Tänker om och med rhizom XII

Att tänka om och med är inte det samma som att resa anspråk på att man har förstått, eller ens att man har något klart och tydligt budskap att presentera. Detta är en serie bloggposter där jag kastar mig ut i det okända, inför öppen ridå, tillsammans med läsaren. Jag är ingen guru som skådat ljuset. Jag har inte sett sanningen, och vill inte sprida något annat än möjliga tankefrön, som kan växa om och där de slår rot. Tillsammans ser man mer än man gör på egen hand. Och blir man tillräckligt många som engagerar sig kan man uppnå förändring. Ytterst är det var detta handlar om, och det är vidare så jag ser på och läser Deleuze och Guattari, som incitament till förändring. Deras texter är inga representationer av sanningen, det man får sig till livs är skisser till verktyg som kanske kan fungera. Ett lite mer ödmjukt förhållningssätt. Ingen kan veta hur det ska bli, för framtiden är en öppen fråga. Framtiden blir till i och genom handling. Poängen med att läsa Deleuze och Guattari, som jag ser på saken, är att filosoferna inte trycker på oss läsare sanningar. De uppmuntrar oss att tänka själva.

That is why it is so important to try the other, reverse but nonsymmetrical, operation. Plug the tracings back into the map, connect the roots or trees back up with a rhizome.

Ett slags växelspel är vad det handlar om. Det är vad detta går ut på, och därigenom får texten sin mening. Genom att vi läser, relaterar innehållet till vår vardag, vårt liv. Genom att vi tar aktiv del i världens tillblivelse, och att vi handlar i enlighet med den vision om ett gott liv som vi har, och utifrån den kunskap om världen som vi äger. Det är så som världen, samhället och kultur blir till, i handling, kollektivt, här och nu. Ständigt. I och genom upprepningar av ??? Ingen kan styra, även om många försökt och försöker. Även om många tror på styrande, regler, disciplin. Vi människor verkar ha lätt att fall in i sådana mönster. Lämnar lätt och ofta ifrån oss ansvaret. Därför går det att bygga träd, för att det är bekvämt. Men är det ett hållbart samhälle vi vill bygga, ett samhälle där klyftorna minskar, så måste vi tänka och handla annorlunda. Detta hjälper oss Deleuze och Guattri med, om vi läser dem på det sättet. Det är upp till oss vad vi gör och hur vi läser, och det är vi som får leva med konsekvenserna av vårt kollektiva handlande. Vi kan inte skylla på någon eller något annat än oss själva, som grupp, om det inte blir som vi vill. Det är enkelt att förstå, men svårt att ta in.  

In the case of Little Hans, studying the unconscious would be to show how he tries to build a rhizome, with the family house but also with the line of flight of the building, the street, etc.; how these lines are blocked, how the child is made to take root in the family, be photographed under the father, be traced onto the mother’s bed; then how Professor Freud’s intervention assures a power takeover by the signifier, a subjectification of affects; how the only escape route left to the child is a becoming-animal perceived as shameful and guilty (the becoming-horse of Little Hans, a truly political option).

Tvingad in i ett hörn, av den makt som akademikern Freud representerar, i kraft av sitt ämbete och hela den kollektivt upprätthållna respekt som knutits till det, finns bara en utväg för Lille Hans, att bli en häst. Detta förnekas honom av makten, som vet bättre. Freud har sin blid klar för sig, han vet bäst. Och det accepterar familjen. Lille Hans försök till motstånd tolkas av makten som en bekräftelse på den sanning man redan på förhand satt inne med, och som man bara letade efter ett empiriskt exempel på, som kunde bekräfta teorin. Det sättet att arbeta för att söka kunskap är trädliknande och handlar om att passa in världens komplexitet i den rigida modell som är given på förhand. Tänk rhizom istället, och lyssna på vad pojken har att säga. Försök förstå det som sägs och sker utifrån hans perspektiv, skapa en struktur underifrån, av det som faktiskt föreligger. Sök kunskap med ledning i det som är, istället för att anpassa verkligheten efter teorin.

Kaos är ren slump är förödande och fungerar inte. Något slags struktur måste finnas, men den behöver inte nödvändigtvis vara allomfattande, hierarkisk och maktfullkomlig. En struktur kan existera utan centrum, följsamt och öppen till sin natur. Fundera, och jämför. Träd och rhizom. Vilken modell för skapande av ordning föredrar du, den rigida som kräver absolut lydnad inför makten? Eller den modell som ger dig stöd, men som överlämnar ansvaret till dig? Svaret är inte givet, det är upp till var och en att reflektera, inget är sant och riktigt på definition och på förhand. Det handlar ytterst om vilket samhälle vi vill ha.

But these impasses must always be resituated on the map, thereby opening them up to possible lines of flight.

Kartan är under ständig tillblivelse, den ritas i takt med att den används för att orientera sig med hjälp av den. Kartan är ett verktyg för att klara sig bättre i den komplexa värld den är skapad för att förklara. Spårande handlar om att bestämma hur det är, det får man acceptera i sin helhet eller förkasta. Där finns inga alternativ. Kartan blir vad vi gör den till. 

The same applies to the group map: show at what point in the rhizome there form phenomena of massification, bureaucracy, leadership, fascization, etc., which lines nevertheless survive, if only underground, continuing to make rhizome in the shadows. Deligny’s method: map the gestures and movements of an autistic child, combine several maps for the same child, for several different children.' If it is true that it is of the essence of the map or rhizome to have multiple entryways, then it is plausible that one could even enter them through tracings or the root-tree, assuming the necessary precautions are taken (once again, one must avoid any Manichaean dualism). For example, one will often be forced to take dead ends, to work with signifying powers and subjective affections, to find a foothold in formations that are Oedipal or paranoid or even worse, rigidified territorialities that open the way for other transformational operations. It is even possible for psychoanalysis to serve as a foothold, in spite of itself. In other cases, on the contrary, one will bolster oneself directly on a line of flight enabling one to blow apart strata, cut roots, and make new connections. Thus, there are very diverse map-tracing, rhizomeroot assemblages, with variable coefficients of deterritorialization.

Går lite vilse här, det erkänner jag villigt. Det är helt i sin ordning. Så är det med Deleuze och Guattaris texter, de är öppna till sin karaktär. Deras texter är aldrig slutna, det är som sagt ett verktyg för att förstå det liv man lever, med bibehållen komplexitet. Och alla passager talar inte till alla läsare. Jag tycker mig förstå grundstrukturen, textens bärande idéer, men just här förlorar jag mig. I alla fall idag. Fortsätter läsa, istället för att gräva mer mig. För det är den uppmaning som Deleuze och Guattari ger oss. Fasta inte. Läs vidare. Förr eller senare kommer det tankar som talar till dig, läs dem. Koncentrera dig på det som fungerar, jobba med det som går, när det går och så länge det går. Det är kärnan i tankeverktygen rhizom, med träd råder motsatt förhållande. Trädstrukturer kräver absolut lydnad och fullständig disciplin.

There exist tree or root structures in rhizomes; conversely, a tree branch or root division may begin to burgeon into a rhizome. The coordinates are determined not by theoretical analyses implying universals but by a pragmatics composing multiplicities or aggregates of intensities. A new rhizome may form in the heart of a tree, the hollow of a root, the crook of a branch. Or else it is a microscopic element of the root-tree, a radicle, that gets rhizome production going.

Rhizom finns överallt, eller kan i alla fall uppstå överallt. Potential till motstånd är universellt, av det enkla skälet att världen befinner sig i rörelse. Inget är, allt blir. Och då finns hela tiden möjlighet att handla annorlunda. Både över och underordning är resultat av handling, blir till och upprätthålls genom aktivitet. Det går alltid att handla på alternativa sätt, som Lille Hans, till exempel. Man behöver inte acceptera maktens banbulor, även om det så klart oftast är det mest bekväma, för man slipper dra på sig maktens ögon, slipper utsätta sig för repressalier. Men leder den typen av handling till ett bättre, eller ett sämre samhälle? Det är den ständiga frågan, det är den fråga vi måste ställa oss. Världen, samhället och kultur blir till i handling. Här och nu skapas framtiden, och den är alltid öppen.

Accounting and bureaucracy proceed by tracings: they can begin to burgeon nonetheless, throwing out rhizome stems, as in a Kafka novel. An intensive trait starts working for itself, a hallucinatory perception, synesthesia, perverse mutation, or play of images shakes loose, challenging the hegemony of the signifier. In the case of the child, gestural, mimetic, ludic, and other semiotic systems regain their freedom and extricate themselves from the "tracing," that is, from the dominant competence of the teacher's language-a microscopic event upsets the local balance of power.

Bryt upp trädstrukturer, bygg rhizom. Skapa och använd kartor, istället för att slaviskt anpassa sig efter spårningar som utförts av maktens hantlangare. Framtiden är öppen, om vi väljer att agera i enlighet med en sådan karta. Framtiden blir bara så deterministisk och trädlik som vi väljer att formulera den, i handling, här och nu.

Similarly, generative trees constructed according to Chomsky's syntagmatic model can open up in all directions, and in turn form a rhizome." To be rhizomorphous is to produce stems and filaments that seem to be roots, or better yet connect with them by penetrating the trunk, but put them to strange new uses. We're tired of trees. We should stop believing in trees, roots, and radicles. They've made us suffer too much. All of arborescent culture is founded on them, from biology to linguistics.

Överallt finns de, träden. Och de tvingar oss till lydnad. Men det finns också, överallt, flyktlinjer. Konstruktiva möjligheter. Alla kan alltid handla på alternativa sätt, för att skapa alternativa framtider och nya strukturer. Världen är plastisk till sin grundstruktur, inget är givet. Allt blir. Komplexitet växer, precis som rigida trädstrukturer, underifrån, i och genom handling, kollektivt. På gott och ont.

Nothing is beautiful or loving or political aside from underground stems and aerial roots, adventitious growths and rhizomes. Amsterdam, a city entirely without roots, a rhizome-city with its stem-canals, where utility connects with the greatest folly in relation to a commercial war machine.

Livet, samhället, kulturen, blir vad vigör dem till. Alla har ett ansvar, men ingen kan ställas till svars. Paradoxalt, ja, jo visst. Men om vi inte kallas saker vid sina rätta namn då finns ingen möjlighet att nå ökad förståelse för tillvaron och för vad som är möjligt att förändra. Jag tänker som Nietzsche; låt oss göra ett försök, så får vi se hur långt det räcker och vad som är möjligt. Inget är som bekant givet på förhand. Det enda vi vet är att det vi inte försöker göra, det kommer aldrig att bli gjort.