Kvalitet i utbildning, kring det reflekterar jag lite, här på vägen hem från Karlstad. Läser i tidningen om att regeringen vill att lärare ska göra karriär. Läser om förste-lärartjänster, om att dessa inte riktigt fått avsedd effekt, att de inte riktigt införts som det var tänkt. Tydligen sparar kommunerna på kostnaden genom att bara erbjuda lönetillägg under några månader. Tydligen har vissa kommuner dessutom inte sökt de extramedel som finns avsatt för reformen. Och enligt artikeln handlar det om 5000 kronor mer i månaden. Detta väcker massor av tankar, om kunskap, kvalitet och vad som driver någon att göra något.
Om det stämmer att nio av tio kommuner bara ger lönetillägg i några månader och att det går trögt att genomföra reformen, då är detta en tydlig indikation på problemen i skolan. Björklund är kritisk läser jag, men han är kritisk till trögheten i implementeringen. Det han borde vara kritisk till, om det är kunskapen och kvaliteten i undervisningen han bryr sig om, är att det inte finns ett större intresse för utbildningens kvalitet ute i kommunerna i landet. Där finns en viktig förklaring till problemen i skolan och sjunkande resultat bland eleverna. Det räcker inte att den högste ansvarige ryter och pekar med hela handen, i riktning ökade kunskaper och bättre resultat. Om kunskaperna ska breddas samt fördjupas och om kvaliteten ska öka måste det råda koncensus i hela samhället om kunskapens värde. Och såväl ansvaret för utbildningsfrågor, som rektorsyrket och lärarpositionen måste eftertraktas, i sig. Om det inte är eftertraktat att syssla med utbildning kommer kunskapen att bli lidande. Det finns inga genvägar.
Höjd lön låter som en bra och enkel lösning på alla problem, men jag tror det är farligt att tänka så. För fanns det en enkel lösning på problemen i skolan fanns inga problem där. Detta är en mycket komplex fråga. Och som sagt, om ansvariga för skolan ute i kommunen inte orkar söka pengar för att höja lönen, då är det en viktig del av problemet, för det visar att msn inte bryr sig. Först när denna insikt sjunkit in, insikten om att det inte finns några enkla lösningar på komplexa problem kan arbetet med kunskapen och kvaliteten ta sin början.
Är det karriärhungrande människor vi vill ha i skolan? Vinstoptimerande individer som söker sig dit för att tjäna pengar? Leder det verkligen till att skolan blir en plats för lärande? Jag tror inte det. Tvärt om tror jag det finns en risk att sådana reformer riskerar att fåmotsatt verkan. Tänker närmast på vad många läkare sysslar med i glesbygden där enskilda läkare, via bemanningsföretag och stafettläkarsystem, på kort tid kan tjäna mycket pengar med liten insats. Berättelser från patienter som utsatts för detta handlar inte om hur bra det är och hur god kvalitet systemet leder till. Risken är ännu större att kvaliteten blir lidande om liknande system införs i skolan. Enda sättet att nå kvalitet är att främja strävan efter kvalitet, att införa incitament som stödjer kunskapsutveckling istället för girighet. Missförstå mig inte här, jag tycker lärare är värda högre lön. Duktiga, kunskapshungrande lärare som är bra på att lära är värda mycket högre lön än de får idag.
Det jag vänder mig mot är konkurrensen, att den skulle driva kvalitet. Det finns inget som tyder på det, tvärt om. Konkurrens tar fram det sämsta hos människor och gör att jaglojaliteten stärks. Trygghet, kontinutet och tid för eftertanke är kvalitetsdrivande faktorer inom all utbildning. Det tycker jag man borde tänka mer på när skolan ska reformeras. Bättre än att peka på några få excellens lärare borde man ge alla lärare utrymme i tjänsten och uppmuntran, att förkovra sig. Problemet idag är ju att tiden inte räcker till, och det problemet löses inte med högre lön. Högre lön som universallösning snarare accentuerar problemen som den högre lönen ska lösa.
Ge lärarna mer frihet och ledighet, det tror jag skulle öka attraktiviteten i yrket. Att få tidoch möjlighet att fortbilda sig på jobbet skulle leda till att rätt människor sökte sig till skolan. Det skulle locka människor som vill vara i kunskapen, som vill lära och som ser värdet av KUNSKAP. Bara den som ser värdet av vetande kan locka andra att lära, det är min erfarenhet. Och genom att öka lärarnas möjlighet till detta, och genom att överlåta administrationen av undervisningen och efterarbetet till andra skulle prestigen i och efterfrågan på läraryrket öka, dramatiskt. Mer lön lockar som sagt helt andra typer av människor, människor som ser mer till form och yta, än innehåll. Frihet under ansvar, det är vägen fram. Om det är kunskap man vill att skolan ska producera.
Det krävs dock engagemang från fler än lärarna för att lyckas. Om ett samhälle verkligen vill bli ledande ifråga om kunskap, om det är vetande man vill värna. Ja då är det kunskapen som måste stå i centrum, allt som tar fokus från innehållet måste undanröjas. Ansvaret för målet, bättre kunskaper, kan heller inte läggas uteslutande på lärarna. Först när samhället satsar på och menar allvar med kunskap och vetande kan man hoppas på att se resultat. Handen på hjärtat, hur viktiga anser samhället att biblioteken är? För att bara nämna en aspekt? Och vad sysslar bokförlagen med? Satsas det på kvalitet, eller kvantitet och storsäljare? Detta spelar roll. Lärarna kan inte lösa alla problem, det är fullkomligt orimligt att lägga ansvaret på dem. Det gör att bara den som är i desperat behov av ett jobb tar på sig uppgiften. Det finns som sagt inga genvägar.
Föräldrarna vill att deras barn ska få bra betyg. Det är målet, och det målet når man genom att köpa läxhjälp till sina barn. De som har råd vill säga, de som är om sig och kring sig och som tar chansen att göra avdrag för detta. Och man sätter sina barn i skolor där det ges höga betyg. Kunskaperna, tänker jag. Vem står upp för och försvarar dem? Vem värnar innehållet i skolan? Vem bryr sig om skolan som en lärande miljö? Om alla bara bryr sig om sitt och om politikens mål är att öka individens möjligheter att se om sitt hus. Om ingen satsar på kunskap och lärande, om alla bara ser till yta, betyg och ekonomi. Klart vetandet blir lidande då. Klart resultatet i skolan, när det mäts, istället för betygen och andra utmärkelser, sjunker då. Klart att vetandet förlorar i kvalitet då, om frågan ska lösas av en underbetald grupp, som tilldelas ett omöjligt uppdrag, utan att få stöd och uppbackning.
Det finns inga genvägar till vetande. Men med intresse för samt tid att jobba med kunskap och framförallt tillit till lärarna och ett brett stöd kommer man långt. Lägg därtill ett omgivande samhälle som verkligen tror på och uppskattar kunskap, så är det komplexa och svåra uppdraget att höja kunskapsnivån i landet inte längre ett omöjligt uppdrag, utan en inspirerande utmaning som landets bästa hjärnor och mest engagerade personer kommer att kämpa för att ta sig an.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar