Alla förstår att även den som är galen kan ha rätt och säga kloka saker, om man bara ägnar problemet en liten stunds eftertanke. För vore det så att det på förhand gick att avgöra vem som är klok och som därför alltid måste lyssnas på, då vore det omdömet värt mer än kunskapen. När man väl fått det öppnar sig oändliga möjligheter till makt. Tänker man så och premierar man det främjas människans lägsta drifter. För den klokes ord upphöjs då till lag. Man har skapat ett slags kunskapens upplyste despot. Om det var så vi såg på kunskap, att först kommer personen, sedan orden, skulle det bli viktigare för enskilda att kämpa för ett godkännande, än att söka kunskap. För det är allmänt bekant, att kunskap långt ifrån alltid finns där man tror att den ska finnas. Är det kunskap man söker måste man vara beredd på att misslyckas och ha fel många gånger under vägs. Och då riskerar man att misstänkliggöras av dem som erhållit godkännande, de som har makten över vetandet. Vill man bli lyssnad på blir det där och då viktigare att skaffa sig mandat att tala utifrån, än stöd för orden i kunskap och beprövad erfarenhet. Fokus flyttas därmed. Från vad som sägs, till vem som talar.
Ser en allt tydligare glidning ditåt i dagens samhälle och akademi. Allt mer fokus riktas mot formen, mot betyg, poäng, titlar, citeringar och andra insignier som antas vara garanter för att innehållet håller hög klass och att den som har vad som krävs alltid går att lita på, oavsett vad hen säger. Oroas över denna glidning, från innehåll till form. Vad händer med det kritiska tänkandet om vi delar upp mänskligheten i en elit vars ord aldrig ifrågasätts, och resten vars ord och tankar alltid ifrågasätts? En obehaglig värld där utbildning handlar om att skaffa sig så många TECKEN på kunskap som möjligt. Vetandet och det kritiska tänkandet riskerar då att hamna i skymundan, att utarmas eftersom det inte behövs. Det som krävs är titlar och bara dens ord som godkänts accepteras. Skolan och den högre utbildningen blir i en sådan värld en institution för godkännande, inte för kunskapsutveckling. En farlig utveckling.
För att utveckla kunskap krävs att samhällets samlade, generella kunskapsnivå och vetande är utvecklat. Ju fler som engagerar sig i kunskapsprojektet desto bättre och mer hållbart blir det. Ju fler som har förmågan till kritiskt tänkande desto bättre för alla. Ju fler som lyssnar på varandra och vet och förstår hur viktigt det är att kritiskt reflektera över vad som faktiskt sägs, desto bättre och mer pålitlig blir kunskapen som används i byggandet av samhället. Och om alla vet att deras tankar och ord är lika mycket värda kommer fler att våga engagera sig. Genom att lyssna på vad som sägs, istället för vem som talar, är inget givet på förhand. Alla engageras då i sökandet på den kunskap samhället och mänskligheten behöver för sin långsiktiga överlevnad. Och alla måste där och då skärpa sig och sina argument för att det som sägs ska accepteras, alla lyssnar lika kritiskt på allt som sägs. Det är en värld där det kritiska tänkandet ständigt utvecklas. Och det är den världen jag kämpar för. En värld där innehållet alltid är viktigare än formen. Där kunskapen står i centrum och ingen människa tillåts stå i vägen för vetandet.
Åter till Nietzsche, som under sina produktiva år öste ur sig tankar om människan, om moral och om kunskap. Runt dessa tre områden cirklar han. Och han blandar vilt, men han återkommer hela tiden till dessa tre områden. De kan sägas korsbefrukta varandra och blir därmed till olika aspekter av samma sak. Det blir därmed uppenbart att de hänger ihop och att hans kunskapsprojekt utgör en helhet. Allt som sägs är inte lika klokt, men just för att han tillåter sig att inte sortera, utan ständig producera. Nästa aforism blir bättre; nästa, nästa, nästa. Blir den samlade bilden som framträder och som under läsningens gång blir allt tydligare, att kunskap aldrig är given en gång för alla. Kunskap kräver hårt arbete, engagemang och ett bejakande av misslyckandet. Det är aldrig upp till Nietzsche att avgöra vad som är bra och vad som är mindre bra kunskap. Hans sätt att skriva sätter läsaren i fokus. Det är upp till oss som läser att avgöra vad vi finner klokt och användbart. Jag har hittat många guldkorn under genomgången av hans samlade verk. Jag har lärt mig massor. Och just eftersom allt inte är lika klokt tränas jag i och genom arbetet med texterna i kritiskt tänkande. Nietzsche är en filosof som inte talar om hur det är, han bjuder in oss som sällskap på hans resa mot fördjupat vetande, om människan, moralen och kunskapen. Han ger oss verktyg att tänka själv med hjälp av. Han tvingar oss att lyssna på vad som sägs, istället för vem som talar.
Att han fortfarande är en tänkare som människor återvänder till och fortfarande läser visar att hans ord bär på kraft och styrka att hans tankar har vitalitet och att de kan tala till det som djupt mänskligt, det som är bortom kultur och diskurser. Hans filosofi är fortfarande aktuell. Tyvärr spekuleras det allt för mycket om hans mentala status, om när han blev galen och vilka texter som ligger före galenskapen och därför går att lita på och vilka som ligger efter som därför inte går att lita på. Det finns ett slags ängslighet i ett sådant anslag, en rädsla för att ta kunskapen i sin mun och våga stå för det man anser klokt. Allt för många vill allt för lätt och allt för ofta att någon annan ska avgöra vad som är klokt och vad som inte är det. Tyvärr, som sagt. Jag väljer att högaktningsfullt skita i det. Jag vill lära mig mer, söker kunskap. Och jag finner massor av den varan hos Nietzsche.
Till exempel finner jag tecken på, men inga bevis för, att Nietzsche möjligen skulle kunna diagnostiseras med adhd, om kunskapen om detta neuropsykiatriska fanns då. Hela hans produktion andas av rastlöshet i kombination med ett enormt fokus, som kommer i skov. Ett slags maniskt sökande, ett rörligt intellekt. Känner mig hemma i hans värld, uppskattar hans sätt att skriva och tänka. För att jag svänger i takt med orden och upplägget. Jag finner ro när jag läser Nietzsche och känner igen mig. Har som sagt ingen aning om ifall han skulle kunna få en diagnos, men framförallt dessa två citat, från Morgonrodnad anför jag som tecken på det.
451.
Behovet av en hovnarr. - De mycket vackra, de mycket goda, de mycket mäktiga lär nästan aldrig känna hela den osminkade sanningen, - ty i deras närvaro ljuger man ofrivilligt en smula, eftersom man känner deras inflytande och i enlighet med detta inflytande framlägger den sanning, som man skulle kunna meddela, i form av anpassning (genom att till viss grad förfalska fakta och nyanser, utelämna eller lägga till vissa detaljer och helt behålla för sig själv det som inte låter sig anpassas). Om människor av detta slag trots allt och till varje pris vill höra sanningen, så måste de vända sig till sin hovnarr, - en karaktär med den tokiges privilegium att inte kunna anpassa sig.
Här finns tecken på djup klokskap om hur människan fungerar och hur viljan till makt påverkar kunskapen och grumlar sikten och den kritiska granskningen av vetandet. Människan är anpasslig till sin natur. Anpassligheten har varit evolutionärt gynnsam, men i ett kunskapssamhälle spelar oss anpassligheten en rad spratt. Därför måste vi ställa oss frågan, hur ser vägen till kunskap ut? Om vi vet att majoriteten allt för lätt faller in i anpassning, framförallt till makten. Kan det då inte finnas en poäng i att lyssna på den som har svårt att finna sig till rätta, vilket människor med neuropsykiatriska diagnoser vittnar om? Förr i tiden var man hänvisad till hovnarren, men idag vet vi att det finns människor bland oss vars hjärnor gör att de har svårt att anpassa sig. Kloka människor som producerar tankar om samhället, så att säga från marginalen. Det är så jag läser Nietzsche, och hans biografi vittnar om att han inte anpassade sig, att han gick sin egen väg. Han följde kunskapen, även om han fick betala ett socialt pris för detta. Han betraktades av sin samtid som en hovnarr. Idag vet vi bättre. Den som läser Nietzsche finner allt annat än galenskap, även om allt inte är lika klokt. Men det är just det som är poängen. Att Nietzsche vågade tänka högt och att han inte lade band på kunskapen och anpassade sig efter rådande (kunskaps)konventioner.
453.
Otålighet. - Det finns hos idérika och handlingskraftiga människor en grad av otålighet, vilken får dem, när de misslyckas med något, att genast växla över till ett helt nytt område, de finner ett brinnande intresse för detta och sysselsätter sig här med nya saker - tills den uteblivna framgången också här driver bort dem på nytt: så irrar de omkring, äventyrligt och häftigt, genom flera slags verksamheter på många områden och domäner och kan till sist, om deras drift mildras något och genom den oerhörda kunskap om människor och ting som deras ofantliga vandring och övning skänkt dem, bli till män med kolossal praktisk erfarenhet. På så vis blir ett karaktärsfel en skola för geni.Om det är något som kännetecknar adhd-hjärnan är det otålighet och rastlöshet. En ständigt pockande energi som måste riktas, än hit, än dit. En påtvingad rörlighet som ständigt manar framåt, utåt, uppåt. Mot nya mål, nya kunskaper. Livet är allt för kort och vetandet allt för stort. Kunskapsdjupet växer till sig på bredden, kan man säga. Och detta känner jag så väl igen. Jag är otålig och rastlös. Och jag har misslyckats med mycket i livet, men jag har alltid lärt mig något av misslyckandena. Och jag har kastat mig mellan områden och alltid haft många bollar i luften. Adhd kan möjligen betraktas som ett slags karaktärsfel, men rätt hanterat kan det bli till en skola för genialitet. Nu ser inte jag mig som något geni, men jag ser min karaktär som ett slags universitet. Det är inte trots min (möjliga) diagnos jag har klarat mig så länge som jag gjort i den akademiska världen, utan på grund av. Vill sprida insikt om det, för att öppna dörrar för andra. Andra som känner igen sig i beskrivningarna och som känner sig annorlunda. Det går att göra något positivt av det mesta. Allt har två sidor.
Säger det igen och kommer att upprepa tanken: Lyssna på vad som sägs, inte på vem som talar! Bara så Kan Sverige och världen bli en plats där kunskapen växer!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar