Hållbarhet, och arbetsintegrerat lärande. Det är två viktiga teman i min vetenskapliga gärning och verksamhet, två stora, svåra och komplexa problem som jag ständigt återkommer till. Två utmaningar som på många sätt hänger ihop. Brukar tänka på dem tillsammans, på följande sätt: Arbetsintegrerat lärande är ett hållbart samhälle under tillblivelse. Två sidor av samma sak alltså. Och det sammanhållande kittet, det som gör att det går att föra dem samman och se dem som två aspekter av samma process, det är det faktum att det handlar om kultur. Hållbarhet och arbetsintegrerat lärande handlar om och blir till i och genom samverkan, mellan många olika parter, i vardagen. Levt liv, här och nu, är vad vi har att göra med.
Komplexitet är vad det handlar om, och det är avgörande att man förstår detta och vilka krav det ställer. Komplexitet går till skillnad från problem som är komplicerade inte att bryta ner i delproblem som kan lösas för sig. Komplexa problem kräver komplexa lösningar. Och det är vad kulturvetare förstår, jobbar med och har verktyg för. Om detta handlar denna bloggpost, som är ett led i förberedelsearbetet inför den workshop jag skall hålla i idag, på Ronnums Herrgård, på temat: Hållbar destinationsutveckling, med arbetsintegrerat lärande.
Komplexitet är som sagt svårt. Det ligger så att säga i sakens natur. Komplexitet går inte att kontrollera. Alla sådana ambitioner måste man ge upp. Kultur och arbetsintegrerat lärande är komplexa problem, problem som varken kan eller ska lösas. Det är fel ingång till problemen, att söka efter en lösning. Det finns ingen lösning, bara kollektivt arbete med att försöka närma sig den vision man har satt upp i och för arbetet. Hållbarhet och AIL är som kultur processer av ömsesidig tillblivelse, rörelser. Inte mål, som kan delas upp i delmål, som kan kvalitetssäkras, vilket tar fokus från processen och gör målet till en formalitet. Tydligare fokus på innehållet, och mindre på formen, det är vad som krävs för att närma sig en lösning på ett komplext problem.
Flum finns det dem som hävdar att kulturvetare sysslar med och talar om. Det stämmer inte. Så talar bara den som inte förstår, eller inte vill förstå. Ett uttryck för kopplingen i samhället, mellan makt och vetande. Att anklaga någon för att vara flummig är att förminska och är ett sätt att misskreditera den som talar och ett försök att underkänna grunden för det som sägs. Komplexitet kan uppfattas som flum. Ingen tvekan om det, men det bara ett problem om man utgår från att alla problem kan lösas. Och för den ståndpunkten finns inga belägg. Jag beskriver vad jag ser och förklarar det jag undersöker så detaljerat och sant som det bara går, och om det sedan uppfattas som flum, ja då är det lika konstruktivt som att anklaga färgen blå för att att vara just blå, istället för grön som är det jag vill se och den färg jag föredrar. Det enda sant vetenskapliga förhållningssättet är att iaktta och beskriva det man studerar så tydligt och sanningsenligt som det bara går. Och när jag studerar AIL, hållbarhet och kultur, då ser jag komplexitet.
Hållbarhet, liksom AIL, handlar som jag ser på saken om ömsesidiga processer av tillblivelse, i och genom samverkan i vardagen. Det är processer som växer underifrån. Öppna processer, som följaktligen inte går att styra eller kontrollera. Komplexiteten kommer sig av att det handlar om aktörer, som lever sina liv i enlighet med kunskaperna, kompetenserna, önskningarna och det som finns till hands och pockar på uppmärksamhet i vardagen. Levt liv följer sin egen logik, som är icke-linjär, komplex och inte sällan motsägelsefull. Ska man kunna uppnå ömsesidigt lärande och gemensam kunskapsutveckling, eller hållbarhet i ordets vidaste bemärkelse, då måste man förstå att det är så här saker och ting fungerar. Det är inget problem, det är en utmaning.
Man måste våga misslyckas, och får inte se det som ett problem. Tänk på den som vill utmana rådande världsrekord i sin sport. Hen står i begrepp att försöka göra det som ingen annan gjort tidigare. Om hen då inte får misslyckas, då kommer inget rekord att slås. Hållbarhet och AIL är således ett slags omöjliga uppdrag. Men det får inte hindra oss att försöka. Livet är ett omöjligt uppdrag, att uppfostra barn, att leva hälsosamt, att bedriva politik, bygga samhällen och så vidare. Tänker man rätt på saken är mänsklighetens historia fylld av omöjliga uppdrag. Ständiga försök att göra det omöjliga, det är vad jag ser. Och det är vad jag tycker att vi ska fortsätta göra: Försöka! Det finns inget annat att göra, om man inte vill ge upp.
