Zlatan, och pengarnas utarmning av samhällets bas

Zlatan Ibrahimovic är en hjälte i Paris och Frankrike, med rätta. Han är en fantastisk fotbollsspelare, en av Sveriges främsta, genom tiderna. Han har lyckats i många olika klubbar och ligor. Han är unik. Läser om honom och hans nuvarande lag PSG, och förfäras. Finner paralleller till samhället. Inser än mer hur ohållbart det blivit, hur genomgripande förändringen är. Följande rader, från SvD, får mig att fundera, inte bara kring fotboll.

På morgonen före matchen kommer klubbens president Nasser Al-Khelaifi på besök, tillsammans med sportchefen Leonardo. Al-Khelaifi pratar med spelarna och peppar dem inför kvällens uppgift och försäkrar att Ancelotti ska stanna kvar. Krismötet utmynnar i att spelarna går samman och bestämmer sig för att lägga alla tidigare meningsskiljaktigheter bakom sig. Gruppen har varit splittrad; det är ingen hemlighet att alla inte dragit åt samma håll.

Fotboll handlar för mig om laganda och lojalitet med laget, om samspel och kämpaglöd. I med OCH motvind. Det där ocket är viktigt, det gör hela skillnaden. Där, i synen på vad fotboll är, blottläggs det ohållbara samhället. Där ligger ideologins konsekvenser i öppen dager. Ingen vacker syn.

Framgång och världsledande är det enda som räknas i fotbollen idag, och samma gäller i näringslivet, samhället. Bara framgång, vinst och excellens accepteras. Allt annat rensas ut, eller döljs, förnekas. Däri ligger en ohållbarhet som är svår att kritisera inifrån, och den finns i fotbollen liksom i samhället. Allt och alla hänger ihop. Allt och alla är delar av samma kulturella väv.

Fotboll idag handlar om att med pengar köpa de bästa spelarnas i världen lojalitet. Spelarna betraktas som investeringar, och enligt rådande ekonomiska logik kräver den som investerar ränta på insatt kapital. Vad man tjänar pengar på är underordnat. Om det är fotbollssintreserades sökande efter upplevelser av spänning, eller män med pengar och deras hunger efter lyxkonsumtion av bilar och klockor spelar ingen roll. Kraven på avkastning är samma över hela linjen.

Varumärken köps och säljs, liksom allt annat, i en ständig jakt på ökad vinst. Samhället krackelerar, sammanhållningen bryts upp. Basen som allt vilar på vittrar sönder. Olja är det som håller fotbollen under armarna. Utan oljemiljardärer faller hela systemet samman. Den dag flödet av pengar sinar försvinner framgångarna, supportrarna, spelarna och laget. Den dagen, och den kommer att komma, var så säker, har en fin tanke förbrukats. Någon väg tillbaka finns inte. Efter Zlatan och oljemiljonerna finns bara tomhet. Fotbollens själ och anrika historia offras, för kortsiktiga ekonomiska mål. Och det är symptomatiskt för vår tid, vårt samhälle. Det drabbar ingen fattig, kanske du tänker. Men det gör det. Med fotbollen, lagandan, lojaliteten, samspelet och kämpglöden försvinner en central komponent i det kitt som håller ihop samhällen.

Zlatan har sitt på det torra. Ekonomiskt ska han inte behöva oroa sig för något, under resten av livet. Men vad händer med alla andra? Vilket samhälle kommer Zlatan att bjuda sin ålderdom i. Malmö, hur ser det ut där om tio år. Malmö FF var ett storlag när Zlatan drog ut i världen. Hans karriär sammanfaller med fotbollens förändring. Och han har lyckats överleva. På lagens bekostnad. Redan idag är Zlatan sin egen största motståndare, i en värld där ingen är lojal med någon annan än sig själv. Läser i SvD om hur det skrivs om honom i fransk press.

Svensken fick lägst betyg av både tidningen och av tidningens läsare efter matchen som gav seger i Champions League-fotbollens grupp A.

En 4 av 10 delar Parisiens redaktörer ut till Ibrahimovic, som trots flera chanser blev mållös,och skriver att den svenska anfallaren var en ”besvikelse” och inte nådde sin vanliga nivå i Champions League. Försvararen Thiago Silva, som nickade in 1–0, får högst betyg: 8.

– Han (Ibrahimovic) var inte bra och hade liten påverkan på spelet, säger Christophe Bérard i Parisiens webb-tv och lägger till att svensken inte har varit lika kraftfull de senaste två-tre matcherna.

Idag håller man på det lag som vinner, och bara så länge det vinner. Inom pedagogiken talar man om att dagens studenter är jaglojala, och det är en tendens som syns tydligt i fotbollen, både hos supportrar, spelare och lagens ägare. När Elton John köpte Watford var det för att han älskade laget. Han stöttade sitt lag genom att köpa det. Idag köper anonyma oljemiljardärer fotbollsklubbar för att de kan, och för att tjäna pengar. Och spelarna följer pengarna. Supportrarna följer framgången. Alla glömmer att allt detta görs till ett ohyggligt högt pris.

Saknar tiden när mitt humör styrdes av GAIS med eller motgångar på plan och i seriesystemet. Saknar känslan av mitt lag, bokstavligen. Jag har en historia gemensam med GAIS. Min pappa bodde i samma trappuppgång som Karl Alfred Jakobssons föräldrar. Mina känslor för laget har gått i arv. Den lojaliteten går inte att köpa för pengar, den kan bara förtjänas. Och den följer med, i vått och torrt, i med och motgång. Den är evig. Därför är mitt intresse för fotboll falnande. Visst uppskattar jag vackert spel, lagprestationer. Men det är en upplevelse som fyller mig med sorgsenhet idag, för den minner om något värdefullt som gått förlorat.

Solidariteten, sammanhållningen och känslan för laget, i med OCH motgång. Vart tog den vägen? Hur kunde den skåpas ut så snabbt? Och vad händer med samhället när det präglas mer av jaglojalitet än av gruppkänsla och omsorg för varandra?

Vart är vi på väg? Det är vad fotboll får mig att tänka på idag. Det gör mig ledsen.