Makt korrumperar, och pengar distraherar

När pengar är målet, hamnar allt annat i skymundan. När pengar är målet blir en budget i balans det enda tecknet som behövs på att allt står rätt till i företaget. Ingen granskar en vinnare, för alla vill och strävar efter att bli en vinnare själv. När pengar är målet räcker det att moralen syns i högtidstalen och i bolagsrapporter. Pengar och makt fungerar så, förblindar och korrumperar. Pengar och makt har tendensen att bli sina egna mål. Att bygga ett samhälle på en sådan grund är förödande. Pengar och makt är och bör vara verktyg för högre och viktigare mål, allt annat är ohållbart. Det är vad jag tänker när jag läser om TeliaSonera där Ingen hörde, ingen såg, ingen pratade.

Frågor om miljö, etik, moral och socialt ansvar lyfts visserligen gärna fram i glättiga broschyrer. Men det är inte bara Telia Sonera som hellre visar upp en yta, än tar tag i problemen på allvar. I Telia Soneras fall har det handlat om nödvändigheten att visa upp tillväxt för aktiemarknaden. Den nordiska verksamheten präglas av mognad och prispress, där möjligheten att locka aktieköparna är små. Den nödvändiga tillväxten måste hittas någon annanstans.

Ingen borde förvånas, för det är ingen nyhet att om, när och där pengar och tillväxt är det överordnade målet, där och då kommer etik, moral och socialt ansvar att få stryka på foten. Kultur fungerar på det sättet. Kulturvetare ser och förstår detta. Har forskat om dessa och liknande frågor i åratal. För oss och andra humanister är det ingen nyhet, det är gammal skåpmat. Vi har fått känna av konsekvenserna av rådande ekonomism in på bara skinnet, för när Universitet och Högskolor skall pressas in i mallen är det oss man skär ner på. Vi är inte lönsamma, och det finns ingen efterfrågan på våra kunskaper, hävdar Svenskt Näringsliv.

Etik, moral, hållbarhet och socialt ansvar, det är frågor som faller inom humanioras expertområde. Det är frågor som vårdas och kunskaper som utvecklas inom kulturvetenskap. Vem bör man lyssna på, om det är ett hållbart samhälle där så många som möjligt kan finna sig en plats och få utlopp för sin kreativitet och vilja att bidra till helheten, Svenskt Näringsliv som håller korrumperade storföretag bakom ryggen, eller Humanister och Kulturvetare som utan feta bonusar kämpar för att upprätthålla och sprida kunskaper om hur människors levda liv, samhällen och kultur fungerar?

Hur nödvändig är tillväxten, egentligen? Och är den värd priset vi som samhälle får betala för den? Är det klokt och långsiktigt hållbart att göra pengar till ett mål, istället för ett medel? Känns som jag upprepar mig, som om jag ropar i mörkret och för döva öron. Detta är inte första gången jag skriver om detta. Inser vad det handlar om. Orsaken till att jag och många med mig tvingas upprepa oss är att dem som sitter på pengarna och de som har makten, varken lyssnar på oss, ser oss eller talar med oss. Men så går det som det går också.

I det läget är det lätt att företagskulturen blir precis som den beskrivs i Telia Sonera-utredningen. Kritiska frågor sopas under mattan. Siffror och uppgifter om tillväxt, dessutom en väldigt lönsam sådan, lyfts fram.

På toppen sitter ägarna, där inte minst svenska staten ständigt avslöjas för olika tillkortakommanden i sin roll som storägare. Är det inte i Telia Sonera så är det i Vattenfall, SJ eller något annat företag.

