Passa in gör jag inte, men anpassa mig är jag bra på. Man brukar säga att du kan bara förändra dig själv. Därför känns det snopet och orättvist att tvingas inse att det kommer inte an på min förmåga att anpassa mig, utan på omgivningens vilja att acceptera mig, som jag är, i anpassningen. Ska inte vandra ner längs den vägen, men just detta är jag på inget sätt ensam om. Detta att göra allt man kan för att passa in, men ändå inte accepteras. Det vet invandrare, homosexuella och andra utsatta grupper allt om. För så fungerar samhället, så ser normalitetets ansikte ut. Du ska vara som oss. Du ska följa med massans rörelse. Men den är per definition nyckfull. Massan följer ingen logik, den bara följer. Och den som inte accepteras som följare kommer inte att få vara med, hur följsam hen än är. Sparar den tanken, för denna går ska det handla om Jakobs föreläsning och det jag lärt mig av den.
Kognitiv skillnad. Om det handlade föreläsningen. Och där finner jag verktyg för att förstå mig själv. Jag ser på ytan ut som alla andra, men har genom hela mitt liv tvingats inse att jag tänker annorlunda än majoriteten. Det kan tyckas oproblematiskt och det skulle inte vara några problem, om jag fick låta mina tankar följa sin egen väg. Jag har aldrig varit någon som tagit över och tvingat på någon mina lösningar eller perspektiv. Jag har aldrig dominerat något socialt sammanhang. Jag har varit fullt upptagen med att anpassa mig. Har kämpat med att inte sticka ut. Så till den milda grad har jag levt på det sättet och försökt få ihop de olika delarna att jag tidvis känt mig som en ballong som snart kommer att spricka. Mina tankar har aldrig fått fritt spelrum, har aldrig kunnat strömma fritt. Förrän jag upptäckte bloggformatet, då kunde jag äntligen släppa på fördämningarna och låta flödet bara komma. Här avbryter jag ingen, här kan jag tänka högt och vända och vrida på det jag lärt, det jag ser och jag kan testa förståelser. Den som kommer hit gör det på egen risk, för detta är min plats. Den som inte orkar följa med i flödet kan stänga av, utan att det är en stor sak. Jag är tacksam bara att få skriva och leva mitt virtuella liv parallellt med mitt liv away from keybord. Med hjälp av Jakob inser jag att mina kognitiva egenskaper skiljer sig från det han benämner det neurotypiska, normen. Jag tänker annorlunda. Inte sämre, kanske inte bättre, men annorlunda.
Hur ska man förstå detta? Ska man se avvikande kognitiva egenskaper som något sjukt som ska botas, eller som något att studera och bedöma utifrån konsekvenserna? Jag är av den senare åsikten, inte bara för att jag känner mig träffad. Jag anser att det är den enda vägen att gå, för jag vet att jag kan tillföra samhället något. Det får jag åtminstone höra ganska ofta. Och av statistiken här på bloggen vet jag att jag blir läst och att jag når ut. Därför väljer jag att tänka som Jakob och jag hävdar som honom att: Det finns inga avvikelser, bara ett kontinuum av olika mänskliga egenskaper. Normer är alltid skapade, upprätthållna, kollektiva, föreställningar om vad som anses normalt. Och om normen är snäv etter rigid och starkt kontrollerad ger den upphov till begränsningar för dem som befinner sig på marginalen, i förhållande till föreställningarna om normalitet. Därför behövs, i vårt samhälle, så som det ser ut idag, diagnoser. För att upprätthålla det normala, som just normalt.
Diagnoserna och den hjälp som de öppnar upp dörrar för idag underlättar för individer att få hjälp. På det sätt är diagnoserna och forskningen som leder fram till dessa bra och viktig. Så klart! Men faktum är att hjälpen får man del av först efter att man av läkarvetenskapen stämplats som ADHD-person, Asberger-person eller Autistiker. För att få hjälp krävs alltså att man underkastar sig läkarnas krav och kriterier. Att man accepterar någon annans, maktens, syn på vem man är. Först när man pekats ut får man hjälp idag. Detta betyder att den som ligger nära (men på "fel" sida) en diagnos, eller som kanske fungerar ändå, inte får hjälp, även om det kanske hade kunnat underlätta för personen. Hjälp får inte den som vill ha hjälp, eller den som själv anser sig behöva hjälp. Makten över vem som ska få tillgång till hjälpen ligger ensidigt hos sjukvården. Det är ett problem och det problemet är en konsekvens av det sätt som vi ser på och förstår varandra idag.
Det hade kunnat vara annorlunda. Olika sätt att se på vad en människa är leder till olika konsekvenser. Och konsekvenser kan vara bra eller dåliga. Handlingar eller individer går dock inte att sortera in i goda eller onda. Bara konsekvenser. Det är konsekvenser som bör studeras, utfallet av rådande sätt att tänka. Vad utfallet av mer utbredda tankar om kognitiv skillnad är svårt att uttala sig om, för det vore att föregå resultatet. Men eftersom det tänkandet är mer inkluderande än nuvarande sätt att tänka finns mycket som talar för att kognitiv skillnad, om den tanken slog rot och spreds, har potential att skapa plats för fler, inom normen. Det skulle kunna bidra till att fler kan bidra till helheten.
Det finns inga avvikelser, menar Jakob, bara ett kontinuum av olika mänskliga egenskaper. Normer är alltid skapade, upprätthållna, föreställningar om vad som anses normalt. Och när vi tar det tänkandet föregivet ger det upphov till begränsningar för dem som befinner sig på marginalen, i förhållande till föreställningarna om normalitet. Därför behövs, i vårt samhälle, så som det ser ut idag, diagnoser. För att upprätthålla det normala, som just normalt. Personligen är jag kritisk till diagnoser, framförallt till detta att det ska krävas diagnos för att få hjälp. Det är emellertid ingen enkel fråga där det går att ha en definitiv åsikt. Många blir uppenbarligen hjälpta av en diagnos och jag vill inte kritisera. Det är så det ser ut idag. Det skulle kunna vara annorlunda, men det är så det ser ut. Här liksom i så många andra frågor är det dumt att debattera och mycket bättre att samtala. Om kognitiv skillnad, till exempel. Samtala för att nå ökad förståelse. Istället för att debattera för att avgöra en komplex fråga en gång för alla.
Föreläsningen handlade vidare om hur individer som kanske skulle kunna få en diagnos förekommer i populärkulturen. Figurer som Spock, Sherlock Holmes och Lisbeth Salander (Stieg Larssons kvinnliga hjälte) nämndes. Samtliga karaktärer kännetecknas av att vara strikt logiska, att inte drabbas av känslostormar, inneslutna och avskärmade. Detta är egenskaper som brukar tillskrivas människor som har diagnosen Asberger. Finner detta oerhört intressant. Exemplen visar hur samhället skulle kunna använda egenskaperna som individerna som diagnostiseras har. Det handlar om fiktiva karaktärer, men vi känner igen dem. Det finns människor i vår omgivning, av kött och blod som liknar dem. Och i den helhet vari karaktärerna ingår fyller de en viktig och ibland avgörande funktion. På rymdfarkosten Discovery är Spock en centralgestalt. Att han inte styrs av känslor, bara av logik, är inget problem, det är en tillgång. Utan Spock skulle besättningen inte klara sig lika bra som med honom. Han bidrar till helheten, man drar nytta av hans egenskaper. På Discovery ser man till det som fungerar, inte till det som anses vara normalt (fast det handlar egentligen om vad som är vanligast). Och det blir då viktigt att Spock även fortsättningsvis får vara Spock, med ALLT vad det innebär. Så skulle vi kunna tänka, i Sverige, idag. Tankar om kognitiv skillnad pekar i den riktningen. Vad vinner vi på att snäva in normen? Vad får det för konsekvenser, för enskilda och för helheten? Det är frågor värda att ta på största allvar.
Jakob visar att dessa egenskaper alltid har funnits i det mänskliga genomet. ADHD- och Asberger-egenskaper har alltid funnits, sida vid sida med normaliteten. Evolutionen har inte utplånat dessa egenskaper. Detta betyder något, och det är en iakttagelse och insikt som borde tas på största allvar. Evolutionen har och handlar aldrig om individer, alltid om helheter, om populationer och dess samspel med omgivningen. Evolutionen bygger på två principer, överflöd av individer och en begränsad kontext. Det är i samspelet mellan dessa båda aspekter som mänskligheten vuxit fram och kontinuerligt förändras. Vad vi har att göra med är ett system som evolverar. Mänskligheten utgör med andra ord en helhet. Till skillnad från andra populationer har människan ett medvetande, ett språk och en väl utvecklad förmåga att kommunicera. Det är så normer skapas och upprätthålls. Evolutionär förändring sker genom mutationer, eller ett kaotiskt element. Naturen är kreativitet, det menar forskare som till exempel Maturana och Varela, som nämndes. Överlevnad, artens överlevnad, garanteras av mångfald, diversitet. Upprätthållande av en smal norm går således på tvärs mot vad som utgör garanten för helhetens överlevnad. Oerhört viktigt att reflektera över. Vilka konsekvenser får det för artens långsiktiga överlevnad att normen för mänsklighet smalnas av och likriktas? Att det är ekonomiskt fördelaktigt verkar vara fastslaget, men är det som är positivt för ekonomin självklart positivt för mänskligheten, ekologin, hållbarheten? Som sagt, komplexa frågor som borde ägnas mycket mer uppmärksamhet än vad som är fallet idag.
