Vem försvarar kunskapen idag?

Att göra rätt är ingen garanti för att det man gör blir rätt. För rätt är inget i sig, ingen egen kvalitet. Rätt, sant och riktigt är kulturellt upprätthållna, föränderliga storheter. Det som är sant, är inte sant i den mening som man kanske tror. Det som är sant är det som hålls för sant, av, ja, vem då? Det beror på vad vi talar om, var vi är och vem som befinner sig där. I hög grad beror det på vem som har makt. Allt mer står det klart att rationaliteten är en sällsynt gäst i samhället och kulturen. Det gör mig rädd.

Insikten kryper sig på mig, om att den värld jag bor och verkar i har regler, säger sig vara rationell och utgå från lagen. Men det är bara ord. Reglerna gäller inte alltid och inte alla. Rationaliteten talas det framför allt om. Alla vill uppfattas som rationella, men i vardagen tas beslut oftare på andra grunder. Och lagen, den finns där. Men när den verkligen behövs är det sällan den lever upp till förväntningarna. Det gör mig rädd att se detta. Samtidigt vet jag att det inte är en nyhet. Inget har förändrats, allt är som det alltid varit. Det som förändrats är min syn på detta, min inblick i systemet. En konsekvens av att jag är intresserad och vill veta, en bieffekt av åren i akademin.

Politikerna är idag allt mer mot olika saker. Man är mot det som är dåligt, och man är för det som är bra. För att det handlar om att behålla makten och då måste det låta bra. Det är viktigare än allt annat. Hur det låter. Idag är man inom skolpolitiken mot katedrar och mot läxor. Och man är för betyg och kontroll. För att det låter bra. Resultatet, det som skolan och den högre utbildningen ska leda till, är en allt för komplex fråga. Den frågan, den avgörande frågan, lämnas därför helt sonika utanför politiken. Aldrig under mina år i utbildningssystemet har det talats så mycket om skolan som idag. Tyvärr är det tomma ord. Retorik. Yta. Det ser ut som man bryr sig om skolan och kunskapen, Sveriges framtid. Och det gör man så klart, ingen tvekan om det. På ytan och i tal och tanke. Ansvariga bryr sig och gör så gott de kan, men man missar konsekvent poängen med det hela. I handling och praktik är man mer och oftare mot. Det går inte att bygga en bra och välfungerande skola med mindre än att man förstår att frågan är oändligt komplex, att man förstår att det inte finns någon tydlig lösning, bara hårt arbete. Ska skolan bli en plats där kunskapen frodas, kreativitet uppmuntras och lärande främjas, om det är vad vi verkligen vill, då måste vi tänka om. Vi måste börja se världen för vad den är, inte som vi vill att den ska vara.

Rädslan kryper sig på, som sagt. För jag vill dit, till kunskap, rationalitet och regler.Vill vara i utbildningssystemet och verka, för inte mot. Jag har ägnat över 20 år av mitt liv för att lyssna och lära. Längtar efter att på allvar få omsätta kunskaperna i handling. Vill fortsätta utvecklas och röra mig i riktning ökat vetande och fördjupad förståelse. Vill göra detta tillsammans med intresserade och inspirerande kollegor och studenter som kommer till högskolan för att lära, inte för att få en examen. Jag följer de regler som finns och accepterar faktum, att rationalitet är svårt att omsätta i kollektiv handling. Drömmer mig inte tillbaka, lever här och nu. Bygger av det som finns, det som är. Blickar framåt, även om jag är rädd för att missförstås. För det gör den som inte följer med, den som har synpunkter och ser möjligheter. Kunskap skrämmer, det blir allt tydligare. Den som vet sticker ut och blir lätt ett offer. För så fungerar kultur och normer, de är tvingande och alla ska in mot mitten.

Förlåt, det blir rörigt. Finner inte riktigt tråden. Är inte riktigt i balans. Stressad. Pressad. Av alla krav och av insikter som jag mådde bättre av att inte ha. Rädslan från skolgården kryper sig på. Den som är annorlunda och sticker ut sätts dit, tvingas in mot mitten. Man får inte tänka högt och fritt, inte ens om man är docent. För sådana är reglerna. Så lyder lagen här. Skolan styrs uppifrån. Utbildningen i Sverige har en auktoritet, som vet bäst. Jan Björklund. Retoriskt är han skicklig. På det planet är jag helt med honom. Jag vill också att Sverige ska ha en skola och ett utbildningssystem i världsklass. Men sedan händer något. Jag följer den logiken, använder min rationella förmåga och agerar i enlighet med gällande lagstiftning och de regler som finns. Verkar ihärdigt för kunskapen. Kämpar för att dra mitt strå till stacken, jobbar för att nå målet. Och det är där det går snett. För Björklund är bara för skolan i sina tal, i praktiken har han ingen egen politik. Han är mot. Mot kateder och framförallt är han mot den socialdemokratiska flumskolan.

Det gör mig som sagt rädd. Att blicka in i tomheten är skrämmande. Att hela tiden risklera att ifrågasätta, när man tror att man gör det som förväntas av en. Det är så det ska vara i regimen under Björklund. Ingen ska vara trygg. Alla ska vara på sin vakt. Konkurrens, utslagning och sortering av människor. Det är skolans uppgift. Det är så motarbetandets politik ser ut i praktiken. Den som är för något riskerar att ställas till svars. Tvingas vara på frågor. Den som är mot har initiativet. Det är så makt fungerar, inte positivt utan repressivt. Reaktivt. Mot, mot, mot. Den som är mest mot och mest på tårna vinner. Och det är Björklund. Därför blir jag rädd. Rädd att jag är ensam, att jag är en röst som ropar i öknen. Men så öppnar jag dagens tidning. Inser att jag är inte ensam. det finns hopp. Allt är inte mörkt. Andra har också sett. Vi är fler som förstår och som ropar. På Brännpunkt idag skriver Erik Åsgård om Björklunds tunga ansvar för misslyckandet i skolan och de sjunkande resultaten i landets högre utbildning.

Utbildningsminister Jan Björklund är ett unikum i svensk politik. Han är den ende ledande politiker som gjort karriär på en negation. Ända sedan perioden som skolborgarråd i Stockholm har han gått till storms mot ”den socialdemokratiska flumskolan”, ett uttryck han använt så ofta att orden skrumpnar i munnen när han uttalar dem. Det märkliga är att Björklund efter sju år som ansvarigt statsråd fortfarande skyller alla problem på företrädarna. I intervjuer låter han påskina att effekterna av hans många reformer inte kommer att visa sig förrän om åtskilliga år, vad man förstår efter att hans aktiva tid är över. Sannerligen ett bekvämt sätt att avsvära sig ansvaret för en alltmer krisartad utveckling.

Tyvärr är han inte ensam om att vara mot. Allt fler politiker talar om skolan. Ingen är dock för, alla är mot. För sådana är reglerna som satts av makten. Förslagen som kommer handlar om att man är mot läxor, mot katedrar. Mot, mot, mot. Vem är för? För lärarnas frihet att följa sin kunskap? För kunskapens värde? För studenternas ansvar och för frihet under ansvar för alla inblandade? Den enda Björklund möjligen är för är mer kontroll, ökad konkurrens och riskkapital. Ingen talar om kunskapen, om hur man når den. Så går det som det går också.

Larmrapporterna om tillståndet i den svenska skolan har under Björklunds ministertid kommit i allt raskare takt. I den senaste internationella Timss- och Pirls-undersökningen, som mäter grundskoleelevers kunskaper i matematik, naturvetenskap och läsförståelse, har de svenska eleverna halkat efter betänkligt och ligger nu en bit under snittet för EU- och OECD-länderna. Ännu i slutet av 1990-talet låg de på en topplats. Mer än var femte elev gick i fjol ut högstadiet utan fullständiga betyg. Över 12 000 barn beräknas varje år lämna grundskolan utan tillräckliga betyg för att kunna söka till gymnasiet. Tre av tio gymnasieelever får inga slutbetyg efter tre års studier.

På universiteten vittnar rader av lärare om att studenter som kommer från gymnasieskolan i allt mindre grad kan tillgodogöra sig skriftlig och muntlig information, förstå tentamensfrågor och problem i kurslitteraturen. Alltför många studenter är dåliga på att stava och hämmas av ett begränsat ordförråd. Om växande skaror av elever saknar tillgång till ett fungerande språk, riskerar de att få stora svårigheter att klara sig i det framtida kunskapssamhället. Det går ut över dem själva, men också över landet Sverige.

Reglerna säger att alla studenter ska examineras individuellt. Ekonomin säger något annat. Och eknomin vinner, konsekvent. För finns det inga pengar finns ingen möjlighet i världen att följa några regler. Alla vet, inser och förstår. Håller tyst och spelar med. Kvaliteten får aldrig bli lidande, säger man. I praktiken är det tvärt om. Och det fungerar, för så länge alla är överens och håller god min händer inget. Och det gör alla, för rationalitet är bara ett ord, ett ideal att sträva mot. En dröm. I praktiken är vi alla mot. Mot fusk, mot nedskärningar, mot administration. Ändå tvingas vi acceptera och underkasta oss. För vi har ett liv som måste gå ihop. Därför fungerar inga regler, ingen rationalitet, ingen lag, som inte utgår från hur det är och fungerar. Det som sägs och det man vill väger lätt som en fjäder i förhållande till det som görs. Praktiken.

