Tänker om och med rhizom III

Ute mörknar det. En dag har flutit mellan fingrarna på mig. Livet rinner iväg, inte bara för mig utan för oss alla. Inte så konstigt då att trädet, det stora ståtliga, med sin krona och stadiga stam, fast förankrad med hjälp av rötterna i myllan, lockar så som tankemodell för än det ena än det andra. Trädet är motsatsen till rhizomet. Inte speciellt lockande att tänka på och med hjälp av det som är obegripligt och som följer sina egna lagar, som finns och verkar under jorden. Kan det vara meningsfullt att inspireras av något vars kopplingar inte är överblickbara, en struktur utan centrum? Jag anser det, för det är ett mer hållbart system för organisering än trädet. Trädet må vara imponerande, men vad händer om klimatet ändras, eller om det brinner? Trädet har ett väl utvecklat skydd mot de flesta kända faror och hit, men står handfallet inför det oväntat oväntade. Rhizomet däremot söker ständigt efter nya kopplingar, alla lika centrala som alla andra. Rhizomet kopplar ihop sig med det som går, där det går, när det går och så länge det går. Hos rhizomet går funktion före form. Det är handlingen som räknas, intentionerna väger lätt.

Textproduktion reglerat efter trädprinciper tvingar på läsaren en struktur som reglerar tänkandet. Exempel på detta finns överallt, och ofta är det omedvetet. Pierre Bourdieu var dock allt annat än omedveten. Han skriver som han gör för att läsaren inte ska bilda sig några egna uppfattningar, har tar kontrollen, eller vill ha kontroll, över läsningen. Deleuze och Guattari skriver percis tvärt om, de vill att läsaren skall missförstå, hitta nya vinklar och innebörder i det hen läser. De vill inte bestämma, utan snarare locka till ny-tänkande, med hjälp av deras text som underlag eller verktyg. De skriver rhizomatiskt. Bourdieu däremot skriver trädböcker. Hittade när jag jobbade med min alkoholbok ett citat i en uppsats som fångar detta på pricken. Staffan Appelgren (1998:4) skriver att Bourdieu:

experimenterar med presentation och representation i sina texter för att bryta upp de tankevägar läsaren är van att följa och förhindra att läsaren läser in betydelser, kopplingar och associationer som redan finns invanda, vilket en presentation i den traditionellt linjära och logiska formen kanske lätt inbjuder till. För Bourdieu handlar det om att bryta ned tidigare dispositioner hos läsaren som förvisso gör läsandet ekonomiskt och effektivt, enligt hans egen teori om habitus, men som också just för vetenskapen för det olyckliga med sig att den får läsaren att läsa in i texten det han/hon redan känner igen.

Båda skolorna vill uppnå samma sak, i grund och botten, men Bourdieu menar att han vet vad läsaren behöver, medan Deleuze och Guattari litar på sina läsare. Bourdieu skriver debatterande och driver en tes, medan Deleuze och Guattari skriver samtalsinriktat. Det förra drar åt trädhållet, det senare åt rhizomhållet. Båda stilarna är dock ytterligheter längs ett kontinuum. Dags att återvända till texten om Rhizomet, till Deleuze och Guattaris tankeuniversum.

The radicle-system, or fascicular root, is the second figure of the book, to which our modernity pays willing allegiance. This time, the principal root has aborted, or its tip has been destroyed; an immediate, indefinite multiplicity of secondary roots grafts onto it and undergoes a flourishing development. This time, natural reality is what aborts the principal root, -but the-root’s unity subsists, as past or yet to come, as possible.

Trädstrukturen består och reglerar tänkandet även när det förlorat kontakten med myllan, även när det saknar förankring. Det påverkar tänkandet, och vad som blir möjligt att uttala, inom det system där trädet är den dominerande tankefiguren. Detta gör det svårt att bryta med rådande tanketradition, för det skulle innebära ett slags tankens fria fall. Att bara övergå till ett mer rhizomatiskt tänkande är svårt, hur nödvändigt och mer hållbart det än är. Den insikten kan och får man inte glömma, om man verkligen vill främja ett annat tänkande. Debattens väg är med andra ord stängd för oss som vill och ser värdet i rhizomet som tankemodell.

We must ask if reflexive, spiritual reality does not compensate for this state of things by demanding an even more comprehensive secret unity, or a more extensive totality. Take William Burroughs’s cut-up method: the folding of one text onto another, which constitutes multiple and even adventitious roots (like a cutting), implies a supplementary dimension to that of the texts under consideration. In this supplementary dimension of folding, unity continues its spiritual labor. That is why the most resolutely fragmented work can also be presented as the Total Work or Magnum Opus.

Strukturen finns inlagd i kulturen, och den påverkar allt tänkande, även det som förs fram som alternativ. För att människan fungerar så, för att hen är ett resultat av kultur och för att hen blir till i och genom språk. Utbyten av tankar, det är så som vetande om världen växer fram, genom att stötas och blötas mot andra tankar. Därför går det att hitta enhetlighet även i fragment, eller medvetet uppskurna och slumpvis sammansatta delar av en helhet. 

Most modern methods for making series proliferate or a multiplicity grow are perfectly valid in one direction, for example, a linear direction, whereas a unity of totalization asserts itself even more firmly in another, circular or cyclic, dimension. Whenever a multiplicity is taken up in a structure, its growth is offset by a reduction in its laws of combination. The abortionists of unity are indeed angel makers, doctores angelici, because they affirm a properly angelic and superior unity.

Utan enhet finns ingen förståelse. Rhizomet är med andra ord bara önskvärt som riktningsgivare, som ett verktyg för att öppna upp, för att främja ny-tänkande. Tänkande behöver struktur och kulturen behöver kontinuitet för att överleva, men om det blir för mycket struktur då dör processen sotdöden. Trädet riskerar att strypa inflödet av impulser, om det är den enda strukturen som tillåts. Rhizomet öppnar upp, och visar på alternativa vägar. Båda behövs, det är bara det att trädet har sina förespråkare, det lever och påverkar livet utan att någon behöver göra något. Makten att hålla ihop är alltid starkare än upplösande krafter, så rhizomet behöver främjare och omsorgsgivare för att överleva och kunna befrukta det levda liv som människan är utkastad i och måste hantera.

Joyce’s words, accurately described as having "multiple roots," shatter the linear unity of the word, even of language, only to posit a cyclic unity of the sentence, text, or knowledge. Nietzsche’s aphorisms shatter the linear unity of knowledge, only to invoke the cyclic unity of the eternal return, present as the nonknown in thought. This is as much as to say that the fascicular system does not really break with dualism, with the complementarity between a subject and an object, a natural reality and a spiritual reality: unity is consistently thwarted and obstructed in the object, while a new type of unity triumphs in the subject.

Bryta upp strukturer är bra, men att krossa dem är förödande. Däremellan finns och verkar rhizomet, som en struktur utan centrum. Det ger stadga åt kaos och komplexitet. Bringar reda bland parallella icke-linjära processer av tillblivelse. Ingen äger rhizomet, det går bara att följa. Liksom vetandet uppstår i mötet mellan människan och världen, finns i mellanrummet mellan aktörerna som bygger världen, rhizomet befolkar tomheten. Genom att medvetet bryta med lineariteten kan man upptäcka rhizomet; under, bakom, mellan. Där man minst anar det. Ett slags nåd att bedja om, ett resultat av slump, men lika fullt finns den där. Ordningen, i kaos. Det handlar bara om tillit. 

The world has lost its pivot; the subject can no longer even dichotomize, but accedes to a higher unity, of ambivalence or overdetermination, in an always supplementary dimension to that of its object. The world has become chaos, but the book remains the image of the world: radicle-chaosmos rather than root-cosmos. A strange mystification: a book all the more total for being fragmented. At any rate, what a vapid idea, the book as the image of the world. In truth, it is not enough to say, "Long live the multiple," difficult as it is to raise that cry. No typographical, lexical, or even syntactical cleverness is enough to make it heard.

Boken tvingar tanken till underkastelse. Ordningens makt är stark. Även om man vill bryta med den. Därför är det svårt att förmedla budskapet direkt, genom att representera tanken. Tanken om rhizom kan bara förmedlas indirekt, genom resonanserna som uppstår i mellanrummen mellanorden och tanken. För att förstå måste man öppna upp sinnet, och lära sig lyssna till det som sägs mellan. Det krävs därför en aktiv läsare som medvetet gör uppror. Rhizomet går inte att nå genom passivt lyssnande, det krävs uppfinningsrikedom och aktivitet av läsaren. Bourdieu vill passivisera sina läsare, som ska lyssna och lära. Deleuze och Guattri tvingar sina läsare till aktivitet och gör dem till medskapare. Bara så kan rhizomet upptäckas, genom att se förbi och genom egen skapande aktivitet. Världen är inte, den blir till, i interaktiv handling.

The multiple must be made, not by always adding a higher dimension, but rather in the simplest of ways, by dint of sobriety, with the number of dimensions one already has availablealways n - 1 (the only way the one belongs to the multiple: always subtracted). Subtract the unique from the multiplicity to be constituted; write at n - 1 dimensions. A system of this kind could be called a rhizome.

Komplexitet skapas genom kombinationer av enkla utsagor eller okmplicerade delar. Det är samspelet och aktiviteten som ger upphov till rhizomatiska strukturer. Samproduktion av kunskap och liv, det är vad det handlar om. Emergens, helheter bestående av aktivitet och kaos på lägre nivåer. Således dyker allt som oftast termodynamikens andra lag upp när man talar och tänker om detta. Ordning ur kaos är titeln på Ilja Prigigines bok där kultur och natur möts och tankar från olika håll korsbefruktas. Ordning kostar på och kräver energi, så trädstrukturer kostar på. Rhizomet ligger mer i linje med ett ekologiskt tänkande, en mer konstruktiv generallösning eller en positiv inställning till livet. Ordning behöver inte skapas och upprätthållas, den finns där om vi bara kan lära oss att se den.

A rhizome as subterranean stem is absolutely different from roots and radicles. Bulbs and tubers are rhizomes. Plants with roots or radicles may be rhizomorphic in other respects altogether: the question is whether plant life in its specificity is not entirely rhizomatic. Even some animals are, in their pack form. Rats are rhizomes. Burrows are too, in all of their funtions of shelter, supply, movement, evasion, and breakout.

Rhizome finns där ute, det gäller bara att lära sig se och förstå. Genom att låta sig inspireras av naturen kan man skapa mer hållbara samhällen. Rhizomet hjälper oss att förstå kulturens värde, det som håller samman. Kultur är ett slags rhizomatisk struktur. Eller kultur kan förstås på det sättet, och det får då ökat värde. För det kitt som håller allt och alla samman är viktigt, för allt och alla, även om ingen kan äga och kontrollera det. Det är kärnan i och poängen med att tänka samhället som ett rhizom, att ingen kan äga det, att makten är fördelad av och genom strukturen på ett demokratiskt sätt. Rhizomet är inte, det blir och förändras ständigt i och genom interaktionen mellan de inbördes delarna.

The rhizome itself assumes very diverse forms, from ramified surface extension in all directions to concretion into bulbs and tubers. When rats swarm over each other. The rhizome includes the best and the worst: potato and couchgrass, or the weed. Animal and plant, couchgrass is crabgrass. We get the distinct feeling that we will convince no one unless we enumerate certain approximate characteristics of the rhizome.

Och det blir ämnet för fortsättningen, att rita upp konturerna av rhizomet. Tar paus hör och ägnar mig åt vardagens krav och måsten. Det som ger stadga åt livet. Tvätt, matlagning föreläsnigsförberedelser. Det som både är förutsättningen för och följandet av strukturen. Livet pågår medan man är upptagen med annat, liksom rhizomet. Struktur är dock vad det handlar om.