Form och/eller innehåll, i skolans värld?

Läser om, och tänker på, skolan. Reflekterar över kunskapsläget, över den syn på kunskap, utbildning och forskning, som vuxit fram i samhället. Hur står det till i kulturen, egentligen, avseende kunskap. Det är ingen liten eller trivial fråga. Det handlar om framtiden, och berör oss alla. Kunskap är grunden för allt, och därför påverkar det som händer i skolan resten av samhället. Skolan är det fundament som allt annat vilar på. Där utvecklas alla de kvaliteter som skiljer människan från djuren. Om man hårdrar saken, för att peka på vad som ligger i farans riktning.

Framtiden är en öppen fråga, den är inte, den blir. Tjatar om det. För att det är en oerhört viktig och fundamental insikt. Det är inte så man tänker idag, överlag. Den synen har inte fått genomslag, utom möjligen i talarstolar och högtidstal. Som med humaniora, som ingen förnekar betydelsen av, om de får frågan. Det avgörande är dock inte vad som sägs, det är vad som görs. Handling. Framtiden skapas här och nu, sekund för sekund, i och genom det som görs. Tal och tankar, önskningar och visioner påverkar handlingarna, så klart, men bara på marginalen. Framtiden är alltså inte, den blir, i och genom det kollektivt levda liv som samhället utgörs av.

Åter till skolan. Hur görs den? Vad är det för framtid som växer fram där? Vilka möjligheter och hinder finns, och skapas i den speciella kulturella miljön? Det som händer i skolan får återverkningar på samhället. Och det gäller också allt det som inte görs i skolan. Reflekterar vidare, över hur och vad som händer när olika logiker möts på den arena som skolan utgör. Politikerna som måste visa handlingskraft för att inte försvinna i mediebruset, och i förlängningen förlora röster och makt. Och rektorer och lärare som måste hantera den vardag som de kastas ut i, dels praktiskt, dels pedagogiskt. Det är uppenbart att skolan utvecklats till en omöjlig ekvation. Skolan har blivit en plats där ingen trivs, och resultatet blir därefter. Eller är jag ensam om att se detta? Vägrar tro det, inser att det inte är fallet. Men varför händer inget? Varför fortsätter det att bli sämre? Varför tar ingen tag i grundproblemen? Kunskap saknas inte.

- Vi har ett organisatoriskt kaos, både när det gäller yrkesverksamma och nyutexaminerade lärare. Regeringen måste se till att reformen fungerar. Nu krävs det gedigna utbildningsinsatser för de yrkesverksamma lärarna, och att man garanterar introduktionsårsplatser för de nyutexaminerade, säger Eva-Lis Sirén.
Samtidigt riktar Miljöpartiet ny kritik mot regeringen för hur reformen med lärarlegitimationen hanterats. I den finansieringsplan som riksdagen krävt att regeringen lämnar in saknas uppgifter om hur kommunernas kostnader för fortbildning av lärare ska betalas.

Regeringen säger en sak, har en agenda, stiftar lagar och inför regler som pekar i en riktning. Kommunerna har en annan agenda, och brottas med helt andra problem. Och den katastrof som sakta utvecklar sig, dess konsekvenser visar sig först långt fram i tiden. Ingen dör av att utbildningen är undermålig. Ingen tvingas svälta. Problemen visar sig först om många år, förs när det är försent och förenat med enorma kostnader att göra något. Även detta är allmänt känt, men det saknas incitament att tala om och göra något åt saken.

Den kulturella logiken ser ut sådan, får dessa konsekvenser. Och problemen förvärras genom att ansvariga vägrar lyssna på dem, på oss, som har kunskap om kultur. Den kunskapen, sådana utbildningar leder inte, antas det, till ekonomiskt tillväxt. Alltså satsas det inte på sådant. Varför är det ingen som ser att det möjligen stämmer att kulturvetenskap inte främjar tillväxt, men att avsaknaden av sådan kunskap i samhället riskerar att leda till enorma kostnader. Tillväxt kanske är svårt att främja med kulturvetenskaplig kunskap, men den kan definitivt användas för att hindra att det tas risker med allmänna medel, eller för att bygga upp hållbara strukturer för att säkra tillgången på lång sikt av kunskaper och kompetenser som behövs för att bygga och upprätthålla ett framtida samhälle.

- Jag tycker faktiskt, både som politiker och lärare, att det är lite respektlöst mot skolor, skolledare och lärare som gör sitt bästa för att reformen ska falla väl ut och inte påverka eleverna, säger språkröret Gustav Fridolin till Dagens Nyheter.

Respektlöst, absolut. Vad värre är, är att det saknas kunskaper som behövs för att förstå vad som är grundproblemet. När dagens utbildningspolitik inte ger förväntat resultat, då skyller man allt på lärarna och eleverna. Men det är inte där problemen finns. Lärarna har inte förändrats nämnvärt, och det har inte heller eleverna. Genetiskt är "råvaran" exakt den samma nu som för 50 år sedan. Det som förändrats är kulturen, och så länge som det saknas kunskap om kultur och kulturella processers logik, i landets högsta ledning, så länge kommer problemen att kvarstå, och så länge inget radikalt annorlunda görs kommer problemen att fortsätta förvärras.

Hittills har Skolverket utfärdat 73 000 lärarlegitimationer, av de 130 000 ansökningar som har kommit in. 1 300 av de lärare som fått avslag har överklagat besluten.

Här ser jag ett av grundproblemen. Björklund ser lösningen. Skillnaden mellan dessa båda tolkningar av det som är och föreligger är kunskapsteoretisk. Björklund är politiker och lever och verkar i en politiks kontext som påverkar vilka beslut han kan ta och vilka reformer han föredrar. Jag sysslar med vetenskap, och forskar om kultur. Där han ser handlingskraft och mätbarhet, kvalitetssäkringssystem, där ser jag ett förödande perspektivskifte: Från innehållet i skolan, kunskapen och lusten att lära, till formen, betyg och poäng.

Skolan skall vara en plats där man kan och får tänka fritt och högt, och allt som utgör hinder för det hindrar kunskapsutvecklingen. När utbildning handlar om poäng och betyg, och när lärarnas uppgift är att kontrollera och bli kontrollerade, då kringskärs friheten. Fokus har förflyttats oerhört fort, från innehåll till form. Och lika fort har kunskapsnivåerna sjunkit och innehållet utarmats. Och att då införa mer av samma vara som utgör roten till den onda utvecklingen, det är inget annat än förödande. Eftergiften att slopa några av de omdömen som lärarna ska hålla på med och lägga tid på är ingen insats för kunskap och ökat fokus på innehåll, det är en eftergift för oppositionen som allmänheten som vill se handlingskraft.

Vad ska vi ha skolan till? Och ur utvecklas kunskap på bästa sätt? Om det borde vi samtala, istället för att debattera betyg eller lärarlegitimationer. Låt lärarna gör det de är bra på, från dagis till högskolenivå. Lita på oss, att vi kan och att vi vill landets och den uppväxande generationens bästa. Låt oss agera i enlighet med vad vi vet fungerar, utifrån erfarenhet. Inse att det finns lika många sätt att lära och undervisa samt utveckla ny kunskap, som det finns elever/studenter och lärare. Och bäst resultat blir det om lärarna får frihet. Eftersom frihet är det alla vill ha i dagens samhälle kommer ökad reell frihet i skolan och läraryrket att leda till ökad konkurrens om utbildningsplatserna och bara de bästa kommer att kunna bli lärare. Så ökas anseendet och statusen på yrket. Legitimationer är meningslöst och fungerar bara på pappret, och låter bra i högtidstal. I vardagen, framför en stökig klass med upp till 30 ouppfostrade och laglojala elever som bara är där för att få sina betyg (vilket är en konsekvens av att kommunerna och högskolorna inte har råd att göra de satsningar som behövs), väger en legitimation eller några hundralappar mer i lön lätt som en fjäder. Frihet att själv få bestämma vilka kunskaper man ska satsa på och hur dessa skall förmedlas, det är värt mer än alla pengar i världen för en lärare. För lärandets och kunskappsökandets motor är friheten att gå dit lusten att veta tar en. Och det är är bra för lärarna är ALLID bra för eleverna och studenterna.

Alla vet att det är sant det jag skriver här, all forskning pekar i den riktningen. Det finns inga genvägar till världens bästa skola, bara genom att ge kan man få. Det behöver inte kosta en massa pengar, kvalitet i skolan är unikt på det sättet. Där utförs redan idag enorma mängder gratisarbete (för att det för många är enda sättet att utvecklas och få göra det som borde vara innehållet i arbetet, nämligen söka kunskap fritt), som kommer samhället till godo. Det arbetet, den energin och viljan, den kringskärs allt mer idag. Fokus på form, bort från innehåll, utarmar det som är skolans och all utbildnings själ: Lärandet, kunskapen.

Världens bästa skola, den finns inom räckhåll, men vi håller på att bygga in oss i en rigid form som gör det omöjligt att nå den, även om den ligger mitt framför ögonen på oss.