Vad vi nu ser är de förskräckande resultaten av Björklunds och alliansregeringens marknadsanpassning av hela utbildningssystemet. I våras larmade tolv professorer och lärare, flertalet ledamöter av Kungl. Vetenskapsakademien, om att marknadsstyrningen av skolan och det fria skolvalet inte haft några positiva effekter på studieresultaten utan tvärtom lett till ökad segregation och minskad likvärdighet i skolsystemet. De noterade också att med undantag för general Pinochets Chile finns det inget skattefinansierat skolväsende i världen som tillåter att skolor drivs av vinstdrivande privata bolag. Inte ens Storbritanniens Margaret Thatcher kom på idén att föreslå något sådant under sin tid vid makten (SvD Brännpunkt 27/3). Och då nämnde de inte ett ord om Lundsberg, JB-koncernens miljardkonkurs eller problemen med det nya betygsystemet och lärarlegitimationerna.

Som om inte det vore nog kommer så regeringens senaste påfund, ett lagförslag som öppnar för att omvandla universiteten till högskolestiftelser. Fast ”stiftelser” är ett vilseledande ord, ty vad det handlar om är ytterligare ett led i marknadsanpassningen av svenskt universitetsliv som ytterst går ut på att göra om lärosätena till aktiebolag. Förslaget är en illa genomtänkt kanslihusprodukt som nu är ute på remiss och som trots en bristande konsekvensanalys avses träda i kraft redan den 1 juli 2014.

Kartan som ritas av regeringen gäller. Bilden av hur det borde vara. Därför kan allt förfalla och skulden läggs på den som sitter med Svarte Petter, den som av makten pekas ut som ansvarig. Lärarna, som tvingas tänja ut sig till bristningsgränsen. Som får arbeta över och som inte får någon fritid. För att de brinner för kunskapen, lärandet och de mål som Björklund satt upp. För att de följer reglerna och gör så gott de bara kan. Den som är för och som brinner för vad de tror på, är en förlorare. Igår, idag men förhoppningsvis inte imorgon. Det finns de som sett, som förstår och som säger ifrån. De finns de som tar ton. Jag är inte ensam, och det är inte du heller. Tillsammans är vi starka och kan göra skillnad. Vi som tror på och brinner för. Jag väljer i alla fall att intala mig det. För alternativet vore att dras med ner i det fall som Björklund oundvikligen kommer att drabbas av. För den väg han valt är fel. Den karta han navigerar efter stämmer inte. Och Atlantångaren han menar att han håller på att vända, den håller i själva verket på att sjunka. Titanic, världens modernaste osänkbara skepp. Är det en bild av Sveriges skola. Om detta får fortsätta, så: Ja. Men det behöver inte bli så. En annan värld är möjlig. Om fler vill och förstår vad som är möjligt att göra. Läs och lär av Åsgård.

Som sju ledande akademiker vid Uppsala universitet nyligen påpekade är marknaden den styrande idén bakom förslaget, och de varnar för en verksamhetsform byggd på principerna för ett affärsbolag. Tanken är att universiteten måste ”börja odla sitt varumärke, kommersialisera sig och bidra till innovation”. Självfallet ska lärosätena vara öppna mot samhället, fortsätter de, men universitetens roll är snarast att vara en ”motvikt till marknaden i den meningen att man bedriver grundforskning, ställer frågor och levererar samhällsanalyser på eget initiativ och ansvar” (UNT 6/10). Ett universitet är med andra ord inte ett bolag som ska generera största möjliga vinst till sina ägare. Det är en samhällsinstitution vars syfte är att sprida kunskap och söka sanningen.

Åsgård är emertius. Han har gått i pension. Makten kommer med andra ord inte åt honom. Därför är jag rädd. Jag har mer än 15 år kvar innan pensionen. Jag har ett liv som måste gå ihop. Oron tär på mig, men den kan och får aldrig släcka hoppet och tron på kunskapen. Det är vad som håller mig vid liv. Det som får mig ta mig från en dag till en annan. Det som får mig att fortsätta kämpa för det jag tror på. Kunskapen och det livslånga lärandet. Sökandet efter vishet och klokskap.