Samhället lider av en utbredd brist på lust att lära

Problemen i såväl skolan som samhället kan kokas ner till en brist: Bristen på lust att lära. Den bristen är utbredd i samhället. Ingen vill erkänna att man inte kan. Konkurrensen, som sägs driva kvalitet, får den konsekvensen. Den som erkänner okunskap har förlorat, därför måste avsaknaden av kunskap mörkas. Därför blir det viktigare att bevisa att man kan, än att faktiskt kunna. Därför kommer formen att överordnas innehållet. Överallt i samhället och kulturen syns tecken på bristande lust att LÄRA. Kunskap efterfrågas dock, allt mer och överallt, och det visar på frågans (och tillvarons/kulturens) komplexitet. Det är paradoxen som måste lösas om man vill komma någon vart med problemet, om det nu är så att man på allvar vill lösa det? En samvetsfråga.

Det finns inga genvägar till kunskap. Inget enkelt sätt att nå kunskap. Att lära är att förlora fotfästet, konfronteras med sin egen oförmåga, tvingas ut i det okända, och att underordna sig. För att kunna lära måste man erkänna att man inte kan, att man är beroende av andra, samtidigt som man måste lyssna mer än man talar. Lärandeprocessen riktar med andra ord fokus på det okända. Allt detta går på tvärs mot normerna som etablerats i samhället och som alla har att anpassa sig till. Ekonomiseringen av snart sagt alla samhällssektorer, formeras företräde framför innehållet och idealiseringen av styrka och säkerhet. Det finns helt enkelt inga incitament till lärande, och kunskap förväxlas allt för lätt och allt för ofta med information. Resultatet, konsekvensen av allt som tas för givet, blir att lusten att lära, vilken är en förutsättning för all kunskapsutveckling, löses upp och försvinner som sand mellan fingrarna.

Kunskap hittar man inte på Internet. Kunskap kräver vidare erkännande av brist på insikt. Kunskap går bara att nå genom öppet, lyssnande och förutsättningslöst sökande efter något som man på förhand inte känner eller ens vet var, och om, det existerar. Vishet finns aldrig där man söker den. Vishet kan bara nås genom ödmjukhet. Och det är vad som saknas idag, ödmjukhet. Insikt om skillnaden mellan information och kunskap. Förståelse för att formen aldrig kan eller får ta överhand över innehållet. Betyg och examina, titlar och utmärkelser, kan och får aldrig förväxlas med kunskap och kompetens.

Skolan är idag i fokus mer än någonsin, men av helt fel anledningar. Skolan är mer ett slagträ i en politisk kamp om makt, än en plats för lärande. Åsikter om skolan och uttalanden om utbildning utgår så gott som allt från helt felaktiga premisser. Som när Centern idag kastar sig in i debatten, och visar att man förstått att det är kungsvägen till uppmärksamhet, vilket helt klart är vad man bryr sig mest om. För jag ser inget i förslagen som pekar på att man förstått grundproblematiken, att vi lever i ett samhälle som anser sig veta allt som är värt att veta, och som saknar LUST att LÄRA. Håller med om att skolan och dagens utbildningssystem inte är hållbar, men följande håller jag inte med om.

Utan att föregå resultatet av Skolresan är vi helt övertygade om alla elever kan nå kunskapsmålen, utmaningen ligger i att skapa en mer flexibel och elevorienterad skola. Alla elever ska ges möjlighet att lära, oavsett bakgrund, vilken skola man går i eller hur man lär sig. Centerpartiet tar bland annat stöd av utbildningsforskaren John Hatties studie Visible Learning – världens största forskningsöversikt om vad som påverkar elevers studieresultat.

Hattie kommer bland annat till slutsatser kring undervisning att framgångsrikt lärande är en funktion av ett synsätt på lärande och undervisning som utgår från elevens perspektiv och nyttan i användningen av flera ändamålsenliga undervisningsstrategier.

Ett och samma upplägg passar inte alla och vår uppgift är att skapa förutsättningar för världens bästa skola. Ingenting annat duger som ambition.

Håller dock med om att det är i synen på kunskap och utbildning som problemet ligger. Och där visar Centern inget prov på nytänkande. Man ska lyssna på lärarna säger man, men inget om att man skall överlåta ansvaret till lärarna. Och därmed visar man att det är en röstfiskningsturné man är ute på, mer än en bildningsresa för att kunna skapa världens bästa skola. Centern, liksom alla andra som debatterar skolan, vet ju vad som är både problemet och hur det ska lösas. Ingen är beredd att släppa ifrån sig makten, eller erkänna hur lite man vet, egentligen.

Varje år som det kommer rapporter om resultaten i skolan bevisar ansvariga politiker hur lite men vet och hur dåligt man förstår grundproblematiken, och lösningarna som presenteras är följaktligen mer av samma. Ansvaret för misslyckandet läggs på lärarna eller på eleverna/studenterna, som kontrolleras än hårdare och åläggs allt fler uppgifter. Allt mindre tid och intresse läggs på lärandet, på kunskapen och på utvecklandet av LUSTEN ATT LÄRA.

Lärande handlar om att upptäcka, om att erkänna att man inte kan, om att vara ödmjuk. Lärande kan bara växa underifrån, och därför tror jag inte heller på Lärarlegitimation, för det är att låta form gå före innehåll. Lärande handlar om lust, och det är en komplex process som inte kan styras uppifrån eller utifrån. Lärande kan bara växa underifrån och inifrån. Lärande måste få ta tid och kräver marginaler, och frihet. Högt i tak. Och det kan bara uppnås i ett samhällsklimat som omfamnar okunskapen, för att det visar vad man behöver lära. Och som hyllar den som erkänner vad man inte kan, men som vill lära. Kunskap är en resa, inte ett mål.

Har inte tid att skriva mer just nu om detta brännande ämne, men så mycket vill jag få sagt: Dagens utbildningspolitik är på väg i expressfart åt helt fel håll, tillsammans med resten av samhället. Lite mer ödmjukhet, solidaritet och marginaler i livet och samhället, det är vad som saknas. Inte så väldans mycket mer.