Rapport, inifrån akademins tysta omställning

Lever i ett slags vakuum. Befinner mig i fritt fall. Sedan den dagen, då för över 20 år sedan, när jag trädde in i akademin, har jag närt en obruten tro på kunskapen. Viljan att veta, driften att förstå och att önskan att förmedla kunskaper har varit den ledstång i livet som lett mig genom turbulenser och konflikter. Kunskapssökandet har räddat mig när olycklig kärlek hållit på att krossa mig. Jag har andats och levt kunskap i hela mitt vuxna liv. Tacksamheten över att få hålla på med det jag gör har varit enorm. Och en av livets höjdpunkter var när jag höll min docentföreläsning här för snart två år sedan. Inte trodde jag att min förmåga skulle bära så långt, då för 20 år sedan. Fanns inte på kartan. Stoltheten och glädjen jag kände går inte att sätta ord på. Inte en enda sekund av allt jag fått vara med om under den akademiska resan ångrar jag. Även om det ibland blåst hårda vindar. Idag mår jag dock inget vidare. Idag är jag upptagen av andra frågor, andra känslor. Tron på kunskapens värde har fått sig en törn. Ledstången i livet finns inte längre där längre. Jag tumlar runt i kaos.

Förra veckan fick jag det i och för sig väntade, men ändå chockerande beskedet: Du är föremål för övertalighet, riskerar uppsägning. Du är inte önskad, vi behöver inte dina kunskaper, kompetenser, eller ditt engagemang; så sa man visserligen inte. Men det är så det känns. Min arbetsgivare har ålagts av regeringen att spara, och cirka 50 personer måste sägas upp. Vi är drygt 500 anställda. Det är en akademisk arbetsplats där landets högsta utbildningar ges, där det forskas och där kunskapen sägs vara i centrum. Chocken kommer sig av att jag trodde att jag skulle klara mig, att jag skulle tillhöra de önskade. Jag menar, det är ändå en akademisk arbetsplats. Kunskapens högborg.

För två år sedan utnämndes jag till Docent, och mitt problem har aldrig varit att fylla min tjänst med undervisning och andra uppdrag. Problemet har varit att jag tvingats säga nej till saker. Under det senaste året har jag jobbat mer än heltid, dels för att hitta ny avsättning för kunskaperna och mina intressen (eftersom utbildningsprogrammet jag jobbar på lagts ner, eftersom kulturvetenskap inte lockar tillräckligt med studenter), dels för att ställa upp. Jag har varit lojal med min arbetsgivare. Har förstått och underkastat mig umbäranden i den hårda tid av omställning som alla landets högskolor och universitet just nu genomgår, som en konsekvens av Sveriges utbildningspolitik. Jag har dessutom tagit på mig uppgifter jag inte fått betalt för, av intresse, för att det känts viktigt, för att ställa upp. För att jag varit tacksam över att få jobba med det jag älskar. För att kunskap och vetenskap varit mitt liv. Och för att jag brunnit för arbetsplatsen och den region vi verkar i. För att jag trodde att jag, mina kunskaper och mitt engagemang varit önskvärt. Vilket man också sagt till mig, mer än en gång, genom åren.

Du är inte önskvärd. Vi behöver inte dig och dina tjänster. Det är beskedet jag fått. Och det är vad jag brottats med att försöka ta in i en veckas tid nu. Ingen har än så länge sagt något annat. Det är vad jag har att gå efter och måste hantera. Orsaken till övertaligheten är att jag arbetar på en institution där strukturen är sådan att när ämnet och utbildningen läggs ner, då finns inga uppgifter för mig där, på institutionen. Men jag utför mer än hälften av arbetet på andra institutioner på högskolan, som är min och övrigas arbetsgivare. Där finns kurser som efterfrågar mina kunskaper och kompetenser. Tjänsten är fylld till bristningsgränden. Jag är emellertid organisatoriskt inlåst på institutionen. Och när den skall spara pengar finns inget alternativ än att låta kulturvetarna gå. Processen är inledd. Jag är en bricka i ett ekonomiskt/organisatoriskt spel. Känner mig ensam. Övergiven. Besviken. Sviken. Du är inte önskvärd. Oavsett vilket skälet till uppsägningen är, är det känslan jag bär på. Vi behöver inte dig.

