Livet och meningen med allt; 12. Vinst i välfärden

Läser om företag som verkar i den skattefinansierade välfärdssektorn, i DN. En intervju med Susanna Campbells, VD för Ratos, där hon säger följande:

Väldigt många svenskar tycker inte att det är okej att tjäna pengar på vård, skola och omsorg. Hur påverkar det Ratos?

– Den dag det finns en politisk stabilitet och man har öppnat upp för privat ägande och vet spelreglerna tycker jag det ska vara okej om det är en ansvarsfull ägare i botten. Man ska också komma ihåg att många bolag inte ägs av de ”fula” riskkapitalisterna, utan av eldsjälar och entreprenörer.

Frågan är ständigt aktuell och den kommer med säkerhet att prägla den stundande valrörelsen. Många har åsikter, och ämnet har med samhället, livet och mening att göra. Tar därför tag i den frågan här och nu. Finns mycket att säga, och olika aspekter att beakta. Tycker att frågan sällan diskuteras på det sätt den borde diskuteras, med fokus på meningen med själva vinsten. Och vem det är som har tolkningsföreträde i frågan.

Campbell säger att det ska vara okej "om det är en ansvarsfull ägare i botten." Och det är ju svårt att vara mot. Fast det är ju det som är problemet; hur avgör man vem som är ansvarsfull, på förhand? Ingen potentiell ägare skriver oseriös, profitfixerad eller ansvarslös i sitt anbud. Alla potentiella ägare gör så klar allt för att framstå som seriösa, ansvarsfulla och trovärdiga. Fast ägarens vandel och intentioner samt förmågan att leva upp till ambitionerna går aldrig att avgöra på förhand. Därför borde detta beaktas i alla diskussioner om för eller mot vinst i välfärden. Det faktum att kvalitet aldrig kan avgöras på förhand, bara i realtid. All upphandling av denna typ av samhällstjänster borde beakta det, som jag ser på saken. Jag är varken för eller emot, av samma skäl. Det är omöjligt att uttala sig kategoriskt. Och därför är det viktigt att reflektera över MENINGEN med vinsten, inte frågans pro eller contra.

Läser en uppmärksammad krönika i Aftonbladet, av Jan Guillou på temat. Han visar hur problematiskt och naivt det är att hålla sig med Campbells uppfattning om vinst i välfärden.

Förra året när Attendo drog på sig mediernas uppmärksamhet hade man en lång rad skandaler att svara för. En 83-årig man hade lämnats att dö i sin avföring (Rondellen i Uppsala), en man i Lidingö fick inte sina sår omslagna på tolv dagar (Baggeby gård), en patient fick ligga tre dagar med fluglarver i sitt sår (Sälgen i Höganäs), tre anställda vid Sörgården i Rottne utanför Växjö slog vad om när en äldre kvinna skulle dö och skojade med att klä henne i solglasögon när hon verk­ligen dött. Och så vidare. Vanvård är vinstgivande. Attendos årsvinster under senare år ligger mellan 200 och 300 miljoner.

Stormen mot Attendo förra året minskade knappast när det visade sig att man hade planer på att sälja. Då skulle den unge direktören Henrik Borelius, den högst ansvarige för vanvården, göra ett klipp på minst 500 miljoner. Man beslöt sig för att vänta med försäljningen tills stormen blåst över. I nuläget har direktör Borelius chans till dubbelt klipp, vill det sig blir han miljardär.

Det är inte vinsten som är problemet, det är metoderna som privata företag kan och får använda för att uppnå vinsten. Och det är detta man borde samtala om, inte vinsten i sig. Är det ansvarsfullt, kan man fråga sig, att vägra dem som betalar för arbetet (skattebetalarna) insyn i verksamheten? Samma insyn som offentligt finansierad verksamhet tvingas till. Är inte det, offentlighetsprincipen, som privata aktörer kringgår, en konkurrensnackdel för det allmänna? Om det är den som gör det möjligt för privata aktörer att göra vinst i vården borde detta vara föremål för debatt, för det innebär ju att samhället och det allmänna binder ris för sin egen rygg. Det skulle kunna leda till en bättre offentlig förvaltning istället för privata vinster som bara kommer ett fåtal till del. Åter till Guillou.

