Den hopplösa tron på experter, och dess konsekvenser

Håller på med en bok, om kultur. Ska skriva på den idag, sedan, och kanske lite i helgen. En hel dag hemma, utan krav. Allt tid och all kraft kan läggas på skrivandet. Inget annat som stör. Tänk om det vore så. Tänk om man kunde sätta parentes runt det andra, och rikta all uppmärksamhet mot det som är ens uppgift just nu. Det man vill och brinner för. En enda sak åt gången. Tänk om det gick att dela upp, och skapa speciallösningar för varje sektion av livet. Önskar intensivt att det vore så. Samtidigt inser jag det omöjliga i önskan. Bara för att jag vill betyder inte att det går. Tänker vidare på problemet, och inser att det är en av alla nycklarna som behövs för att förstå det komplexa fenomenet kultur. Bara för att man vill, för att det är många som vill, betyder inte att det går. Tron är stark, men det finns gränser för vad som är möjligt. Även om gränserna alltid är tänjbara så är inte allt möjligt.

Det tror jag är den kanske viktigaste insikten som behöver göras i samhället idag. Och den behöver inte bara göras, den behöver dessutom sjunka in och få genomslag i människors levda liv och det kulturella sammanhang som allt och alla delar med varandra och som utgör den miljö där vardagen utspelar sig. Världen och livet, kulturen, består av delar, men det finns inga vattentäta skott mellan dem. Delarna kommunicerar, på ett eller annat sätt. Det som händer i en del, påverkar en annan, eller flera, ibland alla delarna. Allt och alla hänger ihop. Inte bara människor, men det jag ämnar skriva om handlar om människor, om kultur.

En annan insikt handlar om drömmar. Om önskningarna som alla bär på om att finna en lösning på problemen, som en gång för alla löser dilemmat man brottar med. Insikterna hänger ihop och påverkar varandra. Liksom allt och alla andra. Kultur fungerar på det sättet. Det finns inga vattentäta skott. Och det finns heller ingen utsida varifrån lösningar kan hämtas, eller problem förpassas. Allt som sker, sker på insidan. Där interageras det och därifrån kommer alla lösningar som fungerar. Inifrån.

Detta är i grova drag vad boken handlar om. Huvudsyftet med den är att sprida det budskapet, att förmedla dessa insikter. Enda sättet att finna en lösning på dagens problem är att öka medvetenheten i samhället om kulturens roll, och dess funktion. Problemet är att den och liknande tankar går på tvärs mot ovanstående kulturella karaktäristik och inneboende logik. Det är utmaningen. En svår nöt att knäcka, men eftersom det är en avgörande nöt finns det inget annat att göra än att kämpa på. Att lägga tid på ett annat, enklare problem vore att kapitulera, och då kommer ingen lösning att hittas. Alltså kämpar jag på. Det handlar om att nöta ner motståndet. Jag har inte skådat ljuset, ser mig inte som ett missförstått geni eller frälsare. Som sagt, lösningen OCH problemet finns på insidan. Vi har den i vår hand. Det enda som krävs för att upplösa problemen är att ta till sig ovanstående insikter, och integrera dem i det levda liv och det samhälle som skapas i och genom handlingarna som utgör vardagen.

Tänk om, gör rätt. Det är inte svårt, det kräver bara tålamod, och en vilja att se världen och kulturen som den är. Som en komplex helhet, omöjlig att styra i en bestämd riktning. Det är det svåra, att inse detta och det orimliga i uppfattningen om att det finns vattentäta skott, och att alla önskningar går att realisera. Världen, samhället, kultur är inte som vi människor vill, livet följer sina egna lagar. Förstår man det, då är allt annat bara en formalitet och en tidsfråga.

Exempel på att det är en lång väg att gå innan vi nått dithän är många. En snabb blick i dagens tidning får illustrera läget. Det jag ser är en rad olika uttryck för dels tron på att världen och samhället är uppbyggt av separata delar, dels drömmen om en frälsare som kommer utifrån och löser problemen en gång för alla.

Läser om läget i Europa och den svenska ekonomin, om kronan och dess förhållande till omvärlden. Sverige är inte isolerat. Sverige är en tankefigur, en kulturellt upprätthållen idé om hur det borde vara. Gränserna mot omvärlden finns dock bara i människors huvuden.

En dollar kostar nu 6,34 kronor. Det innebär att kronan fallit med runt 6 öre under torsdagen.

– Det är en påminnelse om att vi fortfarande är starkt beroende av vad som händer i Europa, säger Carl Hammer.  

Kopplingen till konjunkturen kommer dock vara svag även framöver trots en svag omvärld eftersom kronan är betraktad som ett av de bättre alternativen på valutamarknaden enligt Carl Hammer.

Konstaterandena är inte bara en påminnelse om att Sverige "fortfarande är starkt beroende av vad som händer i Europa", det är också en påminnelse om att kulturen inte känner några gränser. Allt och alla hänger ihop, inte bara den svenska kronan med resten av världen. Även människorna som lever här hänger ihop och kommunicerar på en hel massa olika sätt med allt och alla andra.

Ett annat exempel, på den starka tron på att lösningar kommer utifrån, i form av ett slags frälsare, är följande resonemang om Telia Soneras styrelse. Citatet är intressant på många sätt. Rubriken: "Teliaägarna har fiskat utanför ankdammen" visar hur man tänker, och hur det ser ut. Näringslivet ser sällan utanför sina egna led. Och den rådande uppfattningen är att det går att bygga murar och hålla problem ifrån sig. Samtidigt är det just den synen som är en del av problemen i näringslivet.

En ny styrelse, med nya ögon och perspektiv var precis vad Telia Sonera behövde. Det är positivt att det inte blir en homogen bastuklubbstyrelse – fylld av ett gäng män med liknande utbildning, ålder och karriär. I den nya styrelsen finns ledamöter som representerar i princip allt som behövs: telekomerfarenhet, CSR-expertis, teknikkompetens och vd-erfarenhet.

Här tänker man nytt. Och det nya är att man inte hämtar styrelseledamöter från de egna leden, från den homogena bastuklubb varifrån man brukar leta lämpliga kandidater. Det nya är att man vågar skapa en heterogent sammansatt styrelse, att man vågar tänka lite på tvärs. Men för att nå dit. Det som krävdes för att man skulle lyssna på samhällets krav, var att det gick som det gick i den förra styrelsen. Det krävdes alltså ett exceptionellt läge, en allvarlig kris innan man fick och vågade tänka nytt. Det visar på kulturens kraft. Det illustrera hur svårt det är att tänka nytt.

Exemplet illustrerar samtidigt hur lite nytänkande som finns, och hur svårt det är att tänka radikalt nytt. För lösningen på Telia Soneras problem är fortfarande en utifrån kommande och förlösande frälsare. Den nya styrelsen har enorma förväntningar på sig. Man har plockat de bästa. Den nya styrelsen "representerar i princip allt som behövs." Allt som behövs? Knappast! Det är just den tron och den synen på vad som krävs för att bygga en bättre värld eller för att lösa problem som utgår från kultur som utgör grundproblemet i samhället. Alla varaktiga lösningar kommer inifrån, underifrån och växer organiskt. Komplexa problem kräver komplexa lösningar. Detta kan ingen expert, eller grupp av experter, lösa, oavsett hur kompetenta man är och vilka kunskaper man än har. Lösningen kommer aldrig utifrån, den kan bara uppstå på insidan.

Samhället hänger ihop, är en dynamisk enhet. Ett sista exempel på grundproblemet, och på hur svårt det är att förstå vari det består och hur man kan tänka och jobba för att lösa det hämtas från skolans värld. Ständigt denna skola, som hotar att slitas sönder av frustration från makthavarna. Varför halkar Sverige efter? Vad kan och bör man göra? Hur ser lösningen ut? Om detta tvistar man, och alla har sin lösning. Experter finns i överflöd. Striderna är bittra, reformerna många. Ändå pekar pilarna i en och samma riktning. Nedåt. Det blir inte bättre, det blir sämre.

Jag är inte det minsta förvånad, för jag vet och förstår hur kultur fungerar. Paradoxalt nog har jag och andra som fört fram likande tankar och förslag på hur man kan tänka pekats ut som problemens ursprung. Kulturvetenskap har anklagats för att vara flum, och det är kunskaper som anses skadliga. Kulturvetenskapliga utbildningar läggs ner, för att dess kunskapssyn inte stämmer med maktens önskningar om hur det borde vara. Kanske borde man göra tvärt om. Kanske det är dags att tänka nytt, radikalt nytt. Skolans problem är för det första inte isolerat till skolan, det är ett samhällsproblem att kunskaperna sjunker. I en värld där allt mer ansvar läggs på allt färre individer, med allt större förväntningar på sig. Där effektivisering och ekonomisering, konkurrens och individualisering är det dominerande mantrat. I en värld där den allmänna uppfattningen är att problem i en sektor löses bäst med hjälp av en expert utifrån, där kommer kunskapsnivån att fortsätta sjukna. För världen, samhället, kultur fungerar inte så. Hur mycket man än tror och önskar går det inte att ändra på grundläggande förutsättningar.

Ansvaret för skolans problem finns i samhället och kulturen. Och lösningen måste växa fram inifrån, underifrån och dynamiskt. Först när det stora flertalet inser hur beroende allt och alla är av varandra, först då kan man hoppas på att trenden vänder. Först när det växer fram en kultur där kunskap är viktigt på riktigt, där kritiskt tänkande och analytisk förmåga ses som en önskvärd egenskap. Först där och först då kommer skolan att bli en plats för en kunskapsutveckling värd namnet. Idag är skolan en plats för administrering och för överföring av fakta. En tillverkningsenhet som antas kunna effektiviseras. Ett löpande band som kvalitetssäkrats och vars problem löses med hjälp av principer från bilindustrin. Det fungerar inte. Skolan är inte en fristående sektor, ett vattentätt skott. Skolan är en integrerad del av samhället. Skolan kan inte förändra samhället, det är samhället som förändrar skolan. Och lösningen måste komma inifrån, underifrån. Fler måste engageras, inte färre.

Detta har Ivar Arpi, på SvD insett. Han skriver på ledarplats idag om precis det jag efterlyser. Skolan måste lämnas ifred. Problemen är inte isolerade, och kan följaktligen inte lösas på plats. Samhället måste förändras, först då kan man hoppas på att resultaten förbättras. Synen på kunskap måste förändras. Kunskap är något mycket mer komplext än det nuvarande skolminister tror och använder sin makt för att beställa fram. Reformerna förvärrar problemen, och löser ingenting, annat än möjligen bristen på uppmärksamhet i medierna för Folkpartiet. Håller med Arpi om att enda sättet att komma tillrätta med problemen är att sluta reformera skolan. Det var inte bättre förr, men ...

Om det är något som förtjänar ett nostalgiskt skimmer är det den självständighet och status som lärare tidigare hade i Sverige. I det lätt uttjatade exemplet Finland toppar eleverna samma Pisa-mätningar som svenska skolever sjunker i. Hur kommer det sig?

Jo, de har aldrig drabbats av den reformsjuka som svenska skolpolitiker verkar lida kroniskt av. Finlands skolor är så bra för att de aldrig har reformerats. De har struntat i kvantifierbara mål, nationella prov och standardrutiner. Lärarna åtnjuter stor självständighet att själva lägga upp sin undervisning.

Håller med Arpi. Finlands skolor är bra för att de aldrig har reformerats. Skolan är ett självorganiserande system, och den lärare som fritt får utforma sin undervisning, efter de resurser och förutsättningar som finns, och som har det fulla ansvaret och känner sig litad på. Hen kommer ständigt att optimera sina insatser och utvärderar kontinuerligt resultatet. Hen modifierar och anpassar undervisningen. Det ligger i sakens natur, och är inget som behöver regleras uppifrån. Det handlar om stolthet, och det handlar om att det inte är bilar som produceras, utan samhällsmedborgare. Det är den uppväxande generationen som läraren har ansvar för. Det som händer i klassrummet kommer att få återverkningar i samhället, och lyckas eleverna inte kommer föräldrar och elever att påpeka detta. Därför behövs inga politiska pekpinnar eller expertlösningar, inga reformer. Bara lugn och ro, och  tillit.

Ge upp tanken på experter, reformer och andra enkla lösningar som kommer utifrån. Inse att samhället är en helhet bestående av kommunicerande kärl, att alla gränser främst är kulturella och upprätthållna genom vardagliga, kollektiva handlingar. Sluta dröm om en frälsare från himlen. Lösningen finns här, och priset är lite svett, uthållighet samt en vilja att tänka i nya banor. Kultur är komplext och ingen kommer att kunna förstå den fullt ut. Inser vi det, och ger vi upp tanken på att reformera oss ur problemen. Börjar vi ägna det som är här och nu lite mer uppmärksamhet, tar vi ansvar för varandra. Jobbar vi i vardagen med integration. Lyssnar vi bara lite mer på varandra, och förstår vi lite bättre hur pass ömsesidigt beroende vi är av varandra. Då har vi lösningen i vår GEMENSAMMA hand.

Det är i stora drag vad min bok handlar om. Ägnar resten av dagen åt att skriva på den, och återkommer här vid ett senare tillfälle. Avslutar med en uppmaning till alla att se världen världen som en helhet, och att se människan som en kollektiv varelse, och att försöka förstå komplexiteten som dessa båda aspekter ger upphov till. Allt är sig likt där ute, det enda som förändrats är synen på det invanda.