller på att raseras. Det naturliga stegets vision lyder som följer.

Det Naturliga Stegets vision är ett hållbart samhälle. Vår verksamhet går ut på att öka takten i hållbar utveckling genom att skapa engagemang, bygga kompetens och erbjuda metoder. Sedan 1989 har vi inspirerat beslutsfattare, företagare och akademin till att göra världen mer hållbar och på samma gång utvecklat och spritt ett vetenskapligt baserat ramverk som idag har flera miljoner aktiva användare världen över.

Challenge Lab och ett sant arbetsintegrerat lärande är viktiga verktyg i en sådan strävan, i riktning hållbarhet. Och utbildningen till Innovation Champion ser jag som ett sätt att vidareutveckla och konsolidera mina kunskaper inom området.

Utmaningen är stor, just för att lösningen är så enkelt. Som sagt. Svårigheten med att arbeta AIL-inriktat och hållbart handlar om hur den mänskliga hjärnan är konstruerad och hur den påverkar oss människor. Det finns en röd tråd här på Flyktlinjer, i allt jag skriver. Neurodiversitet handlar också om hållbarhet. En av orsakerna till att, vinstdrivande skolor väljer bort barn är att de inte passar in i gruppen, att de har ADHD eller Asperger. Vad man gör när man sorterar bort och homogeniserar är att man skapar monokulturer som är sårbara och där man inte lär sig hantera olikheter, konflikter och komplexitet. Skolan säger sig värna kunskap, men det enda man värnar är elevernas höga betyg. Praktiskt kunskap för att hantera verklighetens komplexitet och utmaningarna som jorden och samhället står inför, när vi inom en snar framtid kommer att vara 10 000 000 människor på jorden som har samma mänskliga rätt att leva att gott liv, har och får man inte så länge som skolan ser ut så och så länge som kunskap definieras som den gör.

Ofta är det bussines as usual som är problemet och som sätter käppar i hjulet, människans strävan efter konsensus, på mina villkor, och bevarandet av det som är. Oviljan att förändra och tänka nytt. Rädslan för olikhet och kaos. Allt detta går enkelt att förklara med rön från forskning om hjärnan. Och det är detta som gör att det byggs murar och att egot får så stor plats i det offentliga rummet och alla organisationer. Alla vill tala om och säga sig värna om hållbarhet, men få vill förändra sitt sätt att tänka och agera. Liksom i Uppdrag Granskning igår, där alla, när de konfronterades med vardagen ute i skolorna, var överens om att "detta" inte är acceptabelt. Det är lätt att säga, men svårare att göra.

Motståndet är sällan öppet och tydligt. Liksom ifråga om mobbing och andra typer av dold maktutövning finns hindren under ytan, det kommer till uttryck i och genom handlingskedjor där alla kan svära sig fria, om de konfronteras med fakta. Om man verkligen vill förändra skolan, jobba för hållbarhet eller sätta igång ett arbetsintegrerat lärande som verkligen fungerar krävs att man tar hänsyn till hur människor faktiskt fungerar, inte hur de tänker och vad de säger.

Återkommer under dagen med fler tankar som jag fick med mig under denna den första dagen av utbildning till Innovation Champion, fler användbara kunskaper och verktyg som kan användas i arbetet med att bygga ett hållbart samhälle.