Frågan om privatiseringen av välfärden är ingen skatteteknisk ­fråga, det är en ideologisk fråga. Och vad annars gäller konsten att dribbla med skatteregler och hitta kreativa smitvägar är dessa kapitalister minst sagt resursstarka. För varje liten skatteregel som Carin Jämtin kan tänka ut kan direktör Borelius och hans stab av jurister finna minst två sätt att smita undan. Jag har ytterst svårt att tro att en så erfaren politiker som Carin Jämtin inte skulle förstå dessa enkla sammanhang.

Felet är alltså privatiseringshysterin som sådan, det system som skapat ett rakt samband mellan kissblöjor i äldrevården och vinster på Cayman Islands. Desto värre när det är våra skattepengar som finansierar alla dessa bedragare och vanvårdare.

Frågan om vinst i välfärden handlar mer om företagens rättigheter att göra vinst, än om skattebetalarnas rätt att få god vård till lägsta möjliga kostnad. Vinsten i välfärden, möjligheten för privata aktörer att göra vinst, skulle kunna användas mycket mer kreativt än idag. Och istället för att debattera för eller emot skulle man kunna tala om vad samhället kan lära av aktörer som Attendo och individer som Borelius. Om ett företag i välfärdssektorn är värt en miljard, då borde det påverka det pris som det allmänna tar ut av aktörerna som vill in och konkurrera på den marknaden. Samhället kan till exempel kräva att skatten på vinsten betalas i Sverige.

Samhället kan kräva mycket mer än vad samhället gör idag. Men den möjligheten diskuteras inte, för det är en alldeles för infekterad fråga. Om man istället diskuterade meningen med vinsten, och övergav frågan om den ska få finnas eller ej, då ökar chanserna dramatiskt till att man hittar en lösning som alla, och nu menar jag verkligen, alla, blir nöjda. Det kan och får aldrig vara en rättighet att tjäna pengar. Meningen med vinst är att belöna det som fungerar, och så ser det inte riktigt ut hos kortsiktiga, aggressiva, riskkapitalister med ett enda mål för ögonen: Att tjäna så mycket pengar på så kort tid som möjligt.

Det finns en massa skäl att tillåta vinst i välfärden. Och det är inte vinsten i sig som är problemet, det är hur man agerar gentemot ägarna och vilka krav man ställer på företagen. Genom att tillåta vinst kan samhället och den offentligt finansierade verksamheten skaffa sig insyn i och kunskap om hur man på ett effektivt sätt kan tillhandahålla bra vård och skola på ett kostnadseffektivt sätt. Det är inte så att vinst är lika med dåligt, och avsaknad av vinst är lika med bra. Inget är någonsin så enkelt, allt som har med kultur att göra är komplext. Och därför är insikt om och hänsyn till detta den kanske viktigaste frågan av alla. Samtal om meningen med ... leder till att förmågan att hantera komplexitet ökar, vilket alla tjänar på.

Meningen med vinst, för vem? Det är en annan ingång till samtal. Vem skall få del av vinsten, och varför? Tänk om det var frågor på dagordningen i den kommande valrörelsen. Tänk om frågan man ställde till ansvariga löd: Är du för vinst i välfärden om pengarna hamnar på Cayman Islands och om medlet för att nå vinst är vanvård? Ingen skulle svara ja på den frågan, på samma sätt som få skulle svara nej på Campbells fråga. Självklart är alla för det som är bra och mot det som är dåligt. Och är det ja eller nej, för eller mot, man är ute efter att bestämma då blir debatten så förenklad. Vinst i välfärden är en högst komplex fråga, som kräver andra ingångar och premisser för att kunna samtalas om på ett konstruktivt sätt.

Vad är meningen med eventuell vinst i välfärden, för dig? Vad är det du är för eller emot, egentligen? Om detta borde vi samtala mycket mer än om vinstens i välfärden vara eller icke. Om meningar med ... Samtal om komplexa problem är kungsvägen till ett hållbart samhälle. Därför skriver jag dessa poster. Därför bloggar jag. För att visa på hur komplext samhället är, och för att visa vilka kompetenser som behövs för att bygga ett hållbart samhälle.