Dagens Nietzsche, om välviljans kraft

Var börjar samhället, och vad är kulturens minsta beståndsdel? Hur är kollektivt liv möjligt, och vad driver förändring? Viktiga frågor, om samhällets yttersta och mest grundläggande principer. Kulturvetenskapliga frågor. Frågor vars svar bär på frön till lösningar på fundamentala mänskliga problem. Vet och förstår man varifrån agens emanerar ökar möjligheten till insikt om vad som kan göras. Och den kunskapen behövs idag, mer än någonsin. Vi lever i och med en kulturell övertygelse, dels om att mänskligt, kollektivt, levt liv kan tämjas och styras i enlighet med en på förhand uppgjord plan, dels att samhället är överflödigt och att det går skapa en kundorienterad, personligt anpassad värld för alla individuella smaker. Det går inte, ingen av vägarna är framkomlig. Tyvärr. Tittar man närmare på och reflekterar kring hur kultur uppstår och förändras blir det uppenbart. Om man däremot ser på kulturvetenskap som flum eller nonsens, missar man och förvägrar samhället kunskap som hade kunnat användas för att nå fördjupad insikt om sitt eget kollektiva väsen: kulturen.

Kulturen är summan av alla tankar och handlingar, önskningar och drifter som kollektivet rymmer. Kultur är mer av summan av delarna, eftersom kulturen aldrig ljuger, vilket människor gör. Människor säger en sak, och gör något annat. Ofta. Ingen erkänner något som anses vara fel på ett kollektivt plan. Inte ens inför sig själv är människan helt igenom sann. Dessutom överskattar människan konsekvent sin förmåga, alla tror sig vara smartare och bättre är genomsnittet. Och ingen brottsling räknar med att åka fast. Detta sammantaget, uppflyttat till en kollektiv nivå, ger upphov till komplexitet. Kulturen är paradoxal. Den är och fungerar inte som vi vill. Kulturen följer sina egna lagar, sin egen inneboende logik. När den inte stämmer överens med människornas självbild eller önskan om hur det borde vara, då slår självförnekelsen in. Då är det kulturen den är fel på, aldrig människorna. 

Det är ingen nyhet att det är och fungerar så, och om det uppfattas som nya tankar beror det månne på att vi lever i ett samhälle som bortser från kulturen och som anses sig inte behöva kunskap om den. En kulturförnekande kultur. Hybris kallade man detta tillstånd i det antika Grekland, idag är det mainstream. Politiken utgår från tanken om att man kan ha kakan och samtidigt äta den. En demokrati som saknar kunskap om grundläggande principer för mänskligt, kollektivt liv, kunskap om kultur, är en värld där politikerna tvingas ge människor vad människorna vill ha, inte vad som är möjligt eller ens klokt att erbjuda. Det är en farlig värld. Enda orsaken till att världen inte går under är den samma som ger upphov till problemen, för precis så paradoxal är och fungerar kulturen.

Nitezsche beskriver detta i en av sina aforismer, nummer 49, från boken Mänskligt alltförmänskligt. Den handlar om samhällets och kulturens begynnelse, om det som sedan växer genom kollektivets kraft, genom att förmeras i led, efter led för att samla kraft, i mellanrummen. Kulturens vagga är små handlingar, i vardagen. Handlingar som man kanske inte ens tänker på, som handlingar, och än mindre som uttryck för kultur.

Välvilja. - Till de små men oräkneligt ofta förekommande och därför synnerligen verksamma företeelser, som vetenskapen borde uppmärksamma mer än de stora och sällsynta, hör också välvilja; jag menar yttringar av en människovänlig grundinställning, ett småleende i ögonvrån, en handtryckning, det tillmötesgående som för det mesta omspinner allt mänskligt umgänge. Varje lärare, var tjänsteman presterar denna lilla tillsats till det som är hans plikt; det är en ständigt pågående mänsklig verksamhet, ett slags ljudvågor av mänsklighet som kommer allt att frodas; framför allt i den allra minsta cellen, i familjen, grönskar och blommar livet bara genom denna välvilja.

Utan välvilja vore samhället inte möjligt. Välviljan är det som vaccinerar samhällskroppen från egoismens nakna utövande av våld mot den enskilde. Välvilja är en trivial handling, utförd i vardagen, av det stora flertalet. Ofta utan att man ens tänker på det, men just därför så oerhört kraftfull när den växlas upp till en kollektiv nivå.

Godmodighet, vänlighet, hjärtats hövlighet är ständigt framvällande utflöden av en oegoistisk drift och har vida mäktigare bidragit till kulturen än de mer berömda yttringar av samma drift som kallas medlidande, barmhärtighet och självuppoffring. Men de brukar underskattas, och sanningen att säga finns det inte särskilt mycket oegoistiskt i dem. Summan av dessa smådoser är trots det väldig, deras sammanlagda kraft hör till de starkaste av alla. - Likaså finns det i världen mycket mer lycka än skumma ögon vareseblir: om man nämligen räknar riktigt och inte glömmer alla de ögonblick av välbefinnande som även i det mest betryckta människoliv rikligen förekommer varje dag.

Det finns hopp, men det är ett hopp som kräver lite hjälp på traven. För på samma sätt som godhet kan fortplanta sig och växa till i styrka på ett kollektivt plan kan ondska göra det. Och i en kultur som förnekar sig själv och där man bedriver en politik som ger människorna vad de önskar och tror sig kunna hantera, istället för vad de behöver, där kan det snabbt gå utför. Kultur är alltid ett tveeggat svärd, som måste behandlas med varsamhet.

Säger det igen, det som behöver sägas: Utan kulturvetenskap och humaniora utsätter sig mänskligheten för enorma risker! Tänk om, gör rätt! Så länge det finns liv finns det hopp.