fredag 22 februari 2013

Mediernas makt över tillvaron

Medierna har makt, över våra liv, på sätt som går långt utanför varje individs fattningsförmåga. Även medieforskare saknar förmåga och verktyg att förstå vidden av påverkan. Viktigt att göra sig medveten om det, att acceptera hur lite som går att veta om vad som styr tillvaron. Ödmjukhet inför världens och tillvarons oöverblickbarget, det skulle jag vilja se mer av. För då ökar chansen till att ett bättre vetande växer fram, underifrån. Ett emancipatoriskt vetande, som leder till ett lite mer robust samhälle. Vi behöver en struktur som står pall när det blåser, i ekonomin och på andra håll. Vi behöver ta hand om varandra mer än var och ens ekonomi. Läser i DN idag att klyftorna växer, samtidigt som börsen har häng på All time high. Samhället slits isär, och den som kommer på efterkälken kommer att få det oerhört svårt att komma ikapp. Allt hänger ihop, det är det jag vill säga, eller visa. Vi kan bara inte skaffa oss fullständig kunskap om hur. Och ingen kan veta hur det går för hen på arbetsmarknaden, eller för kapitalet på börsen. Alla riskerar att bli offer, även den som är privilegierad. Ingen tror dock det, att jag skulle kunna bli drabbad. Därför kan utvecklingen fortsätta, för alla har uppmärksamheten riktad någon annanstans.

Samhället slits isär, klyftorna mellan människorna ökar, inte bara ekonomiskt. Samhället fragmentariseras på en massa olika sätt. Och medierna spelar olika roller i processen. Exemplen kan mångfaldigas. Ett iögonenfallande sådant är Silvio Berlusconis politiska framfart, som delvis kan förklaras med att han kontrollerar stora delar av de Italienska medierna. Genom att ha makt över nyhetskanalerna kan han delvis i alla fall styra allmänhetens bild av sig själv, och bara det faktum att han i kraft av sin karismatiska framtoning dominerar rapporteringen drar han till sig väljare. Hans politik är påfallande populistisk,och när den når framgång tvingas andra politiker att falla till föga, även om de inte tror på en sådan strategi. Det är en aspekt av mediernas makt.

Samtidigt minskar de traditionella mediernas makt och inflytande. På TV monopolets tid hade det mediet enormt inflytande över hela befolkningens perception, och när alla människor såg samma program (eftersom utbudet var dåligt varierat) svetsade detta ihop befolkningen. Idag när det finns allt fler kanaler skaffar sig allt fler, allt mer olika intryck. Det bidrar till att klyftan mellan människor i samhället ökar. På gott och på ont förlorar emellertid samhället som helhet något viktigt i rörelsen mot ökad valfrihet. Samsynen, och tryggheten i vetskapen om att alla ser samma sak kan inte underskattas i diskussioner om integration mellan medborgarna. Det är ett slags negativ makt, eller kanske snarare en ofrivillig konsekvens av utvecklingen. Liknelsen med Babels torn är påfallande, och lite skrämmande. Alla riktar allt mer uppmärksamhet mot medierna, men mot olika saker och det gör att andelen delade intryck minskar, vilket leder till ökade klyftor.

Dagstidningen, som också kan sägas leda till sammanhållning, eftersom den levereras hem i brevlådan och läses på morgonen eller på arbetsplatsen. Talar här om papperstidningen, som presenterar ett begränsat urval av nyheter. Detta är både en svaghet, och en styrka. Och jag har tidigare, många gånger, uppmärksammat fördelarna, vilka överväger. Papperstidningen är allvarligt hotad, tyvärr. Jag oroas av det, för det riskerar att accelerera fragmenteringen av samhället och det ger de upplösande krafterna fritt spelrum. Värt att tänka på när man oproblematiskt anammar nätets möjligheter att nå information. Maktaspekter av detta är inte svåra att hitta. Tänker närmast på google, som utövar en enorm makt över vad vi hittar när vi söker efter information. Insikten om det är skrämmande, även om det idag finns få tecken på annat än att företaget i alla fall försöker vara justa. Men bara det faktum att man är ett kommersiellt företag manar till eftertanke. Google finns och verkar i världen för att förmera kapital till aktieägarna, det får vi aldrig glömma. Vad händer när/om företaget utsätts för granskning? Det är ingen oväsentlig eller trivial fråga, den är oerhört viktig att reflektera över (speciellt om vi nu, som företaget önskar, ska bära datorglasögon för att kunna vara uppkopplade ständigt). Något absolut svar finns inte. Det är det viktigaste.

Kritiskt tänkande, och bildning. Graden av detta i samhället som helhet, det är idag, med tanke på ovanstående, viktigare än någonsin. Förlorar vi det, om allt fler får allt mindre av den vara i skolan och om den högre utbildningen inte förmår axla det uppdraget, då är vi illa ute alla. Även de som är ekonomiskt privilegierade blir förlorare. När medierna inte kan garantera sammanhållningen, när den funktionen går förlorad, upplöses, då måste något annat komma i dess ställe. Och detta något kan vara en skola för alla, verkligen alla. Det är oerhört viktigt, för om samhället löses upp och fragmenteras är alla i händerna på multinationella företag med ett enda mål för ögonen: Förmering av kapital. Då riskerar vi alla att vändas mot varandra. Och blir det så, vilket det finns allt fler tecken på, då är det fara å färde.

Vilken tur då att medierna är ett dubbelriktat svärd. Va bra att det finns motkrafter, att nätet kan användas för att sprida kunskap och insikt, för att främja kritiskt tänkande och för att öka integrationen mellan samhällets delar. Tänker här på sociala medier, som kan fylla just den funktionen och som kan användas på precis det sättet. Flyktlinjer är mitt sätt att främja bildning och kritiskt tänkande. Mitt sätt att betala tillbaka till samhället för den utbildning jag fått och som möjliggjordes av offentliga medel. Jag väljer att skriva här, för att kunskapen jag har, och ämnet jag studerar, lämpar sig bättre att publicera brett. Kunskap om kultur bör inte låsas in i smala, specialiserade, akademiska tidskrifter. Sådana texter skriver jag också, men bara för att systemet anbefaller mig att göra det. Här på Flyktlinjer hamnar mina viktigaste texter, och i böckerna jag skriver (som också är ett sätt att nå ut, men som heller inte premieras av systemet). Sociala medier har potential att nå ut, just för att de är social, öppna och för att nätet knyter samman så många individer. Bloggen erbjuder plats att skriva lite längre texter, att fördjupa och reflektera.

Har på senare tid insett vidden av detta, och hur viktigt det är att ha en strategi. Jag skriver för att nå ut med mina tankar i samhället. Vill främja kritiskt tänkande och uppmuntra till bildning, jämställdhet och mångfald. För att jag tror att det är den enda framkomliga vägen för att långsiktigt hållbart samhälle, och för att jag oroas av utvecklingen. Vi är på väg ut för ett sluttande plan, och enda skyddet mot det hotet är ökad social integration. Facebook har eller kan ha den funktionen, för det är ett medium som låter oss umgås även om vi inte hinner ses, och det gör vi ju allt mindre i en värld där alla måste jobba allt mer. Facebook samlar ihop vännerna, och gör att vi vet åtminstone i stora drag vad våra medmänniskor gör. Det ser jag som positivt, även om jag på senare tid lite tröttnat. Men jag återvänder ändå alltid, är nyfiken och vill veta. Bryr mig om, samhället och de nära och kära.

Som ett led i strategin har jag trappat upp engagemanget på Twitter och den som så önskar kan och får väldigt gärna följa mig där. Bara att klicka på länken. Twitter är ett annat medium, ett strikt kontrollerat medium, och just därför fascinerande. Där måste man uttrycka sig koncentrerat, och det utvecklar språkkänslan och slipar formuleringsförmågan. Twitter är ett mycket snabbare medium än bloggen. Här ligger texterna kvar, och är sökbara via google och andra sökmotorer. På Twitter försvinner de in i flödet, på gott och på ont. Twitter är ett annat sätt att umgås, och jag håller på att lära mig finesserna med det, och upptäcker det mediets möjligheter och begränsningar. Det är utvecklande, stimulerande och skärper sinnena. Om man inte låter det ta överhanden. Om man inte låter sig sugas in, vilket det finns en uppenbar fara att man gör om man inte är vaksam. Kritiskt, reflekterande igen. Det är viktigt, och behövs allt mer.

Oroad, men försöker ändå se på glaset som halvfullt, för allt är inte nattsvart. Det är det aldrig. Så länge det finns liv, och lust att lära, finns det hopp.

7 kommentarer:

Anonym sa...

"slits isär".
Tagga ner på överorden är mitt råd. Trovärdigheten ökar då.
Det är ingenting konstigt eller fel med att man får större nettoinkomst om man jobbar. Ingen som inte vill "missförstå" tror något annat! Alt. får du skaffa dig en egen "bättre" försäkring med villkor om lika (eller högre!) ersättning vid sjukdom eller arbetslöshet (det går, bara högre avgift=skatt per månad).
Självklart vill de flesta ha ett jobb. Det är dock inte mot en inkomstklyfta ilskan bör riktas.

Eddy sa...

Visst kan man se över orden och jag kan absolut tagga ner, ingen tvekan om det. Men när det gäller klyftorna i samhället så är det så att all forskning pekar i en riktning, och det är att klyftorna påverkar alla i samhället. Därför är det mot den frustrationen riktas, för där ligger lösningen på problemen. Avstånd och murar skapar fler problem än de löser, överallt, alltid!

Jag är för höjd skatt och allmän välfärd! Av strikt egoistiska skäl, som högavlönad akademiker. Jag vill vara solidarisk, men hindras av ansvariga politiker.

Anonym sa...

Jag vill inte ha högre skatter eller en socialistisk "solidarisk" politik.
Både av egoistiska och av solidariska(!) skäl (vi tolkar solidaritet olika uppenbarligen).
Det finns gott om skarp kritik mot Wilkinson & Pickett (de är inte "all forskning"..). Klyftor kan dessutom vara av olika sorter. Jag är för lika behandling. Klyftor som uppstår eller vidmakthålls genom tvång eller adelssystem el dyl är jag INTE för. Egna handlingar, tex genom företagande etc, bör få leda till vilka "klyftor" som helst anser jag.
Man kan inte vara solidarisk genom att tvinga andra att vara "solidariska" (som socialism vill). Bara DU kan vara solidarisk, ut och hjälp de behövande - konkret! Då skall jag applådera dig!

Eddy sa...

Det är vanlig tanke Anonym, men den utgår från ett vanligt tankefel. Fokus i den tanken utgår från individen. Och där är jag helt med, individer som är kompetenta och kämpar ska definitivt gynnas och är värda all respekt och framgång. Men när det handlar om att bygag ett samhälle kan och får man inte bortse från tidsaspekten, och att rikedom ärvs. Klyftorna blir tvingande, med tiden, om man utgår från ett individperspektiv på samhällsfrågor. Barnen kommer att födas med olika förutsättningar, och det förstärks i varje led. Det är en oundviklig konsekvens av ett oreglerat samhälle, utan statlig inblandning.

JAG är solidarisk genom att överlåta åt staten att jämka mellan oss som har det väl förspänt, och dem som har haft otur i livet. Bara så kan man bygga ett samhälle.

Mitt välstånd kommer sig av att jag växt upp i ett socialdemokratiskt samhälle, där alla faktiskt fick samma chans. I länder som USA måste du vara exeptionell, har tur eller rika föräldrar, annars är du dömt till fattigdom. Just för att det finns de som är ofantligt rika och som använder pengarna för att utöva makt över politikerna.

Anonym sa...

Håller med om att arvsproblematiken inte är helt enkel egentligen, nej. Dock ser jag ingen moralisk möjlighet att "hindra" den. På samma sätt som du som individ, som du håller med om, kan spara ihop kapital måste man väl få ge bort/överlåta det åt den man vill. De flesta väljer nog sina barn..
Liknande "problem" är ju att klyftor ökar genom helt vanligt "platt" räntesparande (ränta på ränta..) Hur förhindrar man det? Det blir konfiskation tillslut isåf..

Din USA beskrivning är för pessimistisk anser jag. Dock är jag helt med på att vi måste bekämpa korporativism (det om något är EUs problem också..) och ren korruption! I ett rättssamhälle ska man inte kunna köpa sig fördelar via politik. INGEN liberal anser det.
(USA är inget liberalt utopia som skall apas efter heller..)

Jag anser att vi borde hjälpa varandra markant mer än vi gör idag. Jag tycker mig se just hur den socialistiska varianten glider åt alibi-tänket ("jag har ju betalat skatt"!) och "någon-annans-problem"..
Dvs jag anser också att samhället bör förändras mot det "godare" dock genom värderingsmässiga grunder, inte lagstiftning(=tvång).

/ Fredrik

Anonym sa...

Hej Eddy!

Tycker det du säger är väldigt klokt. Befriande att höra dina åsikter. Som du säger så ärvs rikedom och jag som enskild individ, till och med i ett välbärgat sammhälle skall sägas, föds in i skuld.

Bara för att man lyckats utnyttja systemet så pass att man skapat sig en rikedom ger tydligen en rätt att slänga upp reklam på allmäna platser. Använda jordens resurser hur man vill. Utnyttja faktumet att vi har svältande människor i asien eller Afrika och låta dem jobba för slavlöner. Så länge man inte bryter mot lagen så kan man inte göra fel.

Kapitalismen är ett girigt litet barn. Otroligt kreativt men vad du än ger hen blir hen inte nöjd. Hen behöver rigoröst med regler och hårda tyglar och tyvärr har ekonomin och politiken idag blivit alldeles för synonymt.

Själv pluggar jag Juridik i Uppsala där instituitonens motto är "Att tänka fritt är stort. Att tänka rätt är större". Ekonomernas motto är "Greed i good". Om media, skola och politik e upptagna att jaga vinst, var finns det plats för intellektuella diskussioner hållbar ekonomisk, social och miljömedveten utveckling?

Rasmus

Eddy sa...

Tack Rasmus! Oroande, som du skriver, om det inte finns tid och resurser för intellektuellt utbyte och reflektion. Utan det har vi inget samhälle, bara ekonomiska transaktioner med syfte att förnera kapital. Juridik är för övrigt ett oerhört intressant ämne. Leker ibland med tanken att läsa det, men jag tror det är kört. Bland annat för att det inte finns tid ... Synd! Lycka till!