På jakt efter monader och svar på livets gåta

Fick för ett tag sedan en utmaning som jag här ska försöka bringa reda i. Det handlar om monader och monadologi, och jag kastar mig ut (och bjuder alltså in läsaren i ett sätt, mitt sätt, att skaffa sig kunskap i den informationsfyllda värld vi lever i, där det krävs en väl utvecklad förmåga till kritiskt tänkande för att överleva). Följer minsta motståndets lag och låter det ena ge det andra. Vi får se vart det landar. Börjar på Wikipedia, på sidan om Rationalism, och hittar följande tankar.

Spinoza och Leibniz var djupt påverkade av Descartes men ville utveckla hans tankar och göra någonting bättre. Spinoza genom att anta en monism det vill säga att allt består av en substans; Leibniz i sin tur genom att påstå allt består av ett oändligt antal substanser.

Det handlar alltså om metafysik, om hur man ska förstå verklighetens grundläggande, yttersta natur. Och då vill jag backa lite. Vänder mig till Erland Lagerroth, denne sorgligt underskattade tänkare som skriver klokt om förutsättningarna för dagens vetenskap. Han noterar också Descartes inflytande över tänkandet, och fördjupar resonemanget på följande sätt.

I den berömda kedjan Kopernikus-Kepler-Galilei-Bacon-Descartes-Newton finns det en länk, en man, som snarare var filosof än naturvetenskapsman (även om han också var framstående matematiker): Descartes eller Cartesius. Men han har därför inte blivit mindre betydelsefull för vårt tänkande, snarare tvärtom. Och då tänker jag ändå inte på hans berömda formel: "Cogito ergo sum" (Jag tänker, alltså är jag till). Nej, jag avser hans "andra regel", hans allmänna metodiska tillvägagångssätt: "att uppdela vart och ett av de problem, jag skulle undersöka, i så många delar som det var möjligt och som det krävdes för att lättare kunna lösa dem." Och jag tänker på något som kan betraktas som ett resultat av denna analytiska reduktionism, nämligen uppdelningen av människan i kropp och själ, den berömda cartesianska dualismen.

Denna dualism är det, tror jag som, spökar när humaniora hotas. För när det finns begränsat med medel satsar man bara på det viktigaste, och när världen delas upp i mindre delar skapas en hierarki, och den bestämmer vad som är viktigast. Ifråga om kropp och själ är det uppenbart att kroppen är viktigast, men bara om man tänker med och ser på människan med Descartes perspektiv. Är det sant och riktigt? Vad får det för konsekvenser? Viktiga frågor.

Dessa båda grepp har i sanning regerat det mänskliga tänkandet sedan Descartes. Den analytiska reduktionismen har blivit vetenskapens metod i sådan utsträckning att "analys" blivit synonym till "vetenskap". Och har man till äventyrs velat finna ett alternativ, en motsats till analys, har man bara tänkt på "syntes" - som om inte också syntes innebar ett tänkande i (bestånds)delar, blott att man nu sätter samman dem i stället för delar upp den helhet som de bildar. Helheten själv i dess egenart och funktion har man inte fått grepp om med detta slags tänkande.

Består världen av delar, sammansättningar av interagerande men i grund och botten autonoma aspekter som är möjliga att förstå separat? Eller består världen av helheter, som måste förstås utifrån sina egna unika förutsättningar? Descartes hävdar det förra, och det är så man tänker inom vetenskapen idag. Dock inte inom humaniora, eller i alla fall inte inom den kulturvetenskap jag praktiserar. Där utvecklar man ett annat tänkande, som Lagerroth beskriver på ett bra sätt. Människa/kultur, kultur/människa, två aspekter som inte går att skilja. Liksom kultur och ekonomi. Helheter som måste förstås som helheter för att kunskapen om dem skall bli användbar och meningsfull.

Kropp och själ är därför inte självständiga entiteter utan relationsbegrepp, begrepp som förutsätter varandra, tvillingstjärnor som snurrar kring varann. Relationen mellan dem är av logisk och språklig art.

Det är samma förhållande som mellan subjekt och objekt, språk och värld, tanke och verklighet och ytterst mellan likhet och olikhet. Det ena begreppet implicerar det andra, kan inte tänkas utan det. Det är fråga om ett slags identitet. Skillnaden i fallet kropp-själ är bara att den inbördes relationen mellan kropp och själ går via det grundläggande begreppet person.

Kropp och själ är alltså ömsesidigt beroende av varandra. Och de är delar av en helhet, som är rörlig och föränderlig och som förmår överskrida de givna förutsättningarna i handlingar, som inte kan förutses. Det är med andra ord fråga om interna relationer inom en dialektisk helhet. En dialektisk syn på förhållandet kropp-själ är alternativet till det dualistiska.

Världen är inte komplicerad, som gängse tankemodell förleder oss att tro. Den går inte att dela upp i delproblem som kan lösas för sig. Världen är en komplex helhet uppbyggd av interagerande delar som alla på sitt sätt bidrar till helheten och dess karaktär, i en ständig tillblivelseprocess som är omöjlig att räkna på och förutse. Vill man förstå levt liv krävs med andra ord ett annat tänkande, metoder för och kompetens att hantera komplexitet. Humanioras paradgren, och bidrag till akademin. Åter till Lagerroth.

Detta är ett mer krävande sätt att tänka än att uppfatta det hela som en enkel addition av delar eller som ett kausalt förhållande. Men det är det enda adekvata och funktionsdugliga. Vi är helt enkelt för lata eller för outvecklade, för "fyrkantiga" i vårt tänkande för att makta komplikationen i den värld vi lever i, den värld som är konstituerad och ständigt konstitueras både av "verkligheten" och av språket-tänkandet. Den komplikation som beror på att vi ständigt är sysselsatta med att "blåsa upp en ballong inifrån" - för att nu låna titeln på en bok av den tänkare som jag här har knutit an till: Joachim Israel. Den ballong, nämligen, som heter vår egen värld och som vi själva måste inifrån upptäcka, kartlägga och utvidga med hjälp av vårt språk.

Spinozas verkar med ledning av ovanstående kloka ord vara ett bättre sätt att tänka än med Leibnitz, utan att för den skull kritisera Leibnitz. Allt handlar om vad man vill förstå. Jag är agnostiker i den meningen att jag inte tror att det är möjligt att nå fram till ett absolut svar på frågan om tillvarons yttersta grund. Det enda vi kan göra är att försöka, ständigt testa, reflektera och arbeta med förståelser. Det är som bekant vägen som är målet. Spinoza menar dock att det finns ett yttersta svar, men det kan lika gärna ses som en eftergift för den katolska kyrkan, för svaret går per definition aldrig att nå. Gud är allt. En till intet förpliktigande definition, eller ett slags verktyg för att stå komplexitet. Så vad handlar det om? Åter till Wikipedia, till ingångsordet monism.

Monism är en metafysisk term, som står i motsatsställning till dualism och pluralism. Det finns i princip två olikartade former av monism:  

1. Substansmonism, vilket innebär att det endast finns en substans, till exempel Baruch de Spinozas teori om identiteten, Georg Wilhelm Friedrich Hegels idealism, eller vissa teorier av Bertrand Russell. 

2. Egenskapsmonism som innebär att allt har samma slags egenskap och därför kan förklaras utifrån samma principer och modeller, som till exempel inom materialismen (och därmed den logiska positivismen, scientism, behaviorism med mera), och Gottfried Wilhelm Leibniz’ idealism.

Spinoza är intressant för han utgår från samma tänkande som den moderna vetenskapen, men han bjuder motstånd. Han pockar på uppmärksamhet och petar i variga sår. Spinoza visar att han förstått, men gör andra tolkningar och väljer alternativa förklaringar. Han visar att vetenskapen inte är en och odelbar, även om världen som skall förstås är det. Utmaningen jag fick lyder som följer, dags att ta itu med den nu.

jag undrar om du kan hjälpa mig att reda ut skillnaden mellan monism och monadologi. Jag förstår att monism är Spinozas begrepp och att det handlar om att allt som finns är (del av) gud (förenklat). Det finns alltså något "överordnat" som allt är del av.

Monadologi förstår jag som att det handlar om att individen är isolerad från andra (individer) genom att finnas till i sig. Man kan inte dela med sig av sitt existerande per se, bara av det man tänker OM sitt existerande. Singulariteten är på en annan nivå. Tänker jag i rätt riktning eller har jag cyklat i diket?

Monism som något överordnat, först. Som jag ser det handlar det inte om något överordnat. Det handlar om att se helheten, som just en helhet. Något som bara kan förstås som komplexa samband. Allt består av svängande strängar, det är ett annat sätt att uttrycka samma sak, men det betyder inte att man kan förstå och förklara allt genom att förstå och förklara svängande strängar, vilket Descartes och den moderna vetenskapen menar (om jag förstått saken rätt). Världen som vi mäniskor känner den består av olika nivåer av mergens, som alla utgår från någon minsta beståndsdel, men som aldrig går att förstå annat än som komplexa samband. Människan, till exempel, består till 100 % av ande, och samtidigt till 100 % av natur. Försöker man dela upp hen i delaspekter då är det inte längre människan man försöker förstå, det är något annat. Lite jobbigare att tänka så, men vem har sagt att livet är enkelt?

Monadologin är jag osäker på om man med Leibnitz kan tänka på individnivå? Hans monader ser jag som världens beståndsdelar, det som bygger upp helheten. Och jag tänker att han menar att varje del speglar helheten, vilket ger understöd åt tanken att man kan förstå helheter genom dess beståndsdelar. Kan ha fel här, men det är så jag ser på saken med det kött på kunskapsbenet jag har.

Singulariteten är intressant, men där är mina kunskaper begränsade. Två ingångar finns, tycker jag mig ha förstått. Alla intressanta på sitt sätt, och de går att använda för att tänka kring kulturens metafysik (eller jag tycker mig kunna göra det i alla fall, men som alltid är jag öppen för motbevis och invändningar). Börjar med gravitationen, som kan ses som det som håller samman, utan att närmare bestämma detta något. En kraft, helt enkelt. Eller för att tala med Spinoza; Conatus, ungefär entiteters ihärdiga blivande, viljan till fortsatt existens som helhet. Människa är ett sammanhållet fenomen, av ande och kropp, och bara så länge som det hålls samman är det meningsfullt att tala om människa. Det som håller delarna samman är alltså ett slags singularitet (kropp utan organ, för att tala med Deleuze), eller kanske snarare en delaspekt av världen, om man ska ta Spinoza på allvar. Kulturer, samhällen, allt kan sägas vara och förstås som sammanhållna fenomen.

Den andra ingången handlar om teknologi, och om den hypotetiska punkt i historien då maskiner har utvecklats till att bli lika kompetenta som den mänskliga hjärnan. Har skrivit om detta i en tidigare bloggpost, och det finns mer att läsa här.

Vet inte om någon annan än jag blev så himla mycket klokare av dessa ord och tankar, men jag fördjupade min förståelse och hoppas att ovanstående i alla fall inte rörde till det för någon. Vetande är en interaktiv process. Akademin en komplex helhet, liksom samhället. Allt och alla är delar av samma helhet, och det finns följaktligen ingen utsida att förskjuta problemen till eller hämta lösningar från. We are in this together, på gott och på ont!

P.S. Här bloggar Karl Palmås klokt om saker som tangerar innehållet i denna post.