Jag trodde i min enfald att akademin satte kunskapen i första rummet. Jag trodde att kunskapen var uppdraget. Märker här och nu, av min reaktion på beskedet, att jag hela tiden, under omställningen och turbulensen, trott att min Docenttitel skulle betyda något, att den skulle vara värd något inom akademin. Att jag skulle vara fredad på något sätt. Jag menar, varför skulle arbetsgivaren annars betala en massa pengar för att jag skulle kunna meritera mig? Varför räknar man annars titlar när högskolorna och universiteten rankas? Det är obegripligt. Inser att jag nog inte riktigt fatta än, inte kunnat ta in budskapet. Du är inte önskvärd, av ekonomiska och organisatoriska skäl?! Är det akademins huvuduppdrag idag, att spara pengar, att se till att budgeten är i balans, i första hand? Tydligen. Uppenbarligen betyder titlar, kunskaper, engagemang, uppoffringsvilja och lojalitet, ingenting. Kunskap och kompetens, akademisk erfarenhet, det väger tydligen lätt som en fjäder i förhållande till ekonomi och organisationsstruktur. Förstår inte, och tror inte jag vill förstå heller.

En sak som komplicerar det hela är att det inte går att rikta ilskan och besvikelsen mot någon enskild. Det finns ingen individ att skylla på, ingen är ytterst ansvarig. Det som händer är en konsekvens av ett politiskt spel. En följd av ekonomiseringen av samhället. Jag Björklund är den tankarna går till, men det vore att tillskriva honom mer betydelse än han förtjänar. Han är också en bricka i spelet. Ekonomins makt är stor, och dess verkan genomgripande. Då väger kunskapen lätt.

Ett annat problem, för mig personligen, är att just dessa konsekvenser är något jag intresserat mig för. Det som händer i akademin har jag oroats av och skrivit om många gånger. Utarmningen av innehållet, till förmån för formerna. Kunskapens degradering, till förmån för ekonomin. Det är inte så här man bygger världens bästa skola. Den Atlantångare som Björlund säger sig vara på god väg att vända, det är inget flaggskepp, det är Titanic. Vi håller på att sjukna. Kanske ska jag därför vara tacksam för att jag får lämna skeppet innan det gått till botten helt och hållet? Kanske ska jag vara glad. Men jag är inte det. Jag är ledsen, besviken. Jag tror fortfarande på kunskapen. Och jag vill vara med och laga skutan. Vill sprida kunskaperna jag fått och som skattebetalarna investerat miljoner i genom åren. Vill inte vara en bricka i ett ekonomiskt spel. Jag vill forska, undervisa och fortsätta lära mig.

Tron på kunskapen finns kvar. Det är den som håller mig uppe, som tar mig från en dag till nästa. Tron på akademin har dock fått sig en allvarlig törn, och förtroendet för Forsknings- och utbildningsministern är utraderat. Omställningen presenteras som en satsning, men jag vet av egen erfarenhet att den handlar mer om ekonomi än om kunskap. Eller är det bara jag som har satsat på fel kunskaper? Så kan det så klart vara. Men ett samhälle som inte anser sig behöva kunskaper om kultur och makt, det är ett samhälle med hybris. Ett samhälle som betraktar analytisk förmåga och kritiskt tänkande, samt bildning, som överflödig lyx, det är ett samhälle i expressfart mot undergången. Ett samhälle som ser isberget, men inte fattar att det måste väja för det. Jag har gjort vad jag kunnat, mer än så går inte. Samhället är alla vi tillsammans.

Jag skriver detta för att jag är orolig, för akademins framtid. För egen del vilar jag i hoppet om och tron på att kunskapen skall segra. Det går tungt nu, men jag har ridit ut värre stormar än detta tidigare.