Försvaret, ett varnande exempel

Försvaret har problem, samma problem som inom vården och utbildningssektorn. Det är bara det att förutsättningarna ser lite annorlunda ut där. Och det både kan och bör vi lära oss av. Låt mig förklara, för detta är viktigt, för samhället som helhet och för framtiden.

SvD kan i dag avslöja huvuddragen i det ekonomiska underlag som Försvarsmakten lämnar till regeringen i slutet av veckan. Myndighetens arbete genomförs i nära dialog med försvarsdepartementet och justeringar kan ännu ske i sista stund. 

Men flera SvD-källor med insyn i processen från skilda håll uppger att så mycket som cirka 40 miljarder kronor saknas. Försvarsmaktens slutsats är att regering och riksdag i nästa försvarsbeslut 2015 antingen måste sänka kraven på vad försvaret ska klara av - eller höja anslagen.

Detta är den hårda verkligheten. Antingen ska vi ha ett försvar, eller också inte. Och ska vi ha ett försvar måste vi bestämma oss för vad det får kosta, och sedan får militären förvalta uppdraget på bästa sätt. Ett alternativt sätt att tänka är att först bestämma sig för omfattningen av försvarets uppdrag, och sedan låta dem utöva sin verksamhet på löpande räkning. Kan inte se att det skulle finnas några andra alternativ, eller har jag fel? Antingen klarar försvaret uppdraget, eller också inte. Eftersom försvaret ser ut som det gör och har det uppdrag man har finns ingen möjlighet att tänja på personalen, eller anklaga de ansvariga för att inte göra tillräckligt. Regeringen sitter i en rävsax här, och synen på vad som är möjligt att göra och var problemet ligger om målen inte uppfylls kommer man inte att kunna ducka för. Så här det läget ut.

Att ekonomin åren 2015-2025 är i kraftig obalans har tre huvudorsaker:

1. Materiel saknas. Regeringen har under flera år skjutit upp planerade beställningar av ny materiel vilket skapat ett stort materielberg. Läget förvärras genom att regeringens beslut att köpa amerikanska Black Hawk-helikoptrar och Super-Jas utan att dessa finansierats fullt ut. Samtidigt ska nyanställda yrkessoldater få sin utrustning och utslitna system måste till slut ersättas.

Det uppdämda materielbehovet uppgår till cirka fem miljarder per år, totalt 50 miljarder på tio år. Men även om riksdagen skulle anslå 50 miljarder kr så har både Försvarets Materielverk och Försvarsmakten minskat sin personal så kraftigt att de inte skulle klara att köpa in och införa så mycket ny materiel. Därför prutar Försvarsmakten denna stora obalans till cirka 30 miljarder kr.

2. Det nya yrkesförsvaret. Övergången till ett nytt personalsystem beräknas kosta i genomsnitt cirka 1,2 miljarder kr per år än beräknat. Det blir alltså 12 miljarder kr som saknas under en tioårsperiod.

3. Rationaliseringar. Inom finansdepartementet är uppfattningen att försvaret inte behöver mer pengar, utan det går i stället att spara miljardbelopp genom effektiviseringar. I princip håller Försvarsmakten med, men efter alla bantningar som gjorts så ger nya rationaliseringar endast några hundra miljoner kronor per år.

Det finns en gräns för hur mycket man kan spara på att rationalisera och effektivisera. Den gränsen står i direkt relation till de medel som anslås för verksamheten. Och som det verkar har försvaret nått den gränsen. Nu finns inget mer att göra. Det faktum att två försvarsministrar har avgått talar sitt tydliga språk. Den som är satt att hantera ett omöjligt uppdrag kommer också, förr eller senare, till en gräns. Alternativt är det en psykopat som sitter i ledningen, och det gör så klart inte saken mindre allvarlig. Det finns studier som visar att dagens chefsideal och krav på ansvariga och ledningar passar som hand i handske för någon med psykopatdrag. Bara den som saknar känslor kan klara uppdraget, utan att knäckas mentalt. Det är allvarligt i sig, men är en annan fråga.

Här är utgångspunkten för resonemanget att försvaret är en skattefinansierad verksamhet. Liksom vården och skolan. De ekonomiska förutsättningarna är dem samma inom alla tre verksamheterna. Men arbetet inom vården och skola/utbildning är helt annorlunda. Vi som är verksamma inom dessa samhällsinstitutioner kan inte peka på någon främmande makt som hotar att förgöra oss om vi inte får en rimlig ekonomisk tilldelning för att klara uppdraget. Vi arbetar med mer diffusa och svårmätbara mål, och har mycket svårare att möta kraven på effektiviseringar och rationaliseringar.

Hur effektiviserar man en elevs eller students lärprocess, och hur snabbar man på läkningen av allvarligt sjuka patienter? Även om det går att visa att kunskapsnivån i Sverige sjunker och patienter dör eller far illa i värden, så faller ansvaret inte lika tydligt på dem som fördelar medel. Om mina studenter har svårt att klara målen, finns jag där som en buffert eller krockkudde som utjämnar effekten av den iskalla ekonomiska realiteten. Jag kan alltid jobba lite till, anstränga mig något mer. Men studentantalet ökar och tiden som finns till förfogande skall fyllas med allt fler uppgifter. Det är så rationaliseringar och effektiviseringar fungerar. Lärare klarar av att svara på frågor från 40 studenter, men det är inte självklart att dygnets timmar räcker till för att besvara frågor och lindra ångest för 300 studenter. Ändå är det så det ser ut på många håll i högskolesverige. Visst går det att effektivisera och rationalisera, men det går inte om man samtidigt höljer kraven. Det finns en gräns, och vi är mycket nära den. Precis som försvaret. Det är bara det att skolan och vården inte kan utöva samma typ av utpressning som ÖB kan.

Tänker på när jag vårdades för hjärtproblem, för i dagarna exakt två år sedan. Tänker på hur effektiv vården var, och hur rationellt verksamhetens sköttes. Men vården av mig tog den tid den tog, och hur personalen gjorde en heroisk insats för att möta kraven utan att det gick ut över mig som patient. Jag tvingades se på hur de slet. Och min säng hade inte hunnit svalna, efter att jag blivit utskriven, innan en ny patient upptog platsen. Och under veckan då jag låg på Östra var det ständigt patienter som låg i korridoren. På det sättet har man det än värre i vården, för den kommer bara en minoritet av befolkningen i kontakt med, och ingen räknar med att man ska bli sjuk, det bara händer. Akuten är ingen rolig plats att uppehålla sig på, och jag är tacksam att jag var där för hjärtat (vilket säger något om läget, för jag brottades med dödsångest, bokstavligen talat), eftersom det är en sjukdom man inte kan ta annat än på största allvar. Jag fick skyndsam hjälp, så fort det konstaterats att läget var allvarligt. Det tog två timmar innan provsvaren kom, och under den tiden tvingades jag uppleva en misär jag sällan skådat, och en personal som utförde en heroisk insats. Hur bemöts nyutexaminerade sjuksköterskor, som vill ha en skälig lön, från ansvariga politiker? Och vad händer om ingen vill jobba i vården, hur tar vi då hand om varandra när vi blir sjuka? Privata sjukförsäkringar kan bara den betala som tjänar bra. Är det ett sådant samhälle vi vill ha? Det är ett sådant samhälle vi håller på att skapa, och ett sådant samhälle vi får om vi fortsätter på den inslagna vägen.

När jag började studera för över 20 år sedan såg samhället helt annorlunda ut. Sveriges högre utbildning har förändrats i grunden. Rationaliseringar och effektiviseringar har genomförts. När jag började handleda uppsatser på kandidatnivå, till exempel, fick jag 25 timmar till mitt förfogande. Nu här under vårterminen handleder jag samma typ av uppsats, men får 12 timmar. Snacka om effektivisering. Kvaliteten i mitt arbete får inte bli lidande. Då är det bara att göra mattematiken. Jag är den som skall leva upp till regeringens löften om höljda resultat i skolan.

Jag hade kunnat leva med detta, hade kunnat slå knut på min själv ännu mer för att inte studenterna ska bli lidande. För jag älskar mitt arbete, brinner för kunskap och bildning. Jag får oerhört mycket tillbaka i och av mötet med studenterna, och det går inte att mäta i pengar. Att vara lärare/forskare är mitt liv.

Jag är docent, och har meriterat mig på uppdrag och bekostnad av min arbetsgivare. Och jag har ställt upp på alla krav och lojalt funnit mig effektiviseringar och rationaliseringar som gjort att min fritid idag är obefintlig. Jag har gjort det med glädje, för att jag brinner för mitt arbete och för den region jag verkar i: Trollhättan som har enorma problem. Jag känner ett stort ansvar och gör vad jag kan för att hålla modet uppe så att inte studenterna eller skattebetalarna och medborgarna i regionen skall bli lidande och för att betala tillbaka till samhället så mycket jag bara kan.

I fredags fick jag dock beskedet att jag kan komma att varslas. Och skälet till det är inte att jag missköt mig eller något sådant. Skälet är att högskolan är organiserad på ett sådant sätt att detta är enda sättet att klara ekonomin på den institution där mitt ämne och den utbildning jag arbetat på finns. Utbildningen var man tvungen att lägga ner, för det går inte att bedriva kurser med "bara" 30 studenter idag, även om kvaliteten är god och studenterna får jobb efter utbildningen. Vi är tre docenter som riskerar att avskedas, även om vi alla har uppgifter på annat håll på högskolan, och man skriker efter kompetenta handledare. Orsaken är strikt ekonomisk och organisatorisk.

Kunskapen i centrum, bildning. Fina ord som passar att plockas fram i högtidstal. Vardagen ser helt annorlunda ut, och resultaten i den svenska skolan rasar. Om det får fortsätta kommer ingen att vilja invadera Sverige, och så kan vi lägga ner försvaret helt och hållet, och skolan med kanske. Finns mycket pengar att tjäna där, och effektiviseringar att göra ...