Bloggpost 1200. Seneca, och betydelsen av mellanrum

Sedan 2009 har jag publicerat bloggposter på denna plats. Flyktlinjer valde jag som namn på bloggen. Ville ha ett unikt namn på bloggen, som satte ord på vad jag ville uppnå. Sätta igång tankeprocesser, det var vad jag ville. Det är vad jag fortfarande vill. Var ensam om det på nätet då. Kollade detta noga. Sedan förra sommaren finns det en blogg till med namnet Flyktlinjer, på Wordpress. Måste säga att det stör mig lite, för jag är fången här. Kan och vill inte byta namn på bloggen. Samtidigt äger jag ju inte begreppet, och jag tror inte på upphovsrätt. Kluven. Försöker se det som en prövning. Fortsätter på den inslagna vägen. Målet nu är att nå 2000 bloggposter. Koncentrerar mig på det, istället för på vad andra gör. Detta blir den 1200de posten. Bara åtta hundra kvar. Fast det är inte det viktiga, antalet. Det är ron och lugnet, vilandet i tankarna som finns, här och nu. Därför bloggar jag, för att få syn på kulturen. För att förstå livet, det liv som levs.

Impulser till bloggposter om kultur finns överallt, verkligen överallt. Vissa platser är emellertid mer fruktbara än andra. Vissa ställen återvänder jag till, för jag vet att det alltid finns en god chans att hitta uppslag och inspiration. Under Strecket är en sådan plats, och idag är en sådan dag. Dagens understreckare är författad av Arne Melberg. Den har fått titeln: "Seneca skapade en tillfällig plats i tidens gång." Flyktlinjer handlar för mig om att skapa ett slags tillfällig plats, eller ett utrymme utan krav och konventioner, i tidens gång och samhällets press och påpasslighet. Flyktlinjer är allt annat än slöseri med tid, för mig. Bloggen och bloggandet kan med Senecas terminologi omtalas i termer av Otium.

”Vi har inte fått ett kort liv, vi har gjort det kort” och skälet är att vi ”slösar”. Vi lägger alldeles för mycket tid på andra, på uppdrag och verksamheter, alldeles för lite tid på oss själva, vi förväntar oss för mycket i stället för att nöja oss med det som är, vi klarar inte ens av att använda vår ”lediga” tid på ett meningsfullt sätt utan fyller den med förströelse.

Det är Senecas ord, författade för över 2000 år sedan. Lika aktuella idag. Det är både skrämmande, och inger ett visst hopp. Kanske är det inte riktigt så illa som det ser ut. Den insikten kan man vila lite i, men slå sig till ro bör man inte. Inte om man frågar mig. Jag är djupt inspirerad av, och tror på Seneca. Vill inte slösa med min till, vill göra det mesta möjliga av den, vilket paradoxalt nog inte är möjligt om tiden och livet fylls av planerat innehåll. Melberg skriver.

Botemedlet mot detta slöseri med vår tid och våra liv kan sammanfattas i ett enda ord: otium. Ordet dyker upp otaliga gånger och i många variationer i texten. Seneca ägnade dessutom ytterligare en dialog, ”De otio”, åt just detta. Den är dock ofullständigt bevarad och har inte tagits med i det svenska urvalet. Ordet är inte så lätt att få syn på i svenskan eftersom det översätts exempelvis med privatliv, lugn och ro, ledighet, sysslolöshet, vila. (I den gamla översättningen heter det ofta ”ro”). Detta inte sagt för att klaga på Wistrands lediga översättning och generösa presentation utan för att betona att ordet har en mångfald av betydelser i dagens svenska. Alla pekar dock i en och samma riktning: mot en tid som är ”fri”. Fri från förpliktelser, åtaganden, bekymmer, förväntningar.

