Tänker om och med rhizom XI

Fortsätter att tänka om och med rhizom, utifrån inledningskapitlet till Deleuzes och Guattaris gemensamma bokprojekt och filosofiska klassiker Mille Plateaux. Skall föreläsa om begreppet rhizom om några veckor, för studenter som läser digitala medier. Ser fram emot det. Utgångspunkten eller temat för föreläsningen är hållbarhet. Det är precis vad jag menar att rhizome, som tankeverktyg, vilket det handlar om här, handlar om. Hur kan man tänka och vad bör man ta hänsyn till, om man vill bygga ett hållbart samhälle. Några svar får man inte, det är viktigt, men inspiration till eget arbete. Som med hållbarhet, det är ett samhällsproblem som aldrig kommer att lösas vid ritbordet eller i maktens korridorer, genom snillrika metoder eller listiga beslut. Bara i handling, av många människor, i vardagen, underifrån kan ett samhälle som är hållbart växa fram.

Fokus på handling, och på tillblivelse, kollektivt skapande, det är vad man får sig till livs i boken. Tankar om hur samhälle och kultur skapas, eller samproduceras i och genom att människor lever sitt liv i och genom vardagen. Ingenting är, allt blir till. Det är utgångspunkten, grundantagandet för Deleuze och Guattari. Och det är vad rhizom handlar om, ständig tillväxt genom kopplingar i alla riktningar. Ett rhizom har inget centrum, bara kopplingar och tillblivelse. Rhizomet växer där det går, när det går och så länge det går. Rhizom befinner sig i rörelse, ständigt sökande efter vägar fram. Det anpassar sig efter rådande förhållanden. Till skillnad från träd, som växer där det står, och som tvingar omgivningen till anpassning. Träd är strikt hierarkiska. Rhizom har varken centrum eller över-/underordning.

Deleuze och Guattari jobbar ofta med denna typ av ytterligheter längs ett kontinuum. Och det är viktigt detta, att lägga märke till att det inte handlar om dikotomier, utan om ytterligheter längs ett kontinuum. Kartan och spårningen är två andra ytterligheter, längs samma kontinuum. Spårning handlar om kontroll över territoriet, kartan om att hitta nya vägar i rummet.

Have we not, however, reverted to a simple dualism by contrasting maps to tracings, as good and bad sides? Is it not of the essence of the map to be traceable? Is it not of the essence of the rhizome to intersect roots and sometimes merge with them? Does not a map contain phenomena of redundancy that are already like tracings of its own? Does not a multiplicity have strata upon which unifications and totalizations, massifications, mimetic mechanisms, signifying power takeovers, and subjective attributions take root? Do not even lines of flight, due to their eventual divergence, reproduce the very formations their function it was to dismantle or outflank?

Kritiskt frågor till antaganden som gjorts och tankar som först fram. Viktigt att inte bara argumentera för, utan att också vrida och vända på det som talar mot det man tror på. Inget är ristat i sten, allt blir till i handling. Allt och alla samproduceras. Allt och alla har alltså ansvar för konsekvenserna som levt liv skapas i och genom. Ingen kan svära sig fri. Det är en viktig förutsättning för att bygga ett hållbart samhälle, att alla involveras och engageras, att man visar att samhället blir till i och genom kollektiv handling. Som ett rhizom. Eller som en karta, som fungerar som riktningsgivare och måttstock. Visioner pekar ut riktningen, och sedan är det upp till oss alla att samverka för att nå dithän. Inga garantier för att det blir så finns emellertid. Därför är det viktigt med vaksamhet på utfallet, fokus på konsekvenser av levt liv. Utan kritiskt, analytiskt tänkande ingen hållbarhet. Och ju fler som har förmågan och kan begagna den i vardagen, desto bättre är det och ju större är chansen att kollektivet närmar sig visionen. Fram kommer man emellertid aldrig, för vägen tar aldrig slut. Livet är en resa där vägen är målet.

But the opposite is also true. It is a question of method: the tracing should always be put back on the map. This operation and the previous one are not at all symmetrical. For it is inaccurate to say that a tracing reproduces the map. It is instead like a photograph or X ray that begins by selecting or isolating, by artificial means such as colorations or other restrictive procedures, what it intends to reproduce. The imitator always creates the model, and attracts it. The tracing has already translated the map into an image; it has already transformed the rhizome into roots and radicles. It has organized, stabilized, neutralized the multiplicities according to the axes of signifiance and subjectification belonging to it. It has generated, structuralized the rhizome, and when it thinks it is reproducing something else it is in fact only reproducing itself.

Det handlar om metoder, om vad man gör. Handlingar, enskilda och kollektiva. Om ömsesidig tillblivelse och samproduktion av kultur, samhällen, liv. Allt och alla blir till i samma process. Och då är det farligt att hålla sig med uppfattningar om det möjliga i att nå kontroll, vilket spårningen är. En uppfattning om att det går att nå kontroll. Är samhället ett träd, eller ett rhizom? Beroende på hur man svarar, kommer det att ge upphov till olika konsekvenser. Olika lösningar och vägar fram öppnar sig. Och väljer man att tänka träd kommer man att se fördelar med hierarkier, kvalitetssäkringsprogram och utökad makt till dem som sitter i toppen. Det leder till klyftor, och klyftor leder till söndring, vilket gynnar makten. Väljer man att tänka rhizom kommer man att verka för utjämnande av klyftor, och man kommer att se likheter mellan människor istället för skillnader. Allas lika värde är lättare att se och förstå om samhället organiseras som ett rhizom. Träd och spårbarhet leder till motsatsen.

That is why the tracing is so dangerous. It injects redundancies and propagates them. What the tracing reproduces of the map or rhizome are only the impasses, blockages, incipient taproots, or points of structuration.

Hinder för utveckling är vad jag ser i citatet ovan. Trädtänkandet, hierarkier och klyftor leder till att dem som är gynnade och som har makt och pengar kommer att få det bättre, och de som saknar resurser kommer att få det svårare. Rhizom som modell leder till utjämnande, och fler kan därigenom få chans att bidra till samhällsbygget. Kultur är så pass komplext att det aldrig går att nå absolut kunskap och full visshet. Det går bara att leva i kulturen, går bara att följa med i processen, och vara vaksam på konsekvenserna. Hur ser det ut i samhället, och i akademin? 

Take a look at psychoanalysis and linguistics: all the former has ever made are tracings or photos of the unconscious, and the latter of language, with all the betrayals that implies (it’s not surprising that psychoanalysis tied its fate to that of linguistics). Look at what happened to Little Hans [som man kan läsa om här] already, an example of child psychoanalysis at its purest: they kept on BREAKING HIS RHIZOME and BLOTCHING HIS MAP, setting it straight for him, blocking his every way out, until he began to desire his own shame and guilt, until they had rooted shame and guilt in him, PHOBIA (they barred him from the rhizome of the building, then from the rhizome of the street, they rooted him in his parents’ bed, they radicled him to his own body, they fixated him on Professor Freud).

En vetenskap som utgår från och anser sig ha kontroll på sanningen är en vetenskap som kräver lydnad. För om arbetet resulterar i sanning, då finns inget att samtala om. Emot sanningsanspråk kan bara alternativa sanningsanspråk resas, och den enda vägen från i ett sådant akademiskt klimat är debatten. Tänker man så, utgår man från att världen och vetandet är beskaffat på det sättet, då finns bara en väg att gå: Förgörandet av motståndaren som reser anspråk på att sitta inne med sanningen. En sådan syn på vetande leder till att man bara ser motståndare och hot, vart man vänder sig. Omgivningen delas in i vänner och fiender. Antingen du mot mig, eller med. Det finns inget alternativ. Man kan inte ha lite sant. Bara absoluta svar godtas. Om man tänker på och ser världen och vetandet som ett slags träd.

Freud explicitly takes Little Hans’s cartography into account, but always and only in order to project it back onto the family photo. And look what Melanie Klein did to Little Richard’s geopolitical maps: she developed photos from them, made tracings of them. Strike the pose or follow the axis, genetic stage or structural destiny-one way or the other, your rhizome will be broke. You will be allowed to live and speak, but only after every outlet has been obstructed.

Vetande och makt, makt och vetande. Auktoritetstänkande, underkastelse och sortering av medborgarna, i ledare och följare. Det är inte hållbart, för i verkligheten finns aldrig några garantier. Hur mycket kunskap man än har, så är det inte säker att det blir som man vill och tror. För verkligheten och framtiden finns inte, den blir till i handling. Samproduktion av liv och kultur. Därför är det viktigt att värna rhizomet. För det är hotat, av makten som överallt ligger på lur. 

Once a rhizome has been obstructed, arborified, it’s all over, no desire stirs; for it is always by rhizome that desire moves and produces. Whenever desire climbs a tree, internal repercussions trip it up and it falls to its death; the rhizome, on the other hand, acts on desire by external, productive outgrowths.

Två modeller, verktyg för tänkande, med helt olika konsekvenser. Två diametralt olika samhällen ligger i förlängningen av dessa två olika sätt att se på och handla i samhället och världen. Varken träd eller rhizom finns innan handlingen som frambringar dem. Hur vill du ha det? Vilket sätt att organisera världen och vardagen, kollektivt, tror du leder till ett hållbart samhälle? Vad kan du göra för att din vision ska förverkligas? Vad kan du göra för att förhindra den att realiseras? Om det handlar livet. Det i vardagen som samhället och kulturen skapas. I handling, av görande, tillsammans.