Normen, det vanligaste sättet att organisera mänsklig kognition benämner Jakob, neurotypska egenskaper. Den som fungerar på detta sätt, eller som i alla fall inte avviker allt för mycket från beskrivningen kännetecknas av att personen orienterar sig i världen som om människan vore dess självklara syfte och centralpunkt. Av uppenbara skäl är detta evolutionärt fördelaktigt, så det är lätt att se hur dessa egenskaper har överlevt. Mänskligheten har under den största delen av sin historia varit hotad, så det är kanske till och med en förutsättning för helhetens överlevnad att detta är den vanligaste egenskapen inom populationen. Men om vi ser till hur människan idag exploaterar naturen och hur kulturella preferenser påverkar klimatet och ekologin är det inte lika självklart att dessa egenskaper är långsiktigt hållbara, för jorden och därmed i förlängningen mänskligheten. Andra egenskaper som finns inom det som benämns neurotypiskt är att man delar in verkligheten i kategorier, för att upprätthålla sin verklighetsuppfattning. Och tänker jag för att hjärnan skall kunna hantera världens komplexitet. Även detta är en egenskap som evolutionärt ger fördelar till helheten, även om kategorier ofta i praktiken är hänsynslösa förenklingar. Och kategoritänkandet kan också utgöra förklaringen och upphovet till många strukturella maktordningar. Den tredje utmärkande egenskapen som kännetecknar det neurotypiska, det "normala" är att agerandet är underkastat ett större, externt mål. Livet är inriktat på framtiden. Tänker på bloogosten jag skrev i veckan om minnesforskningen, som en uppmaning till vår käre utbildningsminister. Den forskningen visar att hjärnan är inriktad på framtiden, och att minnet är vad den orienterar sig med hjälp av. Som tillägg till de tankarna bör man alltså påpeka att det är den neurotypiska hjärnan som fungerar på det sättet.
Människor som kan diagnosticeras med ADHD, Asberger eller Autism bryter mot detta mönster, mot det som är vanligast i den mänskliga populationen. Sådana egenskaper talar Jakob om i termer av icke-neurotypisk kognition. Förenklat kan man kategorisera dessa kognitiva egenskaper på följande sätt: Orienterar sig i världen utifrån hur den är, inte hur den ter sig för de flesta. Icke-neurotypsik kognition hanterar och griper sig an, närmar sig världen i enlighet med villkoren som världen ställer upp, vilket jag menar ligger väldigt nära det som inom vetenskapen benämns ett post-humanistiskt perspektiv. För den icke-neurotypska hjärnan är världen en helhet och människorna är varken mer eller mindre viktig än något annat som finns i världen. Det handlar om att se sig själv och alla andra, så att säga utifrån. Det icke-neurotypiska perspektivet är alltså inte inifrån och ut, utan utifrån och in. Detta är ett allt viktigare perspektiv, i enlighet med ovanstående tankar, för mänsklighetens långsiktiga överlevnad. Allt för mycket av mänsklig centrism är inte bra för helheten. Det hotar mångfalden som är en förutsättning för livet som helhet, på jorden. Här finns alltså en poäng att lyssna på den som uppvisar icke-neurotyisk kogntion. Den som ser på sig själv på detta sätt har en naturlig fallenhet för att se människan i sin kontext, en väl utvecklad förmåga att se helheten, inte bara den mänskliga utan livet som en helhet. Den som fungerar icke-neurotypiskt finner mönster och serier i världen, istället för (fastlåsande och förenklande) kategorier. Det är svårt att se både ock, och därför finns här skälen till och vinsten med att vidga normen och se till vad man kan bidra med till helheten. Det mänskliga genomet kan betraktas som en helhet, med över populationen utspridda med för helheten värdefulla egenskaper. Att utlåna dessa eller att försöka likrikta och snäva in normen vore förödande, för alla. Inte bara förd en som pekas ut som annorlunda. Den icke-neurotypiska kognitionen agerar i och med världen så som den ter sig här och nu. En icke-neurptypisk hjärna är upptagen av och lever i ett ständigt nu. Har inte fokus på sedan. Och med vetskap om att framtiden inte existerar, den skapas här och nu finns det som synes även här poänger med att lyssna mer och se till vad som fungerar, istället för att likrikta. Tillsammans kan vi bygga en värld där alla får plats, och där olika och människor som inte liknar varandra människor samverkar, för allas skull.
Bryter där tror jag. Tar en paus och ägnar mig åt annat en stund. Jag har en enorm förmåga att fokusera och vara närvarande, här och nu. Och jag ser mönster där andra ser dunkelhet och kaos. Men det tar på krafterna, och det är ungefär så här länge jag orkar hålla fokus. Därför passar bloggformatet min kognitiva profil. Därför bloggar jag. Och jag återkommer som sagt inom kort med fler reflektioner om neurodiversitet, inspirerade av Jakob Wenzers föreläsning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar