Dagens Nietzsche, som uppfostrare

Inget är nytt under solen. Människans levda liv är blott variationer på mer eller mindre välkända teman. Samma gamla misstag görs om och om, fast av nya individer och ibland på helt andra skalnivåer. Av historien lär vi inget annat än att vi inget lär. Även det en gammal sanning. Levt liv är så, tar sig dessa uttryck. Dess sanna väsen är sådant. Hur trivial och bekant den kunskapen än må vara måste den vårdas och traderas från generation till generation. Uppgiften är, eller kan vara, humanioras uppdrag, bidrag till akademin. Mänsklighetens sökande efter sätt att leva som är i harmoni med sig själv och omvärlden. Vetenskapens uppgift är denna, att lösa angelägna problem och undersöka förutsättningarna för hållbart liv. Och för att lyckas krävs harmoni och inspiration, vilket skapas genom att alla värnar mångfalden av ämnen och bredden i ansatsen.

Nietzsche är en av alla tänkare som lämnat bidrag till mänsklighetens kunskapsbank. Orden och tankarna finns där, för den som så önskar och som ser värdet i dem att läsa, reflektera och lära. Det är något vi är dömda till. Att uppfinna livet, om och om igen. Levt liv och kunskap måste erövras och återerövras av varje ny generation. Nietzsche är min uppfostrare, på samma sätt som Schopenhauer var hans uppfostrare. Och så vidare, in i evigheten. Finns ingen början, inget slut. Bara upprepning av välkända teman, som kombineras på nya sätt. Kunskap uppstår utbyte, samtal. Kräver harmoni. Kunskap är en färskvara, den måste hållas vid liv. Det är människans självpåtagna uppgift, att hålla sitt vetande vid liv. Akademin är den institution som förvaltar uppdraget. Och för att inte bygget ska rasa krävs en klok utbildnings- och forskningspolitik. Nietzsche kan fungera som inspiration. Han har ingen lösning, men hans texter fullkomligen svämmar över av klokskap som vi kan plocka upp och omsätta i vår samtid. Exempel? Visst, kommer här, hämtade från Schopenhauer som uppfostrare.

Om inte umgänget med vetenskapen leds och avgränsas genom en högre fostrande princip utan allt mer lössläppt får ske enligt grundsatsen "ju mer desto bättre", så blir den helt visst för forskarna lika skadlig som den ekonomiska principen lasset faire är för hela folks moral.

Något slags rättesnöre måste finnas, något att utgå från, rätta sig efter och improvisera kring. Kulturer och samhällen måste och har måstat, i alla tider, utarbeta något slags kompass att hålla sig till. Inom vetenskapen, i akademin faller den uppgiften på humanioras lott, eftersom kyrkan spelat ut sin roll. Naturvetenskapen passar synnerligen illa för den typen av uppgift. Alltså, ju mer man specialiserar och effektiviserar, desto snabbare färdas vi alla mot undergången. För att vetenskapen skall kunna tjäna mänskligheten, och inte bara ekonomin, krävs utbyte och samtal över gränser. Lasset faire är lika illa nu som det var då, när Nietzsche reflekterade över sin samtid. Hänsynslös och brutal kapitalism är lika skadlig för livet på jorden nu som då.

Vem är det som ännu har klart för sig, att frågan om att utbilda en forskare - vars mänskliga sidor inte får torka ut eller gå till spillo - utgör ett mycket svårt problem, och ändå är denna svårighet iögonenfallande, om man bara uppmärksammar de talrika exemplar som alltför tidigt och tanklöst ägnat sig åt vetenskapen och därav blivit vridna och puckelryggiga.

Nietzsches ord om utbildning och forskningspolitik är lika aktuella och pregnanta idag. Den eviga återkomsten av det samma. Mänskligheten är dömd att göra samma misstag, om och om igen. Idag heter utbildnings- och forskningsministern Björklund. Han är grandios i sin hållning, och lyssnar bara till sin egen röst, förblindad av Nobelprisets guldglans. Och han är beredd att offra allt för det målet, även om det innebär att samhällets mänskliga sidor torkar ut och går till spillo. Inom vården väger man åldringarnas blöjor, och bedriver omvårdnad efter ekonomiska principer. Vad är det om inte ett utslag av förtorkad moral och utarmad mänsklighet. Ett resultat av en skola som allt för mycket fokuserat på formen och därför försummat innehållet. Et samhälle i förfall, liksom det Tyskland som Nietzsche oroade sig för och värnade om.

[V]ar finns egentligen bland våra samtida de högt stående berömdheter som kunde tjäna som förebilder för oss alla, lärda som olärda, högre stånd som lägre, personer som utgjorde den för vår tid synliga sammanfattningen av en skapande moral? Vart har egentligen all den reflexivitet tagit vägen som gäller moraliska frågor, vilka dock i alla tider sysselsatt varje högre utvecklat samfund? Det finns inte längre några berömda förebilder och ingen reflexion av det slaget. Man tär i själva verket på det ärvda moralkapital som våra förfäder samlat ihop, och som vi inte längre förstår oss på att utöka utan bara slösar bort.

Även detta rop på hjälp är lika aktuellt idag som då. Var finns förebilderna? Dagens berömdheter är allt annat än förebilder, och förebilderna vi har är inga goda exempel. Eller vad sägs om följande. Läs, och försök ta in vad som står. Orden utgör reklam för en ny bok, av Tove Lifvendal. Att ge: Samtal med svenska filantroper, heter den. Ett skrämmande exempel på vart vi är på väg.

Sverige kommer relativt högt vid internationella jämförelser av givande till ideella organisationer. Men givandet i Sverige kännetecknas av att det är många som ger och att summorna är relativt små. Det är dessutom ovanligt att filantroper berättar offentligt vad de gör.

Många ger i Sverige, det är vackert, och viktigt. Det visar att vi bryr oss. Den stora massan ser behov och vill hjälpa. Alltså finns det hopp, vilket det alltid gör. Solidaritet är en handling där jag delar med mig av mina resurser till den som behöver. Solidaritet är en handling som bygger på parternas ömsesidiga beroende, av varandra. Om dessa människor och deras insatser handlar dock boken inte. Boken handlar om våra förebilder. Rika människor som vill dela med sig, och som här intervjuas om varför de ger.

Tove Lifvendahl möte i boken Att ge (Ekerlids Förlag) ett tiotal filantroper som har bestämt sig för att engagera sig och skänka bort en del av sin förmögenhet.

Skänka bort en del av sin förmögenhet. Några få som ger mycket, men troligen i många fall procentuellt lika mycket av sina tillgångar som de mindre bemedlade, de många som skänker mindre summor. Om dem handlar boken. De får utrymme och kan sprida sina tankar.

Porträtten beskriver personens drivkrafter bakom givandet: varför man ger, till vilket ändamål och hur, och vad som kan göras för att uppmuntra och underlätta givande.

Ni läste rätt, detta är inga idolporträtt, det är en debattbok, en politisk handling. Vad behöver göras för att underlätta givandet, om det handlar boken. Svaret är skattelättnader, för dem som har tillräckligt mycket för att ge utan att det kostar dem något. Privilegier till de som gynnats av nuvarande ekonomiska system, hjälp och understöd till dem som i vissa fall blivit rika på att exploatera fattiga och utsatta. Vill man ge, varför ska man då få skattelättnader? Är det inte mer ekonomsikt effektivt att propagera för ökat bistånd, varför måste pengarna fördelas via de gynnade? Av ett enda skäl, för att de skall kunna marknadsföra sig själva som goda. Det är vad våra förebilder drömmer om.

Porträtten ramas in med en inledning som utifrån tillgänglig kunskap och forskning beskriver givandet i Sverige samt lyfter ett antal frågor för vidare diskussion. Boken, vars initiativ kommer från Charity Rating och Sektor 3, vänder sig en intresserad allmänhet som genom boken får ökad förståelse och nya insikter om filantropi. Boken bidrar till att öka kunskapen om drivkrafter och behov av stöd som förmögna personer har för sitt givande, och därmed vänder den sig också till de företag och organisationer som har dem som kunder eller målgrupp.

Tanken är god, och jag har egentligen inget emot organisationer som Sektor 3, men jag anser det vara fel väg att gå ge förmögna stöd att ge. Jag vill se ett samhälle där fler ges möjlighet att engagera sig för en bättre värld, för alla. Att skänka av sitt överflöd till de fattiga är en företeelse som bara existerar i länder med stora klyftor, och just stora klyftor är orsaken till en lång rad problem som drabbar alla i samhället. Filantropi är på det sättet som att släcka eld med bensin.

Ökat utbyte, mer samverkan och tid för reflektion över moraliska frågor, eviga frågor. Det är vad samhället behöver för att bli långsiktigt hållbart. Inspiration kan hämtas från Nietzsche, eller någon annan. Det viktiga är inte vem man läser, eller hur man läser, det viktiga är att man reflekterar. Bristen på reflektion är vårt samhälles största hot för framtiden. Avskaffandet av humaniora kanske får känner sig engagerade i, men det är första steget ut på ett sluttande plan som leder mot bokbål och andra hemskheter.

Än finns det tid, än finns det hopp. Vill slå ett slag för Nietzsche som uppfostrare, och som förebild.