Tänker om och med rhizom XIII

Utan struktur finns bara kaos. Strukturer behöver emellertid inte nödvändigtvis vara rigida och orörliga. Strukturer är ordnande principer, och sådana kan vara, fungera och se ut på olika sätt. Strukturer kan vara hierarkiska, och linjära, kanalisera makt, nerifrån och upp. Allt och alla ordnas av strukturer. Ingen kommer undan dem. De behöver dock inte vara hierarkiska, de kan vara flexibla, rörliga och platta också. Som rhizom. Det är en annan typ av struktur. En mer anpasslig struktur, till skillnad från trädet som är anpassande. Träd ordnar omgivningen och delarna som bygger strukturen, rhizom anpassar sig efter dem det organiserar, och efter omgivningen där organisationen utförs. Rhizom växer där det går, när det går och så länge som det går. Och rhizom växer underifrån, och fördelar makt över hela systemet. 

Thought is not arborescent, and the brain is not a rooted or ramified matter. What are wrongly called "dendrites" do not assure the connection of neurons in a continuous fabric. The discontinuity between cells, the role of the axons, the functioning of the synapses, the existence of synaptic microfissures, the leap each message makes across these fissures, make the brain a multiplicity immersed in its plane of consistency or neuroglia, a whole uncertain, probabilistic system ("the uncertain nervous system").

Hjärnan är organiserat som ett rhizome? Ja kanske. Alla delar i hjärnan är som jag förstår det sammankoppplade, med varandra och även om vissa delar ansvarar för vissa saker är detta inget som är skrivet i sten. Hjärnan kan omorganisera, om delar av den råkar ut för skada. Hjärnan lappar och lagar så gott det går, och gör det bästa av situationen. Så har i alla fall jag förstått saken. Hjärnan är plastisk, förändras och påverkas av omgivningen. Ny forskning om hjärnan har visat det, och den som vill ha lite mer kött på benen kan kolla på filmen som finns i andra änden av länken. Hjärnan är inte organiserad som ett träd, hierarkiskt och stelbent.

Many people have a tree growing in their heads, but the brain itself is much more a grass than a tree. "The axon and the dendrite twist around each other like bindweed around brambles, with synapses at each of the thorns."'z

Det spelar roll hur man tänker på och förstår hjärnan, och allt annat också. Väljer man att se träd är det lätt att hitta belägg för sin tro, men samma gäller för rhizom. Världen är inte evig, den rör sig, förändras och är i viss mån också plastisk. Wittgensteins klassiska ankhare kan fungera som illustration till hur både hjärnan fungerar, och hur intrycken av världen påverkas av vilka perspektiv man betraktar den genom. Vill man se en hare, ja då ser men det. Vill man se en anka, då är det precis lika möjligt. Man kan bara inte se båda samtidigt. Samma för människans uppfattning om sin sig själv och världen och samhället. Har man bestämt sig för ett perspektiv är det lätt att fastna där. Är man övertygad om att träd är ordningsprincipen par preferance, då är det svårt att peka på motbevis. För man ser det man man ser.

Här finner jag en av kulturvetenskapens kanske största och viktigaste utmaning och uppgift, att sprida insikt om detta. Att visa hur uppfattningar om reglerar perceptionen av. Träd är som sagt ett sätt att organisera, men det finns andra sätt. Alternativet är inte oorganisering, kaos, avsaknad av struktur. Det finns andra sätt att organisera. Rhizom, till exempel. Det gäller bara att lära sig se, och att förstå att man ser ganska mycket vad man vill se. Det handlar om att lära sig växla perspektiv, för att kunna testa olika sätt, att se på och tänka kring organisering. Antingen eller är inte frågan, båda sätten, träd och rhizom, är bra, men till olika saker. Att lägga alla ägg i en korg är inte hållbart. Ser man så på saken blir det förhoppningsvis lättare att tänka kring och samtala om organisering. Funktion och innehåll borde vara i fokus, inte form. Världen är inte en och den samma, den är mångfacetterad, komplex och ibland motsägelsefull. Detta kan vi välja att förneka, eller förhålla oss till.

The same goes for memory. Neurologists and psychophysiologists distinguish between long-term memory and short-term memory (on the order of a minute). The difference between them is not simply quantitative: short-term memory is of the rhizome or diagram type, and long-term memory is arborescent and centralized (imprint, engram, tracing, or photograph).

Inga fenomen i världen är rena, allt består av sammansättningar. Assemblage talar Deleuze och Guattari om, det som hålls samman. Samhället, så klart, men även du och jag. Människokroppen klarar sig inte helt på egen hand. Den behöver flera kilo bakterier, till exempel, för att kunna smälta maten och tillgodogöra sig näringen som den behöver för att kunna arbeta för att skaffa ny mat. Kroppen är ett kretslopp, ett slags organisation, ett sammanhållet fenomen som samverkar med allt och alla runtomkring. Minnet är på samma sätt inte ett och det samma, även det är ett assemblage, en sammansättning av olika funktioner som samverkar och ger oss den bild vi har av världen.

Short-term memory is in no way subject to a law of contiguity or immediacy to its object; it can act at a distance, come or return a long time after, but always under conditions of discontinuity, rupture, and multiplicity. Furthermore, the difference between the two kinds of memory is not that of two temporal modes of apprehending the same thing; they do not grasp the same thing, memory, or idea. The splendor of the short-term Idea: one writes using short-term memory, and thus short-term ideas, even if one reads or rereads using long-term memory of long-term concepts.

Det är i mellanrummen, i glappet som uppstår mellan korttidsminnet och långtidsminnet som bilden av världen skapas och det är i spelet mellan, i dynamiken som uppstår, som uppfattningar förändras. Världens alla intryck och tankarna som kommer och går, uppstår i samspelet mellan en hel massa olika komponenter. Bilderna av världen, och tankarna om hur samhället bäst organiseras uppstår med andra ord som ett resultat av samproduktion. Inget är någonsin rent, allt består och byggs upp av mer eller mindre av än det ena, än det andra. Tänker vi rhizom, om det är det prisma vi väljer för att studera världen, då påverkar det perspektivet dels vad vi ser, dels hur intrycken värderas och tolkas.

Short-term memory includes forgetting as a process; it merges not with the instant but instead with the nervous, temporal, and collective rhizome. Long-term memory (family, race, society, or civilization) traces and translates, but what it translates continues to act in it, from a distance, off beat, in an "untimely" way, not instantaneously.

Glömska är lätt att bortse från, om det är minnet man talar om. Men även glömska är den central del av minnet. Lätt att glömma det, vilket inte är mycket att göra åt. Men det är olyckligt om man bortser från glömskan när man försöker förstå minnet. För det är ett val man gör, en konsekvens av perspektivet man väljer att betrakta frågan genom. Det kan man lära sig och bli bättre på att inse och förstå, att det finns olika sätt att se på och förstå världen, och att alla sätt ger upphov till sina unika konsekvenser.

Tänk på det nästa gång något skall omorganiseras. Tänk på att det åtminstone finns två tydliga alternativ, även om det oftast i praktiken handlar om blandformer, antingen träd eller rhizom. Det spelar roll vad man väljer, för det ger upphov till olika konsekvenser, och olika sätt att organisera är bra för olika ändamål.

Frågan är inte vad som är bäst per se, träd eller rhizom, utan om vad som är bäst för just det aktuella ändamålet. Inget är bäst till allt, men allt är bra till något.