Dagens Nietzsche, om avsaknaden av fundament och eviga sanningar

Inget är evigt. Allt är statt i förändring, rör sig, blir till. Världen, samhället, kulturen, människan. Mer eller mindre temporärt, något annat finns inte att hoppas på. All förändring är inte snabb, det kan ibland röra sig långsamt, mycket långsamt, så pass långsamt att det ser orörligt ut, det man studerar. Men rör sig gör det, lika fullt. Allt, inget är evigt. Det är nyckeln till den enda rimliga och hållbara inställningen till livet, samhället, kultur, sanning. Insikten om att det enda som är konstant i Universum är rörelse, förändring, och att allt som lever ska dö. Samtidigt är detta det absolut svåraste. För att förstå måste man våga ställa sig vid sidan av och blicka ut över det bottenlösa stupet, in i evighetens svarta hål.

För att kunna förstå livet, samhället, kultur, finns ingen genväg. För att kunna förstå vad det handlar om och vad som är möjligt måste man inse grunden för allt. Och eftersom det inte finns något fundament, inga yttersta svar eller gränser, bara rörelse och förändring, blir grunden för allt insikten om tillvarons och livets, världens grundlöshet. Det är det svåra, att ta det steget, att internalisera den insikten. Sedan handlar det bara om tid, och bearbetning. Reflektion över grundlöshetens konsekvenser, och dess möjligheter. För, bara för att man ska dö betyder inte att livet saknar värde. Tvärt om blir livet och det som är här och nu än mer värdefullt. Och bara för att det inte finns några yttersta svar att hänga upp tillvaron på betyder inte att sanning är meningslöst att tala om. Tvärt om blir det än viktigare att bry sig om vad man håller för sant, vem man lyssnar på och hur man lever sitt liv och vilka samhällsmodeller man väljer.

Detta visste och skrev Nietzsche om redan för över 100 år sedan, och det gäller än. Inte för att det är en evig sanning, för några sådana finns som bekant inte, utan för att den mänskliga genomet inte förändrats nämnvärt under de senaste 10000 åren. Bara för att allt förändras betyder inte att allt förändras lika fort.

Steg mot sanning - Ett av de vanligaste felsluten är att om någon är sann och uppriktig mot oss, då är vad han säger sanning. Därför tror ett barn på föräldrarnas utsagor, en kristen på kyrkostiftarens påståenden.

Tvärsäkerhet är en metod för att få anhängare, det är en gammal insikt som makthavare av olika slag (religiösa, politiska, vetenskapliga) utnyttjat sedan urminnes tider för att få inflytande och personliga fördelar. Den som reser anspråk på att sitta inne med sanningen ställer implicit kravet på sin motståndare att formulera en egen, lika väl genomtänkt, sanning för att överhuvudtaget överväga att ändra åsikt. Och det är svårt. Lättare är att lita på den som säger sig veta, för det är bekvämt och ingen kommer att klandra dig för det. Men är det klokt. Tänk om hen inte har rätt, tänk om det som sägs leder till obehagliga konsekvenser. Tänk om, det borde vi göra oftare. Reflektera över tillvaron om det vi tror på och dem vi litar på. Utsätta varandra och våra sanningar för granskning. Bara så kan ett hållbart samhälle byggas. Det är det enda fundamentet som existerar, social sammanhållning och integration. Socialt kapital. Vi har bara varandra, och den kultur vi skapar genom att dela språk och leva i vardagen, tillsammans.

Likadant tar det emot att medge att allt vad människor i tidigare århundraden försvarat med uppoffringar av liv och lycka inte varit annat än villfarelser: kanske säger man då att det varit steg mot sanning.

Det tar emot, ingen tvekan om det. Det är smärtsamt att inse hur lite en människas ord och tankar betyder i ett kosmiskt perspektiv. Det gör ont att konfronteras med livets intighet och tillvarons meningslöshet, men det betyder inte att det finns mening och eviga sanningar för det. Tron kan försätta berg, men kan inte ändra på det faktum att livet saknar mening och att sanning är och förblir ett ord, en mänsklig överenskommelse.

Men egentligen menar man att om någon ärligt trott på något och rentav kämpat och gått i döden för sin tro, det dock skulle vara alltför grymt om han i själva verket bara varit driven av en villfarelse. Ett sådant förhållande tycks strida mot den eviga rättvisan; därför dekreterar människor med hjärta om och om igen; mot sitt eget huvud, att det helt enkelt måste finnas en korrespondens mellan moraliskt handlande och intellektuell insikt. Så är det dessvärre inte; för det finns ingen evig rättvisa.

Du måste finnas, sjöng Helene Sjöholm i rollen som Kristina i musikalen med samma namn. Gud måste finnas är det många som hävdar, otroligt många. Men det betyder inte att Gud finns, lika lite som tron på Sanningen, i bestämd form singular stämmer överens med världens beskaffenhet. Det enda en stark och utbredd tro på någon visar är att man inte är ensam. Och det är gott nog i många fall, det är en god tröst. Inget att raljera över. Rädslan för meningslöshet och nihilism måste tas på allvar, och förstås. Annars kan inget hållbart, mänskligt samhälle byggas. Vi måste samtala och lyssna på varandra, hjälpa varandra förstå förutsättningarna för det kollektivt levda liv vi är dömda till, oavsett hur vi ser på saken. Livet och världen är som de är, inte som vi människor vill att de ska vara. Och bara för att någon är säker på sin sak betyder inte att hen har rätt. Det finns ingen evig rättvisa, inga givna sanningar. Det finns bara förändring.

Tyvärr har vi en lång väg att gå innan den insikten sjunker in. Det känns hopplöst ibland, att ha insett detta, men hellre det än att leva i villfarelse. Och det kan gå fort när insikten väl sprider sig. Tänker på Berlinuren, som var en varaktig och stark, realitet, men som på kort tid övergavs och jämnades med marken. Det visar på kulturens kraft, på vad människor i grupp är kapabla till. Och därför är det frustrerande att läsa om tillståndet i Sverige idag, i skolan och vården. Töres Theorell och Robert A Karasek skriver idag, på Brännpunkt i SvD, utifrån aktuell forskning, om hur man mot bättre vetande agerar i samhällets bärande institutioner.

En nyligen publicerad riksomfattande undersökning av läkarnas arbetssituation visar att den faktor som har starkast samband med psykiska besvär för dem är den växande mängden av ”onödiga” och ”oskäliga” arbetsuppgifter. Många sådana arbetsuppgifter innebär att man är kontrollerad – man måste föra protokoll över allt och skicka in rapporter om både stort och smått vilket tar en allt större del av den sammanlagda arbetstiden. För att mäta produktivitet i offentligt finansierad verksamhet registrerar man enkla saker, men de viktiga svårfångade kvalitetsaspekterna på vård och undervisning försvinner i stort sett. Det enda kvalitativa mått som används i någon större utsträckning är formulärmått på kundnöjdhet. Den ytliga synen på produktivitet resulterar i både dåliga resultat och dålig arbetsmiljö för personalen. Förutom att det överdrivna kontrollerandet är skadligt i sig har man alltså problemet att fel saker kontrolleras.

Vi har en forsknings och utbildningsminister i Sverige idag, som uttrycker sig tvärsäkert. Som säger sig veta, och som verkligen tror på sig själv. Och ju mer motstånd han möter, desto säkrare blir han i sin sak och desto faste håller han fast vid sin ståndpunkt. Vad annat skulle han göra, för det finns inget fundament. Inga eviga sanningar. Ansvariga politikers agerande är en följd av detta, och därför inför man mot bättre vetande rutiner och reglementen som är kontraproduktiva och ibland rent förkastliga.

När ska vi fatta detta, och börja agera i enlighet med vad vi vet? När skall vi sluta kritisera budbärarna, för att deras budskap inte faller oss på läppen? När ska vi börja ta livet och dess grundlöshet och meningslöshet på allvar. När ska vi börja leva hållbart, solidariskt och i enlighet med vad vi vet? Jag har inga svar, jag är bara en enkel kulturvetare som ställer frågor utifrån de kunskaper som är mänsklighetens gemensamma arv.