Synen på de fattiga är synen på oss själva

Fattigdom är en fråga som borde diskuteras mycket mer, och på många fler sätt än vad fallet är idag. Det handlar inte bara om ekonomi. Det handlar inte ens i första hand om ekonomi. Det handlar först och främst om människosyn. Bara den som har pengar kan få för sig att pengar är viktigare än allt annat, och då blir synen på fattiga därefter. Synen på andra utgår alltid från den egna positionen, och dess förutsättningar. Människor är generellt sett dåliga på se bortom sin egen horisont, utanför den berömda boxen, i nya banor. Vi är oss själva närmast helt enkelt. Det kan man välja att bortse från, eller så kan man utgå från insikten i arbetet med att bygga ett samhälle. Hur man gör och vad man väljer får konsekvenser, överallt, alltid.

Idag byggs ett land där man konsekvent väljer att se till former, yta och kalkyler. Det som är komplext, svårgripbart eller som inte stämmer överens med bilden av hur det borde vara bortträngs eller underkommuniceras. Kartan som jag skrev om igår ges företräde framför levt liv och människors vardag. Sverige och många andra länder riskerar att bli ett luftslott, en Potemkinkuliss, en tom och död struktur. Ekonomins primat regerar snart sagt allt tänkande och handlande. Investeringar sköts av riskkapitalägare med giriga avkastningskrav, och tillväxten är helig. Pengar skall generera pengar, då är allt frid och fröjd. Det är ett dåligt mått på välstånd, för det som ser ut att gå bra hotar i själva verket att undergräva förutsättningarna för hållbarhet och vaksamheten på problemen minskar.

När basen för samhället undergrävs riskerar alla att drabbas av fattigdom. Från toppen ner till botten är det bara ett fingerknäpp, som Lundell sjöng för länge sedan. Han tillhör den generation som går i pension nu, och det är en generation som kan se tillbaka på ett liv med i princip konstant uppgång, på alla plan. Inget talar för att nästa generation kommer att kunna toppa det, och sedan blir förutsättningarna sämre och sämre ju yngre grupper av befolkningen vi studerar. Det är toppen av välfärdsberget som vi ser, och det är utförslutet på andra sidan vi rör oss mot. Frågan är inte om det blir sämre, utan hur fort det går, och hur djupt vi kommer att sjunka. Det finns inga garantier, och ju mindre robust samhället är desto svårare blir det att få kraft och uthållighet i åtgärderna.

När förmågan till kritiskt tänkande utarmas, och det gör den i skrämmande takt idag. Utbildningar med sådant innehåll, kurser med fokus på teori och kritiskt tänkande, tvingas ned på knä när söktrycket minskar, delvis på grund av Svenskt Näringslivs kampanjer och lobbyarbete, som sprider bilden av humanister som strulputtar som hotar Sveriges framtid. Sanningen är den att humaniora och kulturvetenskap dels ger jobb, dels utvecklar kompetenser som arbetslivet efterfrågar, när man väl får upp ögonen för dem. Svensk utbildningspolitik utgår dock, mot bättre vetande, från principen att ekonomi och budgetar i balans är samma sak som kvalitet. Och det bara många sökande, då är det bra, för det genererar pengar till kurserna, och högskolorna. Allt pekat i en riktning, mot form och bort från innehåll.

Vi bygger en värld och ett samhälle där det anses vara en bra affär att sälja företag som drar in miljarder till stadskassan varje åt. Och där reglerna för upphandling gynnar ekonomin framför alla andra värden. Konkurrens driver kvalitet, det är tanken, teorin. Så ser kartan ut. Men den stämmer inte med verkligheten. För det ger upphov till osäkerhet. Otrygghet gör att fokus på mig och mitt ökar, och nedmonteringen av det allmänna, av välfärden och allt som gör att man vågar satsa och tro på framtiden, leder till att grunden för allt urholkas än mer.

Vi förvägrar oss själva det vi behöver och riskerar att stänga en massa dörrar som leder in i önskvärda, hållbara framtider. Innovationer, till exempel, kräver god analytiskt förmåga samt kompetens att tänka kritiskt. Det går inte att beställa fram, det går bara att förbereda för och hoppas på. Mångfald i ordets vidaste bemärkelse är en förutsättning för hållbarhet, och utgör en grogrund för innovationer. Och arbete för att främja och hantera mångfald kräver analytisk förmåga. Det finns inga genvägar. Högre utbildning är en investering, på lång sikt, inte ett sätt att tjäna pengar. Utbildning bekostas av skattemedel, och när man gör som man gör på Malmö högskola, lägger ner genusutbildningar då visar man både vilken syn man har på vad som är viktigt, och hur man ser på människor. Genusvetenskap handlar om maktanalys, och redskapen som studenterna får kan användas för att arbeta med alla typer av diskriminering. Och därmed börjar cirkeln slutas. Åter till synen på fattiga.

Allt hänger ihop, det är en kulturvetenskaplig slutsats med massivt stöd i empiri. Och både fattigdomen i sig och synen på dem som är fattiga regleras av samma mekanismer. Det som ser ut att vara en objektiv uppfattning av och syn på mindre bemedlade är i själva verket de rådande synen på alla, på människor i gemen. Det som sägs om fattiga, sägs och tänks om oss alla. Och när ekonomin är överordnad blir det den som styr, även tänkandet och mellanmänskliga relationer. Då är steget inte långt till uppfattningen att de fattiga kan och får hålla till godo med vad som bjuds. Just nu kommer således förslag på att det hästkött som ingen vill befatta sig med skall ges till de fattiga.

Så görs ett ekonomiskt fiasko till en god gärning. Och det är grunden som vår nya sköna värld vilar på.