Ett slags mellanrum. Så vill jag se på och förstå detta otium. En plats av absolut närvaro, ett ställe utan regler och konventioner, ett utrymme där det går att hämta kraft och inspiration från det som är här och nu. Livet är här och nu, alltid. Fast vi ser det inte. Träden skymmer sikten och hindrar oss att se skogen. Senecas filosofi är stoisk, och han söker svaren i det universella. Helheten är viktigare än delarna. Det är ett tänkande som saknas i dagens samhälle. Idag utgår vi från att alla problem är komplicerade, vilket innebär att de löses bäst genom att delas upp i delproblem, som kan lösas var för sig. Livet, samhället, kultur är emellertid komplexa problem. Och sådana kan bara upplösas, genom att bearbetas med bibehållen komplexitet. Detta insåg Seneca.

”Om livets korthet” utgår från den bekanta aforismen om att livet är kort medan konsten är lång. Formuleringen brukar tillskrivas ”läkarkonstens fader” Hippokrates (cirka 400 f Kr). Senecas tes är att aforismen bara är skenbart sann: om man lyckas göra sitt liv till konst så gör man också livet lika långt som konsten. Han använder förstås inte det moderna uttrycket ”livet som konst” – det dyker nog upp först 1800 år senare, med Nietzsche – utan tänker sig att man med den rätta filosofins hjälp bör kunna nå en livsföring och en livshållning, där upplevelsen av livets korthet tonar ner eller försvinner. Det är ingen lätt uppgift, kanske är den bara tillgänglig för ytterst få, kanske är den bara ett ideal att sträva efter.

Idag saknar vi ideal att sträva efter. Allt ser skenbart ut att finnas inom räckhåll. Den synen leder lätt till arrogans, för det innebär att alla problem kan lösas, för eller senare, med teknik, ekonomi eller idogt arbete. Alla problem kan dock inte lösas. Livets korthet, till exempel. Det faktum att alla ska dö. Det är ett problem som inte kan lösas, det är ett faktum som bara kan accepteras. Lösningen är att inte betrakta döden som ett problem. Att upplösa problemet, och fylla den tid man har med mening.

I alla händelser upptas Senecas text till allra största delen av exempel på livets korthet, eller allt som bidrar till livets korthet – samt förslag till motgift. ”Vi har inte fått ett kort liv, vi har gjort det kort” och skälet är att vi ”slösar”. Vi lägger alldeles för mycket tid på andra, på uppdrag och verksamheter, alldeles för lite tid på oss själva, vi förväntar oss för mycket i stället för att nöja oss med det som är, vi klarar inte ens av att använda vår ”lediga” tid på ett meningsfullt sätt utan fyller den med förströelse.

Otium är Senecas (upp)lösning av problemet. Otium handlar om att göra sig fri från konventioner och lossa på oket av regler. Mer tid som är fri, i ordets äkta betydelse. Fri från krav och måsten. Idag vill många fylla sin fritid med innehåll, men det blir lätt ett slags krav. Otium handlar om att göra sig fri, om att bara vara, om att låta tankarna fara, utan krav på prestation. Bara så kan man nå fördjupad kunskap om ett så pass komplext problem som kultur, eller om innebörden i begreppet hållbarhet.

Filosofen ägnar sin fria tid åt sig själv; inte åt njutningar eller förströelser utan åt att förstå sig själv i det stora sammanhanget: i evighetens perspektiv. Väl där upptäcker han att livet är långt nog och därmed uppnår han det som stoikern eftersträvar: sinnesro. Seneca: ”Den som spenderar all tid på sig själv, som ordnar alla dagar som vore de ett helt liv, han varken önskar eller fruktar morgondagen.” ”Den vises liv sträcker sig alltså mycket långt /.../ Förmågan att kombinera alla tider till en gör hans liv långt.”

Evigheten skrev jag om för någon vecka sedan. Här dyker den upp igen. Mycket lite är nytt under solen, få kan resa anspråk på att äga kultur, ord eller begrepp. Det handlar om vad man gör med dem, vilket innehåll man fyller dem med. Släpper tankarna på att det finns fler än en blogg med namnet Flyktlinjer. Vad spelar det för roll, i evighetens perspektiv. Jag skriver här, och ansvarar för denna plats innehåll. Bygger vidare på andras tankar. Skapar nytt av det som som finns. Eller: Kombinerar olika uttryck, till ett. Förlänger livet genom att lämna något kvar till eftervärden. Fångar tankar i flykten. Försöker leva som jag lär, men det är svårt. Akademikerns liv är som alla andras fyllt av krav, konventioner och måsten. Även om jag vet att det inte är hållbart fortsätter jag. Flyktlinjer har kommit att bli den motpol som krävs, det otium som gör det möjligt att fortsätta. System kan bara förändras inifrån. Målet är högre än min anspråkslösa person. Jag är en del av livet, i all sin komplexitet, av evigheten. Vilar i den tanken, och finner ro.

Senecas resonemang kretsar således kring ett begrepp och fenomen som verkar bortglömt i dag och han syftar till någonting som verkar lika bortglömt i dagens filosofi: visdom. Kanske har visdomslärans klassiska uppgifter tagits över av olika terapeutiska instanser, där man säkert kan få rådet att ta det med ro, koppla av och tänka på sig själv. Sådant är numera så vanligt att vi kanske uppfattar Senecas råd som terapi, och glömmer att han egentligen inte vill att vi ska pyssla om oss själva utan snarare glömma oss själva för att istället gå upp i ett slags universellt sammanhang.

Vishet är något väsensskilt från kunskap. Det har vi tyvärr tappat bort i dagens akademiska värld. Vishet är och kan vara vara ett ideal att sträva mot. Ingen kan resa anspråk på att vara vis, för det är inte en titel, det är en konsekvens av handlingar. Vishet går bara att identifiera i efterhand, med ledning av det som gjordes. Vishet är en process, tillblivelse. Och den går aldrig att kvalitetssäkras, är omöjlig att bryta upp i delmål. Kan inte kontrolleras. Vishet går bara uppnås genom att släppa på kraven och bryta med konventionerna. Genom att bejaka mellanrummen. Genom att njuta sitt otium. Eller sluta koncentrera sig på fyllandet, genom att rikta fokus från formen, till innehållet så som det ser ut och upplevs här och nu. Evigheten är ett ständigt upprepat nu. Fyller man det med innehåll, då tappar man fokus från det som är viktigt. Vishet är ett ideal att sträva mot, inte ett mål.

Seneca var en förfader till den essäistiska traditionen, där man påfallande ofta hyllar sysslolöshet, tillbakadragande och själens ro. Skälet till detta är nog inte att essäister skulle vara lättjefullare än andra utan att det essäistiska skrivsättet kan uppfattas som lyckligt befriat från regler och förpliktelser. Montaigne angav tonen 1500 år efter Seneca och i hans omedelbara efterföljd.

Så här uppmanar Seneca i ”Om livets korthet”: ”Större delen, och säkert den bästa, av din livstid har du skänkt åt vårt land: lägg nu undan något av din tid även för dig själv.” Formuleringen ekar i Montaignes essä ”Om ensamheten”: ”Vi har levat tillräckligt för andra, låt oss åtminstone leva denna lilla rest av livet för oss själva.”

Montaigne har dessutom ett kapitel som på franska heter ”De l’oisiveté”, som kan översättas till ”lättja” eller ”sysslolöshet”. Ordet går förstås tillbaka på just otium och är en viktig komponent i Montaignes essäistiska filosofi: det handlar om att ställa sig fri i förhållande till alla vanliga verksamheter, inklusive de skrivregler och konventioner som retoriken ställde upp på hans tid.

Frihet från skrivregler och akademiska konventioner, det är vad som krävs för att nå kunskap om komplexa problem. Det måste man inse om man vill förstå och forska om kultur. Därför är bloggen ett bra redskap för att nå kunskap, eller vishet. För kultur är inte något evigt och fast, kultur är föränderlig, dynamisk och komplex. Nietzsche och Deleuze använder sig av aforismen, som kan sägas likna essän, för att presentera sina tankar om kultur. Aforismen låser inte fast, den öppnar upp och gör bruk av mellanrummen som finns överallt. Aforismen bildar läsaren genom att den aktiverar mottagaren, istället för passiviserar. Så vill jag skriva kulturvetenskap, på ett sätt som aktiverar och får mottagaren att reagera. Jag vill mana till handling, för det är bara så som kultur kan förändras.

Det är lätt att missuppfatta både Seneca och Montaigne i ljuset av dagens fritidsverksamheter och terapikultur: man kan förledas att tro att filosofen och essäisten uppmanar oss att bara tänka på oss själva och att njuta dagen eftersom livet är så kort. Men dessa sysslolöshetens dyrkare var högst verksamma personer. I ”De otio” skriver Seneca att vi ”naturligtvis både skall vara verksamma och ta oss tid till eftertanke”; och att den vise ägnar sig åt sitt otium ”för att lära sig att han också där kan tjäna eftervärlden”.

Otium är något som måste försvaras, och det kräver handling. Mellanrum måste uppmärksammas, och kan arrangeras för. Liksom flyktlinjer som man kan lära sig upptäcka. Att njuta och göra ingenting är en aktivitet, men det är en annan typ av aktivitet. Liksom vishet, som är ett mål som nås genom handling, oplanerad handling med fokus på det som är här och nu.

Just därför vill jag slå ett slag för Senecas otium, särskilt som det filtreras av Montaignes oisiveté, hans ”sysslolöshet”. Det handlar hos både Seneca och Montaigne (men knappast hos Paulus) om fri tid, det vill säga en tid som så att säga är befriad från tid. Senecas ”rastplats” blir hos Montaigne, med sedvanlig drastisk konkretion, till en arrière-boutique, en ”butik bakom butiken” där vi kan dra oss tillbaka och ägna oss åt att fundera på vad det är som pågår därute i ”butiken”.

Fri tid, mellanrum, kravlöshet, det är vad som krävs för att komma i kontakt med evigheten, det som är här och nu. Bara vara, när gjorde vi det senast. Kanske när vi låg sjuka i influensa? Bara då är det legitimt att inte göra något alls, bara vara. Överallt annars finns det krav, och kraven blir fler och fler. Låt oss stanna upp lite. Låt oss lyssna till evigheten, till livet. Vad är viktigt egentligen? Sänkt skatt, slopade trängselavgifter, betygen eller antalet publicerade artiklar i internationella, referee-granskade tidskrifter? Vilka tankar och handlingar leder till hållbarhet? Vilket innehåll i livet leder till största möjliga lycka, under längsta möjliga tid? För att hitta svaren på sådana frågor, avgörande frågor, krävs lugn och ro, kravlöshet. Eller för att tala med Seneca: Otium. Livet är komplext. Att förneka det är galet.

Den sinnesro som Seneca sökte med sitt otium är längre bort än någonsin i vår kultur med dess arbetsmoral, fritidsaktiviteter, tidsnöd och tidspress. Just därför tilltar behovet av fri tid. I nätkulturen kanske Senecas otium och Montaignes bakom-butik kan få ny aktualitet: som behovet av fri tid från den tid då man är ständigt uppkopplad och därmed aldrig fri.

Är inte säker på att jag håller med Melberg om hans tankar om nätet. Man kan vara uppkopplad på så många olika sätt. Det viktiga är aldrig formen, det är innehållet, det man gör på nätet. Att blogga till exempel, eller ta del av andras vishet. Det är kravlösheten, mellanrummen, flyktlinjerna och det man gör av dem som är det viktiga. Förstår vi det, och integrerar vi den tanken i vardagen, samhället och kulturen, då blir det hållbart.

Lite mer otium alltså, och förströelseläsning av gamla, vishetsfilosofer. Det är vad jag saknar, och därför fortsätter jag blogga om problem och tankar som kommer i min väg.