Denna text handlar inte om gårdagens Uppdrag Granskning, men det programmet gav inspiration till tankarna som här presenteras. Och det finns en rad kopplingar till mycket av det som togs upp i programmet. Granskningen handlar om ledare, om ledarskap, om ekonomi och resurshushållning, om kunskap och lärande. Eller det är vad jag såg, och det var vad programmet fick mig att tänka på, och om. Återkommer i slutet av texten till UGs granskning, som uppmärksammas i medierna. Skolan uppmärksammas också, och det var detta som gav mig impulsen att skriva dagens bloggpost. Det finns en rad olika paralleller här, som gemensamt kan sprida ljus över och förståelse för varandra, och för samhällets resurshushållning.
Börjar med att reflektera över det faktum att mitt ämne kulturvetenskap inte riktigt passar in i den akademiska struktur som växer fram idag. Därför har jag fått leta efter andra områden att verka inom, där kunskaperna behövs. Det har varit en intressant kunskapsresa, om än ganska frustrerande. För så fort man rör sig utanför sitt område, så fort man gläntar på dörren till andra discipliner, upptäcker man att skillnaden är marginal. Alla sysslar med vetenskap, och alla vetenskaper om människors levda liv och interaktion handlar om liknande problem. Metoderna att nå kunskap är de samma, och frågeställningarna snarlika. Det som skiljer vetenskaparna åt är etiketten som satts på dem. Och den reglerar vem man lyssnar och värdet på det som sägs.
Mina intressen, det jag forskar om och kontinuerligt läser in mig på, handlar om möjligheter till förändring, och resurshushållning. Det är en grov beskrivning av vad jag sysslat med, och genom åren skaffat mig fördjupade kunskaper om. Lärande, kunskapsutveckling, ledarskap, makt, grupprocesser och organisation/organisering. Har hållit på med detta i över 20 år, och har skrivit om det på olika sätt, talat om det på otaliga konferenser och undervisat om frågorna på flera lärosäten. Tyvärr är jag kulturvetare, och kulturvetare står inte högt i tak i den akademiska världen. Pedagoger, eller företagsekonomer däremot, deras ord väger tungt som en sten. Även om deras underlag är lätt som en fjäder i jämförelse. Inte så lite frustrerande, i vardagen, när man stöter på glasväggarna, möts med tystnad eller förbigås som den självklaraste sak i världen. När ens ord tas emot med skepsis, för att en stund senare lyftas till skyarna när de klätts i pedagogisk språkdräkt och relaterats till en gångbar referens. Kvinnor har i alla tider fått känna på en sådan behandling. Kvinnor vet att det spelar större roll vem som talar, än vad som sägs.
Frustrerande att inte få vara med, på allvar. Jobbigt att känna sig marginaliserad. Ofta kommer sådana känslor över mig. Tänker då på det gamla feministiska slagordet: Grå inte, forska. Repar mot, och skriver om det jag upplever. För att sprida kunskap om det jag kan något om. För att förmedla insikterna jag har, till en bred allmänhet. Väljer att se ett halvfullt glas, istället för ett halvtomt. För det finns ljusglimtar. Det finns hopp. Allt är inte nattsvart. Pedagogerna släpper kanske inte in mig, men företagsekonomerna gör det. Där möter jag en öppenhet, och stort intresse. Där får jag vara med, och där tas mina ord på största allvar. Kulturvetaren i är inte förvånad, men jag är det. Intellektuellt förstår jag, men känslomässigt kan jag inte riktigt hantera saken.
Två ämnen, två helt skilda världar. Två olika syner på kunskap, och på vad som spelar roll. Pedagogik är ett getingbo med bittra maktstrider. Där är man mer intresserad av vem som talar än vad som sägs. Klart man inte släpper in någon med "fel" etikett då, klart man ägnar all kraft åt att putsa sina pokaler och förgöra varandra då. Synd bara att det är just pedagogik som utvecklat en sådan akademisk kultur. För det får så klart återverkningar i skolans värld. Striderna om olika läror, och kampen om makt över lärandet går ut över eleverna. Jakten på den bästa pedagogiken har varit förödande för landets kunskapsläge, för skolan, och framtiden. Det faktum att pedagogerna inte är överens, och att man strider mer om vem som har den bästa läran om lärandet, än om kunskapens ställning i samhället, talar sitt tydliga språk. Allt hänger som sagt ihop. Man blir dock lätt blind för det man har mitt framför ögonen. Jag har många vänner som är pedagoger, och brinner för pedagogik och lärande. Är mycket intresserad av kunskap och kunskapsutveckling. Värnar skolan och utbildning. Älskar att undervisa och att vara lärare. Tyvärr är det inga kvaliteter som räknas av pedagoger med makt och inflytande. Formen är viktigare inom pedagogiken, än innehållet. Hur är viktigare än vad. Man säger att eleverna och den som ska lära är i centrum, men det är en läpparnas bekännelse. För många pedagogiska forskare (absolut inte alla) är pedagogen viktigare än pedagogiken. Ledaren mer betydelsefull än den som ska ledas. Paradoxalt nog, och tyvärr!
Inom företagsekonomi är det helt annorlunda. Där är vad viktigare än hur. Don viktigare än person. Kunskapens nytta viktigare än dess bokstav. Om man hårdrar, extrapolerar och visar på tendenser. Där finns en efterfrågan på kulturvetenskaplig kunskap. Viljan att veta är viktigare än viktigare än vem man lyssnar på. Innehåll går före form. Resurshushållning handlar det om. Och kanske att det kan förklara skillnaden i synen på forskaren, mellan ämnet pedagogik och företagsekonomi. För inom näringslivet har man inte råd att tjafsa, och utfallet av olika sätt att tänka kring och metoder för organisering, kommer direkt och är skoningslöst ifråga om effekt. Det finns helt enkelt inte utrymme för att tolka eller strida om vems kunskap som är den bästa, det som fungerar fungerar, eller också fungerar det inte. Resurshushållning är helt enkelt svårt att strida om. Ekonomi är bra på det sättet, för det är konkret, och samtidigt abstrakt. Kanske är det därför man inte strider lika mycket sinsemellan? Kanske är det därför man ägnar innehållet större intresse än formen? Kanske. Helt klart är dock att det är därför ämnet är kulturvetenskapligt intressant, eller i alla fall intressant för mig som kulturvetare.
Företagsekonomi är den väg fram som jag valt, för att det är där jag ser en öppning. Och det faktum att jag där känner mig välkommen och lyssnad på underlättar så klart. Även där finns behov av pedagogisk kompetens samt kunskapsteori, och intresset för ledarskap, makt och organisering är vad ämnet handlar om. Både pedagogik och ekonomi handlar om kultur, är kultur. Båda områdena behöver kunskap om kultur, men det är intressant nog bara företagsekonom som förstår detta, och som efterfrågar kunskapen. Problem finns inom båda områdena, skola och näringsliv är hett debatterade ämnen idag, vilket tidningsartiklarna som länkas till i inledningen är ett tecken på. Både skolan och näringslivet är exempel på och uttryck för kultur. Alltså finns det ett behov av kulturvetenskaplig kompetens i samhället, och det finns högt utbildade kulturvetare som inget hellre vill än vara med och bidra med sina kunskaper och kompetenser. Det, kära politiker, är inget annat än usel resurshushållning.
Uppdrag Granskning visade också prov på usel resurshushållning i sin granskning av företaget Norrporten, som ägs av 2a och 6e AP-fonden, det vill säga alla vi som någon gång kommer att behöva pension i framtiden. Norrporten är/var uppenbarligen ett välskött företag, och alla var nöjda. Jag är kluven. Ingen kunde egentligen beslås med några uppenbara oegentligheter. Ändå var det något som skavde i beskrivningen, och framförallt i bemötandet av den granskande journalisten. Känslan man fick var att Norrportens ledare och resten av företagets ledning hade tappat kontakten med resten av samhället. Det går ju bra, och avkastningen till ägarna är hög, hyresgästerna är nöjda. Så varför inte sko oss? Vi är värda detta, resor, bilar och höga löner. För en med kulturvetenskaplig kompetens, som är van att analysera maktordningar och som förstår vad som händer när man isolerar sig från omvärlden, är detta ett skolexempel på vad som kan hända, och på vad som händer hela tiden på olika sätt i hela samhället, här hemma och där borta.
Det som händer, eller det som hela tiden riskerar att hända när människor kommer samman, är att det uppstår kulturella mönster. Och kulturella mönster utgår från individerna som ingår i, och genom att interagera skapar och upprätthåller kulturen. Kultur är varken mer eller mindre än människors samverkan, och allt som hör därtill. Och idag finns ett stort fokus på och en utbredd tro på LEDAREN. Hen ska lösa alla problem. Ledaren är en figur som uppvärderats enormt. Och med makt följer krav på ersättning, och på lydnad. Rättning i leden. Makt leder därför lätt till fartblindhet, till egoism och till strider. Till fokus på form och person, istället för innehåll och don. Där ser jag roten till många av problemen i samhället, ekonomin och i skolan. Allt hänger ihop. Allt handlar om kultur.
Kulturvetenskap kan aldrig ersätta något annat ämne, men kulturvetenskaplig kompetens är användbar inom snart sagt alla områden, i alla fall där det finns människor. Uppdrag Granskning visade, oavsett vilka etiska värderingar man lägger på agerandet i Norrporten, upp ett exempel på en resurshushållningsstrategi som gynnade personer med makt mer än allmänheten. UG handlade om vad makt gör med människor, om vad en utbredd jaglojalitet kan leda till. Resurshushållning är ett helhetsperspektiv. Därför kastar jag mig in i företagsekonomin, där jag känner mig välkommen och behövd.
Kanske är det lite mer av sådant tänk, lite tydligare fokus på helheten, och mindre på individen, som skolan behöver. Om det nu är kunskaperna man vill åt, resultatet och utfallet. Innehållet. Men det är kanske inte det pedagogerna eller politikerna vill? Kanske är de offer för, och följer med i den kulturella tendensen som riktar allt mer fokus på individen? Kanske är det så enkelt? Kulturella problem är inte sällan det, enkla att förstå när man väl lärt sig se förbi det uppenbara. Fast då blir frågan än mer viktig att ställa: Är pedagogiken och politiken bra exempel på resurshushållning?
Samhället kanske skulle må bra av lite mer företagsekonomiskt tänk. Jag vet att jag gör det i alla fall, och AP-fonderna verkar vara inne på samma linje. Resurshushållning, lite mer fokus på det skulle leda till ökad hållbarhet. Också!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar