Tänker vidare om den ohållbara kapitalismen. Tänker på och om det är så att kapitalism per definition är ohållbart? Kommer fram till att det inte alls behöver vara så, men att stora delar av dagens näringsliv och samhället som helhet har anammat en kapitalism som leder i helt fler riktning. En kapitalism som är inriktad på att producera och förmera pengar, för pengarnas skull. Sådan kapitalism är inte bara ohållbar, den är dessutom farlig. Det finns emellertid andra kapitalismer. Om en sådan kapitalism vill jag skriva, för att repa mod efter den dystopiska utläggningen i den förra bloggposten. Inget är någonsin entydigt, och inget är heller per definition ont eller gott. Alltings värde bestäms i och genom sammanhangen där handlingarna som bygger helheten utförs. Kapitalism är inget, den blir till i och genom handling. Och det är utifrån dess konsekvenser man kan och bör bedöma dess värde. Det är en viktigt princip att upprätthålla och leva efter, om man vill bygga ett mer hållbart samhälle.
Kapitalism ställs ofta mot kunskap och bildning. Det har ansetts svårt att förena dessa båda djupt mänskliga drivkrafter. Kunskap ses lite över axeln av dem som har pengar, och pengar föraktas av kultureliten och dem med intellektuellt inflytande över kulturen. Om man hårdrar frågan och extrapolerar, vilket man ibland måste för att visa på tydliga tendenser och för att skapa kontraster att resonera kring, även om verkligheten aldrig är antingen svart eller vit. Det handlar idag om antingen pengar, eller kunskap. Eller kanske rättare: Kunskap är medlet, och pengarna målet. Det skulle kunna vara tvärt om, att pengar är det medel som används för att utveckla och underhålla det högre målet om mer och bättre kunskap och fler innovationer. Kunskap och pengar är inte varandras motsatser, det har bara utvecklats en tanke om att det är så, i det kulturella sammanhang som vi lever i och med, här, idag.
Kunskap och pengar är lika viktiga, och kan kombineras. Ibland bör dessa båda mänskliga drivkrafter kombineras. Tänker på det när jag läser dagens Under Strecket, om uppfinnaren Gustaf de Laval. Han som uppfann mjölkseparatorn och ångturbinen, men som saknade affärssinne och dog utfattig. Tänker vidare på alla fattiga konstnärer och intellektuella, och på rika människor helt utan bildning. Tänker på vilken potential som förslösas genom att hålla dessa båda drivkrafter separerade. Tänker på vilket samhälle som skulle kunna skapas om den som har pengar och makt också vore bildade och hade djup kunskap och väl utvecklad analytisk förmåga. Tänk vilken värld som skulle kunna byggas om man kunde sammanföra rikedom och kunskap. Tänk om de Laval hade förenat snillet med ekonomiskt sinne.
Redan i Uppsala gjorde Gustaf de Laval upp planer för sitt liv. Han skriver i sin dagbok att han som uppfinnare och industrialist ska uträtta storverk för fosterlandet. Han noterar tekniska uppslag inom en rad områden, ofta avslutade med kommentaren: ”Något att tänka på för framtiden!”. Senare i livet återupptar han verkligen många idéer från Uppsalaåren.Tron kan försätta berg, men för att resultatet ska bli hållbart och för att det man gör av tron och den brinnande entusiasmen ska bli klokt krävs att man har kunskap inom andra områden också, än dem man bygger sina företag kring. Det är kombinationer av kunskaper och andra aspekter, av tankar och ting, visioner och hårt arbete, som skapar hållbarhet. Integration och utbyte, lyssnade och kritsikt utvärdering av resultat och konsekvenser, det är vad som bygger hållbara samhällen. Att lägga alla ägg i en och samma korg är ohållbart och riskfyllt, i alla fall på sikt. Detta visste de Lavall, och på det arvet och den grunden vilar Sveriges ryktbarhet i världen.
Särskilt intresserad är han av att utveckla industrier baserade på svenska naturresurser. Älvkarleby med dess stora kraftresurser kan exempelvis bli ett metallurgiskt centrum för förädling av produkter från Dalarna, Gästrikland och Uppland. Han tänker sig stora masugnar och järnverk vid Lule älv: ”Helt säkert kommer Norrland och speciellt Lappland att blifva ett Californien för Sverige, som blott väntar på sin man, på sina kapitaler!”
Av dagböckerna framgår att han var medveten om sina möjligheter men i än högre grad om sina begränsningar: tendenserna till känslomässiga överreaktioner och till verklighetsflykt, vilka kanske gör honom olämplig som företagare. I oktober 1868 noterar han:
”Äro månne mina planer eller drömmar om framtida storartad verksamhet, magt och rikedom blott vilda fantasier och en förvriden hjernas foster eller skall jag verkligen komma att utföra storverk? Förnuftet säger nej men dock vill jag ej tro detsamma.”
Gustaf de Lavals tekniska och industriella framgångar gjorde att han också blev sin tids främste officielle företrädare för den moderna snilleindustrin. Han blev ordförande i nybildade Svenska Uppfinnareföreningen 1887 och invaldes samma år i riksdagen.Kunskap och ekonomi, i skön förening. Integration av människor, teknik och de materiella förutsättningar som finns i närområdet. Samverkan är alla innovationers moder, vid sidan av trygghet och överseende med misstag. Den som presterar på toppen av sin förmåga ligger oftast närmare ett misstag, än en framgång. Men det är så det är, och det måste man förstå. Om man vill bygga en snilleindustri som är hållbar. Vad som krävs är en kombination av egenskaper, och samverkan. Annars riskerar det att gå som i TeliaSonera, eller som med de Laval.
Gustaf de Laval hade stor betydelse för den tekniska och industriella utvecklingen, inte bara genom sina egna uppfinningar. Han bidrog till att politiker, myndigheter och allmänhet fick upp ögonen för teknikens och industrialismens möjligheter och för betydelsen av att exploatera de svenska naturtillgångarna.
De enda samtida industrisnillen, vars betydelse stod i paritet med de Lavals, var Lars Magnus Ericsson (telefoni), Alfred Nobel (sprängteknik) och Jonas Wenström (starkström). Men dessa tre var tillbakadragna personligheter som skydde offentlig uppmärksamhet. Nobel hade dessutom lämnat Sverige kort efter att han uppfunnit dynamiten. Därför gick frågan ofta till de Laval när man i något officiellt sammanhang sökte en representant för snilleindustrin.
Gustaf de Laval och Ernest Thiel var kanske den mest olyckliga företagarkombination som Sverige har skådat. de Laval var en mycket idérik tekniker utan ekonomisk realism och Thiel var en spekulativt lagd finansman inriktad på snabba och stora vinster. De skulle ha behövt någon stark partner som hade kunnat ifrågasätta de vildaste idéerna och hålla emot de vidlyftigaste projekten.Här handlade det visserligen om en kombination av innovationsförmåga och ekonomi, men vad som saknades var kunskap och bildning samt kritiskt analytisk förmåga. Integration av kunskap, innovationer och ekonomiskt sinne, det är hållbarhetens heliga treenighet. Nyckelordet är integration.
På Högskolan Väst har vi regeringens uppdrag att utveckla former för AIL, Arbetsintegrerat Lärande, och det är ett slags kombination av kunskap, innovation och ekonomiskt sinne. Inte var för sig, utan tillsammans. Samproduktion av kunskap, för ett hållbart samhälle, över gränser och mellan viktiga parter. Gemensamt ansvar för framtiden och samhället. Det ser jag som en väg fram, och jag är tacksam för att få vara en del av det arbetet. Och för att jag fått chansen att arbeta i flera projekt där det är den bärande tanken och viktigaste metodologin, att utveckla kunskap och verka för hållbarhet: Tillsammans!
AIL kan sägas handla dels om utveckling av teorier, metoder och regler för samverkan mellan akademin och arbetslivet, det vill säga former för kunskaps- och erfarenhetsutbyte, dels om lärande och utveckling samt om synen på kunskap och arbete. Vidare handlar AIL om att hantera och bearbeta problem och erfarenheter från arbetslivet, samt om tillhandahållandet av en infrastruktur och ekonomiska resurser. Utmaningen i arbetet handlar om följande: Hur får man (kanske i första hand) det privata näringslivet att inse vinsterna med att avsätta den tid som krävs för att samarbetet med forskarna på Högskolan skall kunna genera resultat? Och hur får man forskare att inse vikten av att AIL inte får bli ett område någon är expert på, med tolkningsföreträde? Hur engageras studenterna i processen, och vilken roll har de? Och slutligen, hur övertygas representanterna för det omgivande samhället om vinsterna med arbetet?
För att AIL-processens potential ska kunna tillvaratas behöver det skapas ett slags rum för neutral kommunikation där samhället, akademin och arbetslivet kan mötas utan att någon av parterna får mer tolkningsföreträde eller inflytande än någon annan. Om rummet är fysiskt eller virtuellt är inte det viktiga, det avgörande är att det kan främja förutsättningslösa möten mellan parterna. Framgången med arbetet är direkt avhängigt ett klimat där olika tankar och åsikter fritt kan framföras. Vad som behövs för att få till stånd detta är ett slags manual för samtalet som processen bygger på eller för att använda en vetenskaplig term, en epistemologi. Ett sätt att både förstå epistemologin och omsätta tankarna i handling kan vara att göra som Deleuze och tänka på AIL-processen i termer av ett slags samtal.
Samtala bör man enligt filosofen Gilles Deleuze göra i mycket högre utsträckning än vad man gör, istället för att diskutera. Det finns en fundamental skillnad mellan dessa ord. Diskussion syftar i väldigt hög grad till att komma fram till något bestämt och därför utvecklas diskussioner allt för lätt till arenor för maktutövning, även om det inte är parternas mening. Det ligger så att säga inbyggt i diskussionens karaktär att underblåsa tendenser till makt just eftersom målet är att nå ett avslut, och det var ju tendenserna till makt och ensidigt bestämmande som vi ville undvika. Samtalet kan därför fungera som ett tankeverktyg i utformningen av det rum där AIL-arbetet skall föras.
Samtal eller konversationer är per definition förutsättningslösa, och i ett samtal finns en naturlig och självklar plats även för tystnad, mellanrum och eftertanke, vilket inte sällan är vad som krävs för att nya idéer (eller konstruktiva flyktlinjer om man så vill) ska uppstå. Samtal är helt enkelt en lysande plattform för processuella och förutsättningslöst utformade, gemensamma handlingsstrategier. Det vanliga är att man startar ett diskussionsforum eller inleder en förhandling när ett problem skall lösas. Allt för ofta och allt för snabbt brukar emellertid dessa fyllas av krav och förväntningar på snabba och konkreta resultat. Problemet med många diskussioner som förs och frågor som ställs inom såväl samhället som akademin är att själva dess konfiguration stänger in och begränsar. Frågandet i sig reglerar helt enkelt möjligheten att svara, vilket är långt ifrån förutsättningslöst. Det handlar i de flesta fall inte alls om illvilja hos den som ställer frågan eller den som efterlyser diskussion. Snarare bör man förstå det som en egenskap som ligger inbäddad i själva frågandet och diskussionsforumet som sådant. Ett sätt att förstå detta på är att betrakta det som ett resultat av ohejdad vana och på att just sådana aspekter är svåra att uppmärksamma. Frågandet och konventionella diskussionsforum är helt enkelt fyllda av regler och förväntningar som måste uppfyllas för att det som händer där ska bli meningsfullt. Inte sällan är det så att man samlas till diskussion just för att lösa ett specifikt problem.
ArbetsIntegrerat Lärande får emellertid inte uppfattas som en metod för att lösa konkreta problem, en gång för alla så att parterna sedan kan återgå till sin respektive vardag. Det är ingen quick fix AIL, förstått på det sätt som här lanseras är en process som för att bli fruktbar måste få verka över tid. Och då kan samtalet fungera som modell och strävansmål. Så fort man märker att samtalet inte längre är förutsättningslöst utan har övergått till en diskussion där territorium bevakas och där makt utövas, då kan man göra paus och börja om.
En förutsättning för hållbarhet är samverkan, integration och ömsesidig insikt om att det är kombinationen av egenskaper som garanterar resultatet. Ingen del är viktigare än någon annan. Samhälle och kultur, liksom företag och ekonomier är resultatet av mångas strävanden i vardagen, tillsammans. Detta kan förnekas, eller bejakas. Inom TeliaSonera och delar av näringslivet väljer man att förneka behovet av samverkan, men på Högskolan Väst bejakar vi det, och utvecklar former för att arbeta gemensamt över gränser.
Samhället, liksom ekonomin och kunskapen är vår tillsammans!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar