Statistik, som vetenskap och som politik. Två helt olika saker.

Blev uppringd härförleden, av en som inte ville sälja på mig något. Hen ville att jag skulle delta i en marknadsundersökning, och jag föll till föga. Det kändes viktigt, och jag som vigt mitt liv åt vetenskapen ville hjälpa till. För utan underlag förlorar kunskapen i värde. Det skulle ta cirka tio minuter. Ångrar att jag deltog, för det var en plågsam upplevelse, och så här i efterhand, när vidden av problemen som uppdagades under intervjun sjunker in, blir jag mörkrädd. Vi bygger ett samhälle där siffror och statistik är grunden för alla beslut, och så utförs arbetet så pass fattligt.

Detta är inte en statistikkritisk eller mattematikfientlig text, jag har privilegiet att arbeta med många duktiga statistiker som visat mig finessen med och styrkan i statistiska analyser. Vetenskapliga statistiska analyser vill säga, men det är analyser av material som samlats in med den noggrannhet. Det jag utsattes för var något helt annat. Dels var frågorna irriterande snåriga och graderingarna ändrades från fråga till fråga, ibland var en femma positivt, ibland negativt. Och personen som frågade ut mig var mer intresserad att få in en siffra i enkäten än att den stämde överens med min uppfattning, eller försök till tolkning av uppfattningen kanske man ska säga. Min bedömning är att de svar jag gav till största delen måste anses vetenskapligt värdelösa. Det är här jag blir mörkrädd, när jag inser att det är denna typ av underlag som ligger till grund för snart sagt alla beslut som tas i samhället.

Man brukar säga att det går att ljuga med statistik, men det är heller inte detta som gör mig upprörd. Ljuger man gör man det medvetet, och det finner jag ingen anledning att misstänka i fallet med telefonundersökningen. Den genomfördes nog med de bästa intentioner. Men eftersom man inte lagt ner mer jobb på utformandet av frågorna, och eftersom man lät en underbetald tele-marketing-anställd (det var den känslan jag fick, att den som ställde frågorna följde ett protokoll, och mest satt och tänkte på annat) sköta insamlandet av data, kan resultatet inte bli annat än, i bästa fall, undermåligt.

När underlagen för beslut inte håller måttet är det illa nog, men när besluten i sig inte ens i utförandefasen är tänka som underlag, utan som påtryckningsmedel för att beslut som tagits på förhand ska se evidenta ut, då är det alarmerande. Det är ett tänkande som riskerar att underminera basen för allt. Och det är en rörelse som sprider sig snabbt i samhället. Har man bara en undersökning som visar att det är som man säger, har man bara siffror som stödjer ens åsikt, då är man i hamn, då kan ingen komma åt en. Sådana beslut, och beslut på dessa grunder, tas dagligen i samhället. Politiken bygger på dem, till exempel här i dagarna, när SJ ändrade sin definition av försening. Man häpnar och vill inte tro att det är sant, men idag anses 15 minuters försening inte vara en försening. Därmed kan statistiken friseras, och att kan SÄGAS vara frid och fröjd. Lägg därtill märkliga kundundersökningar och man kan ge sken av att alla är nöjda och glada och i tågtrafiken finns inga problem. Ingen som regelbundet åker kollektivt kan rimligen hålla med om en sådan bild. Och det är illa nog, och ett företag värnar så klart sitt rykte. Riktigt illa och allvarligt blir det när detta sätt att agera är politiskt sanktionerat.


Läser Gustav Fridolins och Stina Bergströms debattartikel på Brännpunkt idag. Den är naturligtvis också ett politiskt dokument, och jag kan självklart inte gå i god för dess vetenskaplighet, men den är ändå talande för hur man resonerar i samhället idag, och hur man ser på statistik, siffror och vetenskap. Och hur illa det är ställt med förmågan till kritiskt tänkande i samhället. Fridolin och Bergström skriver,

Nu verkar det som att förseningarna kostar på även vad gäller politisk prestige. Ansvarig minister, moderaten Catharina Elmsäter-Svärd hävdar att hela 97 procent av persontågen kommer i tid. Och, dessutom, att punktligheten har förbättrats. Det är en bild som vi inte känner igen oss i – varken som tågresenärer eller oppositionspolitiker. Bakom Elmsäter-Svärds uttalande finns tyvärr inte en förbättrad verklighet utan framförallt trixande med siffror.

Istället för att ha rustat upp järnvägen, har de ansvariga nämligen ändrat måttet på en försening. Ja, du läste rätt. Gränsen för vad som ska anses vara ett försenat tåg var tidigare fem minuter, men har nu ökats till hela femton minuter. Ett tåg som är fjorton minuter och 59 sekunder sent, var således fram till nyligen ett försenat tåg, även i de siffror ministern tittar på. Men alltså inte nu längre. Inte heller räknas ett inställt tåg som försenat. Det räknas inte alls, trots att inställda tåg ofta ger de största förseningarna. Så plötsligt kan ministern säga att punktligheten ökat från 87 procent till hela 97 procent.

Vilken nytta gör detta för resenären? Kommer tågen i bättre tid, för att måttet blivit slappare? Självklart inte. För dig som kommer sent till jobbet, spelar det ingen roll att ministern nu anser att vi har ”förbättrad punktlighet”. Lika lite som det förändrar det faktum att du missar din anslutning, om ditt tåg rullar in medan din anslutning börjar rulla ut från stationen.

Jag skrev i helgen om en tankemodell som allt mer vinner insteg i samhällsdebatten och som allt mer färgar av sig i politiken och samhället. Det handlar om att man utgår från modeller och bilder av verkligheten, mer än vardagsverkligheten som folket, alla vi som finns och verkar i Sverige idag, lever i och med. Kartan ges helt enkelt, konsekvent, tolkningsföreträde framför verkligheten. Här visar detta tänka upp sig, och ansvariga politiker verkar inte ens bry sig om att det uppenbara i lögnen. Kanske för att man vet att siffrorna har en närmast magisk kraft, och att undersökningens bild av verkligheten kommer att segra över allmänhetens erfarenheter och upplevelser.

Dels är detta ett uttryck för ett gigantiskt kunskapsförakt, dels är det både en illustration och en konsekvens av klyftan mellan politikernas värld och folkets. Kritiken avfärdas med följande ord.

”Vi har valt att ansluta oss till hur övriga europeiska länder redovisar detta” är förklaringen vi i Miljöpartiet fått från regeringens ansvariga myndighet, Trafikverket. Förutom att det inte heller gör att våra tåg kommer fram i tid, så visar det sig att påståendet kan ifrågasättas även utifrån faktamässiga grunder.

Vi lät Riksdagens Utredningstjänst undersöka hur tågförseningar räknas i tolv andra Europeiska länder. Svaret är tydligt. Endast i ett av dessa tolv länder, Italien, är gränsen så hög som femton minuter. Övriga elva av tolv länder i utredningens jämförelse har strängare gränser. Och merparten av länderna har gränsen fem minuter, alltså samma gräns som Sverige också hade fram tills nyligen.

En lögn alltså. Och det visar vilken etik och moral som råder i landets högsta ledning. Den är både ohederlig och dubbel. Därför blir jag inte det minsta förvånad när jag får höra av en kollega som arbetar på Kungliga Tekniska Högskolan, att Jag Björklund i sitt högtidstal där säger att resten av högskolesverige är skit (min tolkning), i jämförelse, att det är ingenjörerna han värnar. Om inte det är ett uttalande som ligger farligt nära ministerstyre, då vet jag inte vad jag ska tro. Och det är ju inte bara det uttalandet, det ryktet som pekar i den riktningen. Forsknings- och Utbildningsministerns val av verktyg för att utvärdera kvaliteten i landets högre utbildning är inte vetenskaplig, och detta får Sverige kritik för från tunga internationella instanser. Björklund håller ändå fast vid sin modell, som skall bekräfta det han bestämt sig för, den karta han ritat på egen hand. Och detta är den minister som ansvarar för Sveriges utbildningar och forskningen. När Björklund avvisar vetenskaplig kunskap som underlag för kritik av hans politik, då är det inget annat än en katastrof för landets framtid. Vad ska vi med en skola och forskare till när deras kunskaper och erfarenheter bara godtas om de bekräftar politikens "sanningar" och kartor över samhället och verkligheten? Åter till debattörerna, och tågförseningarna.

För oss som vill att politiken satsar det som krävs för att tågen ska börja komma i tid framstår förändring inte bara som ett skämt. Den motverkar dessutom bättre tågtrafik. När de ansvariga sopar försenade tåg under mattan blir det direkt svårare för resenärer och väljare att kräva förbättring.

När man ger kartan företräde framför verkligheten då underminerar man basen för hela samhället, för det vilar inte på siffror, det är resultatet av vanliga medborgares levda liv. Och det är vad jag studerar. Tyvärr bekräftar den kunskapen som min forskning och mina granskningar av samhället inte politikernas bild. Mina kunskaper kan inte användas som stöd för rådande karta. Därför motarbetas jag och mina kulturvetenskapliga kollegor. Bildning lyfts fram i högtidstal, men i forskarvardagen ute på landets högskolor och universitet tvingas vi ner på knä av ekonomiska neddragningar som motiveras med undermåliga siffror. Inte för att vi har fel, utan för att vår vetenskapliga bild inte stämmer överens med Björklunds politiska karta.

När vetenskaplig kunskap inte är värt något, då befinner sig samhället i fritt fall. Och det är där vi är idag, inte bara här i Sverige, utan i hela västvärlden, överallt där ekonomin ges företräde framför kunskapen och den vetenskapliga analysen. Några belägg och indikationer på att siffror ges företräde finns: här, här och här. Något är fundamentalt i Sverige. Problemet är att ekonomin styr kunskapens värde.

Mörkrädd!