Med detta sagt har grunden för det jag vill säga lagts. Detta är den svåra biten, att inse grundförutsättningarna och utgångspunkten för arbetet. Att förstå hur viktigt det är att tänka nytt, om man vill lösa problem som saknar färdiga lösningar. Det handlar om att nå insikt om och förstå att det krävs nytänkande, av det enkla skälet att det är vårt traditionella tänkande som har försatt oss i de problem vi nu har att hantera. Mer av samma vara leder till fördjupade problem, inte bättre metoder eller mer konstruktiva lösningar. Förstår vi detta är hälften vunnet!
Andra halvan av uppdraget, resten av arbetet, är lättare. Det handlar i grund och botten, samt lite förenklat om att ta små steg, var och en på sitt sätt och där han eller hon befinner sig, utifrån hens förutsättningar och inom ramen för det sammanhang man lever och verkar inom. När man lämnat fokuset på målet, den stora, smarta lösningen. När man bryr sig mer om innehållet, än om formen, då behövs egentligen bara tålamod. Det finns som sagt inga garantier. Framtiden är en öppen fråga. Den blir vad vi gör den till, oavsett vad vi gör. Hållbarhet och AIL blir till som konsekvenser av och genom handling, i vardagen. Och ju fler som är engagerade och tar ansvar för processen, ju fler som gör vad de kan, så ofta de kan, desto större är chansen att man närmar sig ett tillstånd av hållbarhet. Arbetsintegrerat lärande är en väg dit.
För att närma sig önskat läge, som inte är ett mål, utan ett tillstånd som ständigt måste bevakas och försvaras, i takt med att världen och samhället förändras, kan och bör man samtala mer än debattera. Lyssna mer än tala. Lära mer än övertyga. Fler bör oftare engagera sig i ömsesidiga processer av utbyte, och det som utbyts är tankar, kunskap, erfarenhet, kompetenser och visioner. Tillsammans bygger man samhället, alltid tillsammans. Gemensamma projekt, av icke-linjär tillblivelse. Genom att tänka så ökas chansen att man närmar sig visionen.
Lite mer konkret, vad kan och bör man arbeta med? Avslutar med ett slags lista på saker att göra och tänka på. För det första måste man identifiera maktordningar och olika typer av hinder för arbetet med att förverkliga visionen. Var finns makten, hur fungerar den och vart vill den? Makt är som bekant inget någon har, den uppstår mellan aktörer och finns och verkar i och genom sammanhang. Liksom aktörerna är makt mer en konsekvens, än något fast och odelbart. Allt som kan göra skillnad i ett sammanhang kan sägas vara ett slags aktör, och makten är den kraft som får det, istället för detta att ske. Vem/vad gör skillnad, och vilka hinder och möjligheter för förändring går att identifiera? Det är viktiga frågor, utan givna svar.
För det andra bör man jobba med innehållet mer än med formen. En hållbar och ekonomiskt lönsam destination kan bara byggas underifrån , av dem och av det som finns på den plats man vill utveckla. Vad står platsen/destinationen för, hos dem som lever och verkar där? Vilka uppfattningar om historien, nutiden och framtiden går att identifiera, och göra något av? Det är den kanske viktigaste uppgiften, och här kan man ha god nytta av att tänka och jobba i enlighet med AIL-filosofin, för att bygga underifrån och för ett engagera så många aktörer som möjligt.
För det tredje kan och bör man arbeta med att utveckla ett kollektivt tänkande som ser och förstår kultur och samhälle som ett slags flöde. Rörelse och förändring är vad vi har att göra med och hantera, och det är genom att reglera flöden som man kan påverka förändringen. I en värld som ständigt rör sig och förändras är det omöjligt att nå hållbarhet genom att lösa problemet en gång för alla, men man kan alltid tappa av och dra nytta av flöden i rummet.. Kulturella flöden, materiella flöden, personella flöden. Bilar, båtar, idéer, pengar, och så vidare. Tänk på att inget är, allt blir.
Tillsammans, här och nu, bygger vi framtiden. Av det vi har, och i enlighet med en gemensam vision. Det är lätt att säga, men svårare att genomföra. Det är på många sätt ett omöjligt uppdrag, men varför ska vi låta det hindra oss? Låt oss göra ett försök, så får vi se hur långt vi kommer. Alternativet är ju att ge upp, och då vet vi säkert vad som händer. Och det vill vi inte!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar