Tankar och reflektioner kring tron på och drömmen om ett samhälle och en kultur som består av separata enheter, avskiljda med vattentäta skott. Övertygelsen om att det går att blanda med bibehållen kontroll på mixen och att det skulle gå att styra kulturell förändring i en bestämd riktning. Det var där jag började igår, innan resonemanget gled över i en problematisering av experten, som är den som skall lösa problemen, och styra utvecklingen. Inser att det finns mer att säga i frågan. Fortsätter på det spåret, och hittar nya ingångar. Allt och alla är redan sammanblandade med varandra, på ett långt mer fundamentalt plan än någon kan ana.
Läser i tidningen om ett forskningsprojekt i Umeå, som i dagarna presenteras på en konferens i Boston. Läser om läkemedel som läcker ut i vattnet från den mänskliga populationen, där en hög andel av kropparna stoppar i sig ångestdämpande medicin, för att klara av att leva i det kulturella klimat som skapas genom att människor lever sina liv, i vardagen. Forskarna är intresserade av vad som händer med fiskarna, och det är mer än man tidigare trott visar det sig.
Abborrar som fick Oxazepam åt snabbare, tog fler risker, och blev mindre sociala än de som inte exponerades. Samma mönster gick att se både hos de fiskarna som fick den låga och den höga dosen, även om de var tydligare i den senare.Intressant detta med läckande kroppar och livets kretslott. Viktigt att lägga märke till hur handlingar ger upphov till konsekvenser, långt ifrån den plats där problemet uppstår och lösningen fokuseras på. Det äts en hel del medicin i samhället. Vad händer med den när substanserna lämnar kroppen och färdas ut i avloppssystemen, för vidare befordran till naturen och det ekosystem som allt och alla är beroende av? Vet vi allt vi behöver veta om detta? Knappast! Vi vet inte ens vilka kunskaper vi saknar på området. Vi vet överhuvudtaget väldigt lite vi människor, i förhållandet till vad som är möjligt att veta.
Allt det här är enligt forskarna beteendeförändringar som på olika sätt skulle kunna leda till att sammansättningen av arter i vattnet förändras, och att den ekologiska balansen rubbas.
Exempelvis skulle det kunna leda till en ökad algblomning.
Exemplet visar också hur kultur direkt påverkar naturen och biologin. För medicinering är ett kulturellt fenomen, speciellt om det handlar om ångestdämpande mediciner. Och läkemedelsföretagen är en del av det ekonomiska system som indirekt och delvis påverkar framtida pensioner. Läkemedelsföretagen har makt över oss människor genom sina direktkontakter med läkarkåren, som åtnjuter hög tillit i samhället. Mediciner är långt mer än bara hjälpmedel för snabbare tillfrisknande. Läkemedel har kommit att bli ett verktyg i en utbredd normaliseringsprocess, som med hjälp av olika substanser slipar av kulturens vassa kanter och likriktar befolkningen. Tillsammans med ökande kulturella krav på effektivisering blir påverkan kraftfull.
Allt och alla hänger ihop, på långt mer komplexa och fundamentala sätt än det går att föreställa sig med hjälp av fantasin. Här krävs vetenskapligt, analytiska metoder. Sådana finns inom humaniora och kulturvetenskap. Och det är kunskaper och kompetenser som behövs, för att rönen från forskarna som talar och får uppmärksamhet i Boston skall kunna analyseras vidare och på det sättet bidra till en ökad förståelse för samhället och kulturell komplexitet.
Låt oss inte förföras av experterna. Säger det idag igen. Låt dem inte få oss att tro att de sitter inne med all kunskap. Det finns mycket att säga om fiskarna, mycket mer än en biolog har expertkunskaper om. Kulturella aspekter av upptäckten, till exempel, det är kulturvetarnas område. Och kulturvetare har verktyg att förstå hur medicinen hamnar i kropparna som sedan läcker. Kulturvetare har verktyg för att förstå läkemedelsbolagens makt över mänskligheten, och hur triviala önskningar hos enskilda individer kan utvecklas till folkrörelser. Viagra, till exempel, som handlar om välbefinnande. Inget fel i det, men vad händer i naturen när substanserna når dit? Vet vi det? Går det ens att skaffa sig kunskap om det? Detta vet vi dock: Att vi får leva med konsekvenserna, oavsett vilka de blir.