Allt hänger ihop. Alla hänger ihop. Kultur fungerar på det sättet. TeliaSonera, Vattenfall och SJ var tre välskötta statliga företag som gav bra service till medborgarna och som levererade stora och säkra inkomster till staten. Makten menade sedan, med sin penninglogik, att företagen skulle säljas. Svenskt Näringsliv och politikerna tyckte det var en bra och klok idé, att det var så man på bästa sätt gynnade alla. Idag ser vi resultatet, och vi kommer alla att tvingas leva med problemen under lång tid framöver. När ska vi inse, att pengar är bra som medel, men värdelöst som mål? Eller att makt är viktigt, men att den korrumperar den som har den? När ska vi börja se varandra i ögonen, lyssna på varandra och samtala med våra medmänniskor? När ska vi inse att ingen människa är en ö, och att samhället och kulturen är alla vi tillsammans, är resultatet av allt vi tänker och gör? När skall ansvariga inse att humaniora och kulturvetenskap är livsnödvändiga ämnen där kompetenser som behövs för att skapa och upprätthålla hållbarhet finns och odlas? Jag tycker uppriktigt synd om personerna bakom makten, dem som hade hand om pengarna, som förblindade av målet de ansvarade för att uppfylla gjorde det enda rätta i den miljö de fanns och verkade i.

På vd-nivå är den hårdföra duon Anders Igel och Lars Nyberg nu offentligt avklädda, och Nyberg tvingas avgå. Fler vd:ar lär känna det kalla vinddraget.

Och Telia Soneras kommunikationsdirektör Cecilia Edström kan kanske hitta en ny karriär i att föreläsa om hur man inte ska sköta sin kommunikation. Det är säkert en hel del informationsansvariga som vill undvika att upprepa misstagen.

Det finns onekligen många lärdomar att dra av Telia Soneras debacle. Efterdyningarna lär märkas ett bra tag framöver.

Onekligen finns lärdomar att dra. Tyvärr tror jag inte tiden för det är mogen ännu. Tyvärr tror jag att den allmänna uppfattningen är att problemen är isolerade till TeliaSonera. Tyvärr tror jag att allmänheten fortfarande tror att studier i humaniora är synonyma med och leder till att man strular till sitt liv. Varför är jag pessimistisk? Av det enkla skälet att på börsen ser man ljuset i tunneln, och pengarnas och maktens grepp över samhället och kulturen är fortfarande starkt. Gissa vilka företag som går allra bäst, enligt SvD?

De stora skrällarna, ordentligt uppmärksammade i veckan, kommer från Nordea, SEB och i synnerhet Swedbank. De tre bankerna ökar utdelningen med 31, 57 respektive 87 procent, där Swedbanks styrelse ställt sig bakom en mer generös utdelningspolicy än tidigare år. Atlas Copco, Getinge och SKF höjer alla med runt 10 procent, och likaså Ericsson, trots den förlust som offentliggjordes på torsdagen.

Företag där man producerar pengar för pengarnas skull, det är företagen som går bäst. Där tjänar man mest. Jag är pessimistisk eftersom ökande vinst är målet över hela linjen idag, eftersom det är den rådande samhällsideologin; att pengar inte är ett medel, utan ett mål. Jag är pessimistisk eftersom makt korrumperar och förblindar dem som har den. Eftersom det är så som människor gör och kultur fungerar. Jag är som bekant kulturvetare och har studerat och forskat inom humaniora i över 20 år. Jag vet hur det är och fungerar. Därför är jag pessimistisk, för att det tar tid att rätta till misstagen och vända skutan. Först måste fler se och höra, och sedan måste man börja samtala med varandra. Först därefter kan en förändringsprocess inledas. Det tar tid.

Jag är pessimistisk i det korta loppet, men jag tror på framtiden. Ett annat samhälle är möjligt, om tillräckligt många vill. Och det är det många som vill. Egentligen är det ju det, för ingen vill ha det som det är just nu. Och ingen tycker att det som händer i SJ, Vattenfall och TeliaSonera är bra och klokt. Alla vill, egentligen, det är bara insikter om hur saker och ting hänger ihop som saknas. Jag har tålamod, och bloggar för att kanalisera frustration, och för att sprida kunskap.