Kulturen, kunskapen och Berlinmuren

Kultur är något väsensskilt från mycket annat som kan studeras vetenskapligt. Viktigt att aldrig glömma det. För om vi glömmer det, eller värre, om vi förnekar detta fundamentala faktum och denna centrala förutsättning för livet, människans liv, då har vi kollektivt förvägrat oss ett viktigt verktyg som behövs i arbetet med att försöka förstå vilka förutsättningar vi har att förhålla oss till. Kultur är något och påverkar livet, även om den inte går att hitta evidens för dess existens. Kulturvetare blir av detta skäl ofta skrattad åt och man får vänja sig vid att förlöjligas i vissa sammanhang. Det är inte bara tråkigt att behöva bli behandlad så som forskare, det är synd och skam. Förnekandet av kulturen, bara för att den inte går att räkna på utan bara går att nå indirekt, riskerar att leda till dyrbara misstag och kan få konsekvenser som är förödande. Därför tar jag alla chanser jag kan få att visa på kulturens effekter.

Dagens Understreckare handlar om ett sådant exempel, om Berlinmurens kvardröjande konsekvenser. Det är nu många år sedan den revs. Mina barn håller på att bli vuxna och muren har inte funnits så länge de levat. Ändå finns den kvar i Tysklands kollektiva medvetande och påverkar befolkningen. Jag brukar använda muren som ett exempel i undervisningen på motsatsen, på hur det som är byggt i betong och som ser ut att finnas för evigt, på kort tid kan bli obsolet, om materialiteten inte harmonierar med rådande kulturella uppfattningar och önskningar. Kulturen finns och verkar där, någonstans mellan. Kultur är inget i sig, men den påverkar ändå. Likt tystnaden mellan tonerna i musiken som skapar dynamik och harmoni, eller mellanrummen mellan bilderna som skapar illusionen av rörelse på filmerna som visas på bio.

Kulturen är det som finns mellan människor, men ingen äger den av just detta skäl. Kulturen är allas och samtidigt ingens. Det är svårt att förstå detta, så klart. Och därför kan den som verkar i ett ämne där man undersöker andra saker kanske få för sig att kulturvetenskap inte är en vetenskap, men det är den. Kulturvetenskap är en vetenskap lika mycket som teoretisk fysik och kvantmekanik, då man också har svårt att iaktta det man studerar annat än indirekt. Återkommer ofta till detta, för jag anser att det behöver upprepas. Utan en adekvat förståelse för kulturen förvägrar vi människor oss kunskaper som behövs för att kunna bygga ett hållbart samhälle.

I de tyska medierna har det kalla kriget brutit ut igen. Anledningen är en nyutkommen bok: Egon Krenz (red): Walter Ulbricht. Zeitzeugen erinnern sich (Das Neue Berlin, 2013, 608 s). Boken är tjock som en bibel, och den förkunnar det glada budskapet att Walter Ulbricht, DDR:s förste statschef, var en god människa och en stor statsman och att den östtyska staten inte alls var en terrordiktatur utan en rättvis, omtänksam stat som tog hand om sina medborgare från vaggan till graven. En sådan historietolkning värmer många östtyska hjärtan, men i den västtyska kulturpressen haglar protesterna.

Kultur är och består av olika saker och aspekter, materiella såväl som immateriella. En bok, en tolkning av ett skeende, kan ge upphov till effekter som går att iaktta, som i citatet ovan. Ingen kan dock räkna med denna typ av effekter. Det ger ut oändligt många böcker, alla i akt och mening att nå ut till läsare och inbringa pengar och ära till författaren och bokförlaget. Ändå är det bara en bråkdel av böckerna som når ut över horisonten och en bråkdel av de böcker som trots allt når ut får det genomslag som den aktuella boken om Berlinmuren fått. Ingen kan räkna med framgång eller läsare. Det är ett illustrativt exempel på kulturens roll och funktion i vardagen.

Kunde vi räkna på kulturell förändring skulle vi leva i ett helt annat samhälle, med helt andra utgångspunkter och möjligheter. Ändå vill vi människor förtvivlat gärna räkna på och med, förstå och få överblick över livet och vardagen. Fast tänker vi närmare på saken, vilket vi sällan har tid med, inser vi att vi inte alls vill ha överblick och kunskap om det som ska hända. Vi både vill och vill inte. Eller vi vill veta vissa saker, men inte andra. Däri ligger en del av kulturens paradoxala karaktär. Kultur är som kakan som vi både vill ha kvar och äta, eller drömmen om evighetsmaskinen som aldrig riktigt har övergetts även om alla vet att det är en fysisk omöjlighet. Detta är också viktiga skäl till att studera kultur, och att satsa på sådan forskning, också.