Läkemedelsbolagen tjänar pengar på människans önskan att må bra, och hennes rädsla för att må dåligt. Majoriteten av de läkemedel som sprids i samhället botar inte sjukdom, de används av andra skäl. Och när läkemedelsförsäljningen går upp, då ökar värdet av läkemedelsaktierna, och det påverkar pensionerna och ekonomin i stort. Ökade vinster betyder mer pengar till ägarna, och mer pengar betyder mer makt. Och makt korrumperar, det vet vi. Allt hänger ihop. Allt och alla är sammankopplade och det finns alltså inga som helst vattentäta skott. Överallt, alltid sker utbyte mellan samtliga enheter som bygger världen, samhället och kulturen. Olika typer av utbyten, information, så klart, men alltså även molekyler. Kunskap om hur vi påverkas är omöjlig att nå fullt ut, därtill är komplexiteten i systemen allt för stor. Vi vet en hel del, och kan veta mer, men fullständig insikt i alla aspekter av världens tillblivelseprocess når vi aldrig.
Lite ödmjukhet inför världens oöverblickbarhet vore klädsamt. Lite mer försiktighet kan aldrig vara fel. Lite större intresse för varandra skadar inte. Idag bygger vi murar (jfr Israel), och reser kulturella barriärer (EU). Vi borde inse det fåfänga i alla dessa projekt. Vi borde riva murar istället, öppna upp och samtala mer med varandra. Utbyta erfarenheter och studera komplexiteten och försöka förstå så mycket som bara går av komplexiteten som världen och kulturen består av och ger upphov till.
Dags att inse att det aldrig går att uppnå fullständig säkerhet om någonting. Granskningar av olika typer av oegentligheter presenteras slag i slag i dessa dagar. Reumatikerförbundets försvunna forskningsmedel, till exempel.
På förbundets Facebooksida påstods på torsdagsförmiddagen att DN:s uppgifter var felaktiga och att de under dagens skulle svara på alla frågor under en presskonferens. Men när generalsekreterare Magdalena Olsson klockan 14 på torsdagen klev ut framför tv-kamerorna hade hon inga som helst besked att ge. Annat än att hon inte kunde svara på om de tagit pengar från fonden eller inte.Eller hästköttsskandalen som just nu rullas upp, och som är intressant på en hel massa sätt. Bara en sådan sak som att skandalen inte handlar om matens kvalitet, utan om att vi lurats äta hästkött, visar hur mycket av samhället som handlar om kultur. Vem kan man lita på? Ingen är mitt svar, vad som behövs är en ökad insikt om detta faktum, och bredare och fördjupade kunskaper om och kompetens att analysera, kulturell komplexitet. Ingen är betjänt av mer kontroll, fler experter eller hårdare straff. Håller inte med om analysen som presenteras på debattsidan i GP idag, om vad som krävs för att komma tillrätta med livsmedelshandelns problem.
En så komplex kedja kräver mycket väl fungerande kontrollsystem. Blir leverantörskedjorna för långa finns risken att det sista ledet förlorar kontrollen. Det krävs också fungerande tillsyn och avskräckande sanktioner vid rent bedrägeri.Kultur är komplext, och kommer alltid att vara det. Och makt korrumperar den som har den. Ekonomiseringen av samhället är ett kulturellt fenomen, ett resultat av överenskommelser och förhandling, i vardagen, mellan många människor. Allt och alla hänger ihop. Problem och kaos är normaltillståndet, det kan ingen expert i världen, inga mediciner eller kontrollsystem och murar heller, ändra på. Livet och världen är sådan. Komplex. Människan kan önska att så inte vore fallet, och vi kan sparka oss trötta och satsa miljarder på att försöka ändra på saken, men fakta kvarstår. Kontroll och fullständig kunskap är lika omöjligt att skapa som evighetsmaskiner.
Allt tyder på att det aktuella fallet är resultatet av bedrägligt beteende eller medvetet fuskande. Det ger oss konsumenter en känsla av osäkerhet – finns det annan felmärkt mat som inte upptäckts än? Vågar jag lita på den mat jag äter? Vi konsumenter måste känna oss trygga med att den mat vi köper verkligen innehåller det den säger sig innehålla.
Det är kulturvetenskapens trista budskap till mänskligheten. Att vi har ett val: Antingen förhåller vi oss till det vi vet och försöker skapa en så bra värld som möjligt, för så många som möjligt. En hållbar värld. Eller också förnekar vi fakta, skjuter budbäraren och fortsätter på den inslagna vägen.
