Ett anspråkslöst förslag

Kanske är helt ute och cyklar, men jag har tänkt på detta ett tag, och tror på tanken. Vill tro att det fungerar, men vet så klart inte. Ingen kan veta, heller, för den delen. Först när någon vågar prova kan man utvärdera, och först då kan man bilda sig en uppfattning. Det handlar ytterst om människorna som finns och verkar i systemet, om deras vilja att försöka. Lätt att glömma det, att det är människor som bygger samhället. Lätt att glömma att samhället finns för människorna. Liksom vetenskapen, som aldrig kan bli bättre än dem som finns och verkar där. Mitt förslag, mina tankar, är möjligen naiva, men de är i alla fall ärliga, utgår från vad jag vet och tror på, och skall ses som ett försök. Det jag vill testa här är ett hugskott, och om någon tycker det verkar vara värt att testa, ja då står det er fritt att stjäla förslaget.

Kvalitet och hållbarhet handlar det om, ekonomisk och social hållbarhet. Det kan bara nås genom långsiktighet, och integration. Minskade klyftor och ökat engagemang för medmänniskorna. Och det gäller inte bara medborgarna, det gäller i lika hög grad företagen. Allt för ofta i dagens debatt talas det om företag som vore de subjekt, med egen vilja. Agens har de, makt att påverka. Absolut, men att behandla företag som medborgare bland andra och att jämställa företagens krav med folkets, det är inte hållbart. Företag har inga känslor, bara en välutvecklad önskan och drivkraft att förmera kapital. Företag är som ett slags motorer i samhället, och ju snabbare de går, desto mer energi krävs. Företag ser klyftor i samhället, löneklyftor, som möjligheter. Klyftorna underlättar för företagen att köpa billigt och sälja dyrt, vilket är bra om det enda målet var att förmera kapital.

Samhället byggs inte enbart av pengar. Pengar är ett medel. Detta glömmer man konsekvent. På samma sätt som man glömmer att kvalitet utgår från handlingar i vardagen, och inte från planer som konstruerats av konsulter och implementerats i organisationen uppifrån. Lätt att glömma det, att samhället, hållbarhet och kvalitet utgörs främst av innehåll, inte av form. Innan jag presenterar förslaget vill jag rikta uppmärksamhet mot det som skrivs på dagens Brännpunkt, om just kvalitetsarbete. Christer Ackerman är det som skriver, och han plockar upp tråden från Gunnar Rundgren som skrev om den palleativa vårdens brist på kvalitet, i praktiken. Ackerman pekar på samma sak, och det stärker mig i tron på att mitt förslag inte är helt galet i alla fall. Läs, och fundera.

Kvalitetsarbete utförs av medarbetare. I äldreomsorgens fall av de som arbetar i närkontakt med de äldre. Att visa omsorg och engagemang handlar om vilja och attityd. En personlig kvalité varje medarbetare själva äger och kan besluta över. Vill jag vara en medarbetare som bryr mig eller vill jag vara en medarbetare som inte bryr mig. Svaret erövras genom egen reflektion och i dialog med arbetskamraterna. Mänsklig vilja är att ta ställning.

Om allt fokus riktas mot planen, mot formen, då riktas uppmärksamheten bort från det som är själva kärnan, innehållet och det arbete man vill kvalitetssäkra.  Reflektion och dialog, därifrån och därur växer kvaliteten. Alltså går det bara att nå kvalitet genom att öka integrationen, och den kan bara ökas genom att klyftorna minskas.

Därför finns det inga kvalitetssystem som kan fungera, särskilt inom äldreomsorgen, utan att medarbetarna först har tagit ställning: Vem vill jag vara på den här arbetsplatsen? Slö, slapp och likgiltig? Hysteriskt positiv? Eller något där emellan? Varje medarbetare äger själva svaret. Det handlar i grunden om medarbetarskap.

Medarbetare är ett ord som liksom kvalitet ser bra ut på papper, men det går aldrig att fuska. Äkta medarbetarskap uppstår mellan dem som arbetar på ett företag, och det kan bara uppstå i handling. Det räcker inte att prata om det, utan görande blir det bara en tom form utan innehåll och mening. Det finns inga SYSTEM som fungerar, inte i kraft av sig själva. Kvalitet kan bara uppstå i och genom kollektiv handling. Piska kan fungera, men det går bara till en viss gräns. Och den som piskats till lydnad är aldrig mer lojal än maktens förmåga att hålla koll. Den är alltid begränsad, och kvaliteten blir därefter. Bäst är att ta frågan på allvar, och jobba med morötter och äkta engagemang. Bara ledare som verkligen bryr sig om sina medarbetare och som verkligen ser på och behandlar sina anställda som medarbetare kommer att uppnå verklig kvalitet i arbetet och organisationen. Det finns inga genvägar.

Medarbetarskap står för hur medarbetare hanterar relationen till sin arbetsplats och till det egna arbetet. Medarbetarskap är något som alltid förekommer, oavsett om det är bra eller dåligt, på samma sätt som en medborgare definieras av att man är medborgare, inte nödvändigtvis en bra medborgare. Den första frågan alla arbetsgivare och politiker således bör ställa sig innan man börjar utropa kvalitetssäkring och kvalitetssystem som den stora lösningen, särskilt inom äldreomsorgen, är på vilket sätt man ska främja ett aktivt och medvetet medarbetarskap.

Som sagt, det finns inga genvägar. Enda sättet att bygga ett hållbart samhälle är att främja och verka för integration. Medborgare är något man gör, liksom integrationen och kvalitet och medborgarskap. Det är resultatet av handling, i vardagen. Glöm allt vad genvägar heter, och rikta fokus mer mot innehållet och mindre mot formen. Bara så kan ett hållbart samhälle växa fram.

Först när viljan finns att ta till sig och leva upp till innehållet i ett kvalitetssystem kan det fullt ut bli den stöttande struktur som den är tänkt att vara. Och därigenom även vara ett effektivt och verkningsfull stöd för medarbetarna i det dagliga arbetet. Medarbetskap och kvalitetssystem är då som hand i handske.

Den tanken vill jag bygga vidare på. Och nu har det blivit dags att rita upp konturerna till förslaget. Det väcktes i samband med att det reses krav på att man skulle göra det det möjligt att ge skatteavdrag till den som skänker pengar till välgörenhet, vilket är en tanke som möjligen ser god ut på pappret, men som är förödande för samhället. För det innebär att skattebasen dräneras och att klyftorna ökar. Och med mindre skattemedel finns mindre pengar att bygga och underhålla det allmänna.

Tycker det är intressant att det finns en sådan stor vilja att ge, från dem som har. Det är alltså inte det att man inte vill dela med sig av sina rikedomar, det är bara det att man själv vill bestämma vart de ska gå. Samhället är emellertid så pass komplext att det kräver att alla betalar, och att pengarna fördelas enligt principer och system som tar hänsyn till sådant som enskilda inte kan se eller förstå från sitt begränsade perspektiv. Alla behov går aldrig att tillfredsställa omgående. För att det skall finnas en sjukvård som tar hand om mig om/när jag blir sjuk så måste jag vara med och betala, oavsett om jag blir sjuk eller ej. Och samma gäller försvaret, och skolan. Samhället kan aldrig bli bättre eller starkare än det samlade engagemang som populationen gemensamt bidrar med. Och om den som lyckats i systemet inte vill bidra, då är det illa ställt med samhället. Kanske borde man ställa frågan: Varför vill du som är miljonär inte betala skatt? Varför vill du inte bidra till samhället? Det är en del av förslaget. Att börja tala med varandra, och att använda kunskapen som sådana samtal ger för att främja integrationen och bygga relationer och kvalitet som är garanten för hållbarhet, underifrån.

Den andra delen i förslaget handlar om företagen. Tänk om man kunde ge dem skattelättnader och andra fördelar, om de bidrar till samhället där de verkar. Det som är dåligt och förkastligt för medborgare kan faktiskt vara en klok och bra företagspolitik. Företagen bidrar till samhället med löner och investeringar, men de vill inte skatta bort sin vinst, den vill man dela ut till aktieägarna. Tänk om det gick att skapa ett system som gör att företagen skulle få fördelar och lättnader som är relaterade till deras engagemang för närområdet och det land de verkar i ... Idag skattar man där skatten är lägst, och etablerar sig där det är gynnsammast. Det borde gå att avskaffa skatten helt, om företaget engagerar sig långsiktigt på en plats och i relation till de investeringar man gör i samhället.

Det skulle minska klyftorna och öka engagemanget. Det skulle driva kvalitet och sprida trygghet, vilket skulle göra fler delaktiga och det i sin tur skulle öka integrationen. Idag behandlas företag som feodalherrar med oinskränkt makt. Det skulle kunna vara annorlunda. Företag som inte engagerar sig är inte bra för någon annan än sig själv och aktieägarna. Företag som engagerar sig är bra för alla.

Tar gärna emot förslag och kritik på detta högst anspråkslösa och ganska ogenomtänkta förslag. Jag vill väl, och tror, men vet egentligen ganska lite. Så mycket vet jag, att det sätt att organisera samhället som vi lever med idag, det är inte hållbart.