Kulturvetenskapen, och otacksamheten

Kultur som vetenskap, det är vad jag sysslar med. Just i dessa dagar har jag svårt att tänka mig något mer otacksamt att syssla med. Och om det bara var för mitt eget höga nöjes skull, för att göra personlig karriär eller för att få behålla jobbet, som jag forskade om och försökte förstå och sprida kunskap om kultur, då hade jag övergivit uppgiften för länge sedan. Men jag gör detta för att jag är övertygad om att kunskaperna behövs i samhället, för att göra det hållbart och för att öka integrationen och tryggheten. Bara så kan en bas för allt annat skapas och underhållas. Kulturvetenskap är viktigt.

Förstår att alla inte tycker så, just för att jag forskar om och ägnar i princip all min vakna tid åt att fördjupa förståelsen för denna gäckande, komplexa och paradoxala storhet, kultur. Just därför förstår jag att jag och andra kulturvetare behandlas som vi gör, från förakt till lätt överseende. Förstår att kultur uppfattas som något lättsamt och vetenskapligt ointressant, av många. För det är inte lätt att förstå, det är det första den som verkligen vill förstå måste inse och förhålla sig till. Kultur kan inte sammanfattas, och den är inget i sig själv. Ändå påverkar den snart sagt allt som rör mänskligt liv. Kulturen är det som håller allt annat samman. Människan är helt enkelt en kulturvarelse, och det kan människan förneka, men inget göra åt. Däri ligger paradoxen, problemet och kulturvetenskapens utmaning.

Bara för att man förstår betyder inte att man inte påverkas av hur man betraktas av omvärlden, av arbetsgivaren och av vår forsknings- och utbildningsminister. Otack är världens lön, är ett gammalt uttryck. Ett ordspråk. Kultur, i koncentrat. Uttryck sätter ord på känslor. Och just i dessa dagar är kulturvetenskapen hotad, allvarligt hotad. Dels av sjunkande efterfrågan bland studenter på kunskapen, kanske åtminstone delvis beroende på Svenskt Näringslivs kampanjer mot ämnet. Dels av Jan Björklunds inställning till ämnet, som han inte verkar vilja förstå, fixerad vid ett Nobelpris som han är. Och något Nobelpris i kultur finns inte. Kulturvetarna bjuds inte in. Föraktas ibland. Detta gör att ämnet dessutom, som om det inte vore illa nog, bryts sönder inifrån, av interna stridigheter när alla tvingas se om sitt eget hus.

Vem tjänar på att det blivit så här? Vilka intressen spelas i händerna av att kunskap och förståelse för kulturell logik och dynamik försvinner från samhällskroppen, genom att kulturvetarna blir färre, och när kunskapen utarmas av att allt färre vet och förstår allt mindre om kulturen de lever i och är med om att skapa och upprätthålla genom att leva sina liv i vardagen? Kulturvetenskapens adelsmärke är kritiskt tänkande och analytisk förmåga, maktanalys och förmåga att hantera komplexitet. Det är klart att makten inte gynnas av att sådana kunskaper och kompetenser finns och växer bland befolkningen. Och bankerna är inte betjänta av att kunderna ifrågasätter deras (onödigt) komplexa och snåriga "produkter", vars viktigaste syfte är att generera ekonomisk vinst till banken. De som bestämmer vill alltid ha lydiga undersåtar, i samhället och i företagsvärlden. Men om lydnaden blir allt för stor och kritik inte förs fram, då ligger den obehagligheter i pipe-line.

Lydnad och avsaknad av kritik leder inte till hållbarhet, det är kungsvägen till diktatur. Och mot detta är kulturvetenskapen ett slags vaccin. Man skulle alltså kunna säga att den ledare som inte uppskattar, eller som i Björklunds och Svenskt Näringslivs fall, föraktar, kulturvetenskap, det är ledare som har andra mål med makten än att tjäna folket. Frågan vi måste ställa oss är: Vill vi ha sådana ledare, och är det ett sådant samhälle vi ska bygga? Är det hållbart? Vi kan välja att inte svara på frågorna, välja att fortsätta som om inget hänt, på den inslagna vägen. Konsekvenserna av våra val kommer vi dock inte undan, dem får vi leva med vare sig vi vill eller ej. Samhället och kulturen blir inte som vi vill och önskar, de blir till genom våra handlingar, våra kollektiva handlingar. Och detta kan vi lära oss förstå om vi som samhälle satsar på kulturvetenskap. Det är vad jag kämpar för, och kommer att kämpa för så länge jag lever.

Läser en hoppingivande text på vägen till jobbet, Under Strecket, om Paul Ricaure. Som är en viktig inspirationskälla och en tänkare väl värd att lyssna på. En filosof som förstått vad ett samhälle är och vad kollektivt liv handlar om och går ut på.

Ricœurs tal om den ”kapabla” människan, homo capax, innebär således inte någon naiv plädering för vare sig obegränsat handlingsutrymme eller inflatoriskt ansvar. I stället söker han tillvarata den mer komplexa förståelse av våra besluts räckvidd och handlingars inflätande i andra människors handlingar för att göra rättvisa åt hur det mänskliga handlandet konstitueras genom korrelationen av avsikter, orsaker och tillfälligheter.

Människan är kapabel till oerhört mycket. Även till förnekelse av kunskaper hen behöver för sin överlevnad, och till förakt för budbärarna som förmedlar kunskaperna. Det måste man förstå om man ska kunna komma tillrätta med problemen i samhället. Hur man jobbar med frågan är underordnat, men den måste jobbas med. Bara så kan samhället bli hållbart och överleva på sikt.

Just idag är jag inte så himla stark. Jag kämpar för min överlevnad i den akademiska världen. Det gör ont och river upp sår. Ändå måste det gå. Att skriva är en tröst, för så länge det finns ord och läsare finns det hopp. Jag tror på människan, och på kunskapen. På livet.