Världen är inte som vi vill att det ska vara, den är som den är. Det kan ingen göra något åt. Det enda man kan göra är att försöka förstå, och iaktta försiktighet i alla led.
7 kommentarer:
Jag tycker att det verkar som att allt fler instanser i samhället säger att det är konsumenterna, som genom sin konsumtion eller icke-konsumtion av något, skall styra utvecklingen: inte bara sin egen ekonomi, hälsa och situation, utan samhällets samlade hälsa, samhällsekonomin och överlag genom sina konsumtionsval bestämma vad som erbjuds av varor, tjänster, kulturutbud. Jag hörde nyligen någon säga, angående en fråga om läkemedelsrester i vattnet, att det är konsumenterna som måste ställa krav innan något görs. Man undrar med vilken kunskap konsumenterna skall ställa krav? Vad slags konsument är det som efterfrågas, som skall vara mer orienterad, medveten (inom alla områden) och ha större kunskap och överblick än dem som säger sig vilja "påverkas" av konsumenten. Om "konsumtion" (pengar, val av varor och tjänster) är påverkningsmedlet - vad slags möjligheter ger det, till vem, och vilka uttryck och följder får det? Och slutligen, vem och vad är det som tolkar och förmedlar "konsumentens" röst, som sägs väga så tungt? Är det så att "konsumenten" är något som är fristående från de representanter de som medborgare ändå har valt, för att föra fram sina intressen?
Håller med Ann-Helen! Ingen vill ta ansvar, alla vill att någon annan ska göra det. Och de som tar på sig ansvar, tar på sig mer än de förmår, och belönas rikligen för sitt mod (eller dårskap). Sedan när problemen uppenbarar sig då offras hen, och ersätts med någon annan. Utan att något görs åt grundproblemet. Det är inte hållbart! Jag vill se mer av engagemang och ansvar, i alla led. Inte förskjuta ansvaren nedåt som annars är vad som anbefalls och som du skriver om. Bara genom att många tar mer ansvar oftare, i vardagen, kan ett hållbart samhälle byggas, underifrån.
Precis, jag tycker också frågan om läkemedelsrester i vattnet, som du tog upp är mycket intressant. Det är inte bara depressionsmediciner som sipprar ut genom kroppar - även rester av hormonpreparat, såsom p-piller, vållar skada (bl a på fiskar och deras fortplantning). Att det är skadligt med kemikalier i vattnet förstår nog de flesta, även de som väntar på att "konsumenten" ska ställa krav. Sedan hur man ramar in frågan, hur man förstår problemet och för vem eller vad man räknar att det är ett problem, kommer att leda till vissa handlingar och inte andra. Ju mer visande på samband, relationer, och en vidgad förståelse av "problemet", ju mer tydligt blir det att inte en ensam "expert" kan lösa frågan, utan att det behövs samarbeten och gemensamma insatser - och det illustrerar ju bl a läkemedelsexemplet.
Exakt, och det är detta som jag ser som Kulturvetenskapens kanske viktigaste uppgift, att sprida insikt om just den typen av samband. Där kommer de kompetenser vi har till sin rätt, och den kunskapen behövs. Även om den inte uppskattas, frustrerande nog!
Jag håller med! Bara det att ha definierat en viktig kulturvetenskaplig uppgift i samhället är ju redan att ha kommit en bra bit, för jag är inte säker på att det står så klart på alla kulturvetenskapliga institutioner. Ibland kan jag se en viss slutenhet. Så gäller det att hitta konstruktiva metoder och samarbeten.
Har funderat mycket på detta med uppgiften för kulturvetenskapen, och det är en kontroversiell fråga, tyvärr. För jag tror det är nödvändigt att vi tar bladet från mun och själva sätter ord på vad vi kan tillföra, och inte bara klagar. Håller på med en bok där jag sätter mina ord på uppgiften och försöker beskriva förtjänsterna. Det är mitt sätt att finna tröst, och göra något av frustrationens kraft.
Det är jättebra att du gör det, och den boken ser jag fram emot att läsa! Väldigt viktigt att diskutera kulturvetenskapliga uppgifter - också om man skall kunna argumentera för ämnenas fortsatta existens i tider av nedskärningar. Då behövs strategi, tydlighet och hållbara resonemang.
Skicka en kommentar