Mediernas makt över tillvaron

Medierna har makt, över våra liv, på sätt som går långt utanför varje individs fattningsförmåga. Även medieforskare saknar förmåga och verktyg att förstå vidden av påverkan. Viktigt att göra sig medveten om det, att acceptera hur lite som går att veta om vad som styr tillvaron. Ödmjukhet inför världens och tillvarons oöverblickbarget, det skulle jag vilja se mer av. För då ökar chansen till att ett bättre vetande växer fram, underifrån. Ett emancipatoriskt vetande, som leder till ett lite mer robust samhälle. Vi behöver en struktur som står pall när det blåser, i ekonomin och på andra håll. Vi behöver ta hand om varandra mer än var och ens ekonomi. Läser i DN idag att klyftorna växer, samtidigt som börsen har häng på All time high. Samhället slits isär, och den som kommer på efterkälken kommer att få det oerhört svårt att komma ikapp. Allt hänger ihop, det är det jag vill säga, eller visa. Vi kan bara inte skaffa oss fullständig kunskap om hur. Och ingen kan veta hur det går för hen på arbetsmarknaden, eller för kapitalet på börsen. Alla riskerar att bli offer, även den som är privilegierad. Ingen tror dock det, att jag skulle kunna bli drabbad. Därför kan utvecklingen fortsätta, för alla har uppmärksamheten riktad någon annanstans.

Samhället slits isär, klyftorna mellan människorna ökar, inte bara ekonomiskt. Samhället fragmentariseras på en massa olika sätt. Och medierna spelar olika roller i processen. Exemplen kan mångfaldigas. Ett iögonenfallande sådant är Silvio Berlusconis politiska framfart, som delvis kan förklaras med att han kontrollerar stora delar av de Italienska medierna. Genom att ha makt över nyhetskanalerna kan han delvis i alla fall styra allmänhetens bild av sig själv, och bara det faktum att han i kraft av sin karismatiska framtoning dominerar rapporteringen drar han till sig väljare. Hans politik är påfallande populistisk,och när den når framgång tvingas andra politiker att falla till föga, även om de inte tror på en sådan strategi. Det är en aspekt av mediernas makt.

Samtidigt minskar de traditionella mediernas makt och inflytande. På TV monopolets tid hade det mediet enormt inflytande över hela befolkningens perception, och när alla människor såg samma program (eftersom utbudet var dåligt varierat) svetsade detta ihop befolkningen. Idag när det finns allt fler kanaler skaffar sig allt fler, allt mer olika intryck. Det bidrar till att klyftan mellan människor i samhället ökar. På gott och på ont förlorar emellertid samhället som helhet något viktigt i rörelsen mot ökad valfrihet. Samsynen, och tryggheten i vetskapen om att alla ser samma sak kan inte underskattas i diskussioner om integration mellan medborgarna. Det är ett slags negativ makt, eller kanske snarare en ofrivillig konsekvens av utvecklingen. Liknelsen med Babels torn är påfallande, och lite skrämmande. Alla riktar allt mer uppmärksamhet mot medierna, men mot olika saker och det gör att andelen delade intryck minskar, vilket leder till ökade klyftor.

Dagstidningen, som också kan sägas leda till sammanhållning, eftersom den levereras hem i brevlådan och läses på morgonen eller på arbetsplatsen. Talar här om papperstidningen, som presenterar ett begränsat urval av nyheter. Detta är både en svaghet, och en styrka. Och jag har tidigare, många gånger, uppmärksammat fördelarna, vilka överväger. Papperstidningen är allvarligt hotad, tyvärr. Jag oroas av det, för det riskerar att accelerera fragmenteringen av samhället och det ger de upplösande krafterna fritt spelrum. Värt att tänka på när man oproblematiskt anammar nätets möjligheter att nå information. Maktaspekter av detta är inte svåra att hitta. Tänker närmast på google, som utövar en enorm makt över vad vi hittar när vi söker efter information. Insikten om det är skrämmande, även om det idag finns få tecken på annat än att företaget i alla fall försöker vara justa. Men bara det faktum att man är ett kommersiellt företag manar till eftertanke. Google finns och verkar i världen för att förmera kapital till aktieägarna, det får vi aldrig glömma. Vad händer när/om företaget utsätts för granskning? Det är ingen oväsentlig eller trivial fråga, den är oerhört viktig att reflektera över (speciellt om vi nu, som företaget önskar, ska bära datorglasögon för att kunna vara uppkopplade ständigt). Något absolut svar finns inte. Det är det viktigaste.

Kritiskt tänkande, och bildning. Graden av detta i samhället som helhet, det är idag, med tanke på ovanstående, viktigare än någonsin. Förlorar vi det, om allt fler får allt mindre av den vara i skolan och om den högre utbildningen inte förmår axla det uppdraget, då är vi illa ute alla. Även de som är ekonomiskt privilegierade blir förlorare. När medierna inte kan garantera sammanhållningen, när den funktionen går förlorad, upplöses, då måste något annat komma i dess ställe. Och detta något kan vara en skola för alla, verkligen alla. Det är oerhört viktigt, för om samhället löses upp och fragmenteras är alla i händerna på multinationella företag med ett enda mål för ögonen: Förmering av kapital. Då riskerar vi alla att vändas mot varandra. Och blir det så, vilket det finns allt fler tecken på, då är det fara å färde.

Vilken tur då att medierna är ett dubbelriktat svärd. Va bra att det finns motkrafter, att nätet kan användas för att sprida kunskap och insikt, för att främja kritiskt tänkande och för att öka integrationen mellan samhällets delar. Tänker här på sociala medier, som kan fylla just den funktionen och som kan användas på precis det sättet. Flyktlinjer är mitt sätt att främja bildning och kritiskt tänkande. Mitt sätt att betala tillbaka till samhället för den utbildning jag fått och som möjliggjordes av offentliga medel. Jag väljer att skriva här, för att kunskapen jag har, och ämnet jag studerar, lämpar sig bättre att publicera brett. Kunskap om kultur bör inte låsas in i smala, specialiserade, akademiska tidskrifter. Sådana texter skriver jag också, men bara för att systemet anbefaller mig att göra det. Här på Flyktlinjer hamnar mina viktigaste texter, och i böckerna jag skriver (som också är ett sätt att nå ut, men som heller inte premieras av systemet). Sociala medier har potential att nå ut, just för att de är social, öppna och för att nätet knyter samman så många individer. Bloggen erbjuder plats att skriva lite längre texter, att fördjupa och reflektera.

Har på senare tid insett vidden av detta, och hur viktigt det är att ha en strategi. Jag skriver för att nå ut med mina tankar i samhället. Vill främja kritiskt tänkande och uppmuntra till bildning, jämställdhet och mångfald. För att jag tror att det är den enda framkomliga vägen för att långsiktigt hållbart samhälle, och för att jag oroas av utvecklingen. Vi är på väg ut för ett sluttande plan, och enda skyddet mot det hotet är ökad social integration. Facebook har eller kan ha den funktionen, för det är ett medium som låter oss umgås även om vi inte hinner ses, och det gör vi ju allt mindre i en värld där alla måste jobba allt mer. Facebook samlar ihop vännerna, och gör att vi vet åtminstone i stora drag vad våra medmänniskor gör. Det ser jag som positivt, även om jag på senare tid lite tröttnat. Men jag återvänder ändå alltid, är nyfiken och vill veta. Bryr mig om, samhället och de nära och kära.

Som ett led i strategin har jag trappat upp engagemanget på Twitter och den som så önskar kan och får väldigt gärna följa mig där. Bara att klicka på länken. Twitter är ett annat medium, ett strikt kontrollerat medium, och just därför fascinerande. Där måste man uttrycka sig koncentrerat, och det utvecklar språkkänslan och slipar formuleringsförmågan. Twitter är ett mycket snabbare medium än bloggen. Här ligger texterna kvar, och är sökbara via google och andra sökmotorer. På Twitter försvinner de in i flödet, på gott och på ont. Twitter är ett annat sätt att umgås, och jag håller på att lära mig finesserna med det, och upptäcker det mediets möjligheter och begränsningar. Det är utvecklande, stimulerande och skärper sinnena. Om man inte låter det ta överhanden. Om man inte låter sig sugas in, vilket det finns en uppenbar fara att man gör om man inte är vaksam. Kritiskt, reflekterande igen. Det är viktigt, och behövs allt mer.

Oroad, men försöker ändå se på glaset som halvfullt, för allt är inte nattsvart. Det är det aldrig. Så länge det finns liv, och lust att lära, finns det hopp.