Sedan arkiven i öst har blivit tillgängliga efter järnridåns fall har forskare kunnat verifiera att det var Chrusjtjov som gav den slutliga ordern att bygga Berlinmuren. Frågan vilken roll Ulbricht spelade i dramat diskuteras dock häftigt. Allmängiltiga svar på tvistefrågorna i debatten om Krenz bok är inte att vänta: i det kalla krigets polariserade världsbild finns det lika många olika svar som det finns olika världsåskådningar och politiska positioner.

Krenz bok har inte bara ideologisk slagsida utan lämnar också en hel del övrigt att önska vad journalistisk kvalitet beträffar. Det gäller i hög grad för Krenz egna intervjuer. Men hans DDR-hyllning är viktig därför att den belyser bakgrunden till djupgående problem i det återförenade Tyskland idag. Med sin bok fäster han uppmärksamheten på en konflikthärd som ofta underskattas i västra Tyskland: östtyskarnas besvikelse över återföreningen och deras aggressioner mot sina västtyska landsmän. Många i det forna DDR känner sig överkörda och förödmjukade, och de vårdar därför minnet av den östtyska staten som ett förlorat paradis.

Hur djupa såren fortfarande är visar den tacksamhet som strömmar emot Krenz när han presenterar sin bok i östra Tyskland. Han hyllas inte bara av en grånad publik. ”Ostalgin” går i arv, och även yngre östtyskar, som aldrig upplevt DDR, idealiserar idag den östtyska staten.

I västra Tyskland känner sig många provocerade av östtyskarnas klagan. Vi har pumpat in astronomiska summor i deras nergångna land, suckar de. Varför kan de då inte vara tacksamma och uppskatta sin lycka att äntligen leva i ett demokratiskt system som ger frihet och rättssäkerhet?

Över två decennier har gått sedan den östtyska staten löstes upp och Berlinmuren revs ner. Men Krenz bok och de reaktioner den utlöst visar att det än i dag går en ideologisk mur mellan öst och väst tvärs igenom Tyskland.

Sanningen om det som varit är att den aldrig går att nå på något otvetydigt sätt. För kultur är något väsensskilt från mycket annat, som går att belägga och finna evidens för. Kunskap är liksom kultur aldrig entydig och vetskap går att nå på olika sätt. För att kunskapen skall bli användbar krävs en djup och väl inarbetad medvetenhet om att olika frågor och intressen kräver olika typer av svar och metoder att nå insikt.

Mångfald är inte bara bra i och för samhället. Även akademin och inom all utbildning är bredd och djup en förutsättning för vartannat. Olikheter befruktar varandra, liksom i kulturen uppstår dynamiken som ger liv och värde åt processen i mellanrummen som finns överallt. Och är ett underskattat ord. Kulturvetenskap OCH naturvetenskap, varför hör vi aldrig utbildningsministern tala om det som en önskvärd möjlighet? Varför hör vi bara krav på specialisering och effektivisering? Av det enkla skälet att det är synpunkter och uppfattningar som är i ropet just nu, för att det är så det kulturella klimatet ser ut, just nu.

Imorgon kan det mycket väl se helt annorlunda ut. Tänk på Berlinmuren, för oss som växte upp och gick i skolan under 1970- och 1980-talen talet var muren en realitet som i högsta grad påverkade utbildningen och skolans agenda. Murens kulturella roll kan och får inte underskattas. Det lär oss kulturvetenskapen. Vi har alltid ett val. Vi kan välja att lyssna på kunskapen och insikterna, eller vi kan avfärda dem. Det valet har vi och det används överallt och alltid, även det förstår kulturvetaren. Paradoxalt nog, för det är frustrerande att tvingas till debatt med en motståndare man förstår, men som varken kan eller vill förstå en själv.

Kanske ska sluta här. Innan bitterheten tar överhand. Jag är ju glad åt att vara tillbaka på jobbet. Ser fram emot en utmanande och spännande höst, fylld av samtal om kultur och kunskap. Har (minst) en bok att skriva och konferenser att åka på, undervisning att ta tag i. Jag är privilegierad som får arbeta med det som är viktigast av allt, kunskap och utbildning.