Tänker om och med rhizom II

Gillar mjuka övergångar. Behöver tid att ställa om. Använder tiden som är kvar av arbetsdagen åt att fånga några tankar i flykten, som annars skulle skattas åt förgängelsen. Gillar den aspekten av bloggandet, också. Ett slags fångstnät för tankar, tankar som annars skulle falla i glömska. Flyktlinjer är mina tankars arkiv. Mina offentliga tankars arkiv, bör kanske tilläggas. Försöker vara personlig, men inte privat. En svår balansgång. Vad som är vad skiftar, och det är svårt att i stunden avgöra vad som är vad. Men det är också tjusningen, ett slags balansakt på slak lina. Det är ett sätt att främja kreativitet i skrivandet, att tillåta sig vara där. Ute på osäker och minerad mark. Där skärps sinnet, och tanken svävar fritt. Där kan nya kopplingar finnas, uppfinnas och återupptäckas.

Skrivandet på bloggen är att likna vid skapande, och det blir bäst om det saknas krav. Jag fungerar i alla fall så. Vetenskapliga artiklar är något annat. Vetenskapen ställer krav, på konformitet, rätlinjighet och anpassning. Där regerar formalia. Bloggen är mer som ett rhizom, som skapar kopplingar där det går, och som söker sig fram i enlighet med minsta motståndets lag. Flyktlinjer är ett slags multiplicitet, uppbyggd av linjer, segment och olika intensiteter. Ett maskiniskt assemblage, under kontinuerlig tillblivelse. Flyktlinjer drivs fram av en kropp utan organ, mellanrummen som finns mellan orden och tanken, mellan texten och läsaren, mellan mig och världen. Det som skapas här är ett konsistensplan, vilket ger struktur och stadga åt helheten. Eller som Deleuze och Guattari uttrycker sig.

All we talk about are multiplicities, lines, strata and segmentarities, lines of flight and intensities, machinic assemblages and their various types, bodies without organs and their construction and selection, the plane of consistency, and in each case the units of measure. Stratometers, deleometers, BwO units of density, BwO units of convergence: Not only do these constitute a quantification of writing, but they define writing as always the measure of something else.

Skrivande som mätandet av något annat. Texten är inte det man tror, svaret finns inte där man söker. Det finns alltid någon annanstans. Det är en central insikt. Ju större krav på precision i arbetet med att definiera kultur, desto mindre överblick över helheten. Detaljkännedom uppnås till priset av kontextens upplösning. Det går aldrig att både ha kakan, och samtidigt ha den kvar. Väljer man det ena, tvingas man acceptera det andra.

Det handlar om poler längs ett kontinuum. I ena änden finns enskildheterna, i den andra helheten. Helheten hålls samman, och enskildheterna är i upplösning. Däremellan blir världen och livet till i ett komplext samspel mellan allt och alla. Ingenting är, allt blir. Allting bestäms och får sin form och sitt innehåll inom ramen för kontext.

Writing has nothing to do with signifying. It has to do with surveying, mapping, even realms that are yet to come.

Inga ord hos Deleuze och Guattari är triviala, alla kan ha en mening. Om man som läsare vill och tar sig tiden och mödan att reflektera över innehållet. Och det måste man göra, för den som söker mening och innebörd i orden är dömd till besvikelse. Meningen finns i mellanrummet mellan dig och texten, och den uppstår genom din aktiva reception av innehållet. Därför har deras skrivande inget med meningsskapande eller bestämmande av mening att göra. Signifikationsprocessen utförs av läsaren, som hos Deleuze och Guattari uppgraderas till medskapare av mening. Resultatet är ett slags tillfälligt territorium (realm) som bara finns och är relevant så länge det fyller en mening för dem det angår. Inget är bestämt en gång för alla, allt förändras, relationellt och icke-linjärt. Det som betyder något finns i mellanrummen, i spänningsfältet mellan aktörerna som upprätthåller helheten.

A first type of book is the root-book. The tree is already the image of the world, or the root the image of the world-tree. This is the classical book, as noble, signifying, and subjective organic interiority (the strata ofthe book). The book imitates the world, as art imitates nature: by procedures specific to it that accomplish what nature cannot or can no longer do. The law of the book is the law of reflection, the One that becomes two. How could the law of the book reside in nature, when it is what presides over the very division between world and book, nature and art? One becomes two: whenever we encounter this formula, even stated strategically by Mao or understood in the most "dialectical" way possible, what we have before us is the most classical and well reflected, oldest, and weariest kind of thought.

Boken som meningsgivare, som signifikant. Boken som laggivare, som ett raster som läggs över världen och tvingar på den och det som lever en fast form. Boken som kontroll av tanken. Den typ av bok vänder sig Deleuze och Guattri mot, och försöker bryta med. Den ena polen i kontinuumet. Trädet, som med sina rötter, sin stam och ståtliga krona överskuggar allt. Rot-boken, den gör läsaren till slav. Och de strävar efter en annan typ av text, eller bok om man vill, för A Thousand Plateaus är utgiven som bok. Pardoxalt kan tyckas, men som de skriver i inledningen: Vi gör det av vana. Finns ingen mening att bryta med allt, bara för att man är kritisk. Ibland är det bättre att bara modifiera, att bråka lite. Och det är vad de gör, bråkar för att vi som läsare ska få upp ögonen för vår egen värld. Verktyg är det vi har att göra med. Trädet och Rhizomet är verktyg, tankemodeller som får sin mening när vi använder dem för att analysera de sammanhang vi befinner oss i. Leta inte i boken, använd tankarna och försök se världen, med hjälp av innehållet. Inte tvärt om.

Nature doesn’t work that way: in nature, roots are taproots with a more multiple, lateral, and circular system of ramification, rather than a dichotomous one. Thought lags behind nature.

Tanken följer naturen, och resultatet blir till i samspel. Världens tillblivelse är ett slags samproduktion. Mening är kollektiv, och upprätthållen.

Even the book as a natural reality is a taproot, with its pivotal spine and surrounding leaves. But the book as a spiritual reality, the Tree or Root as an image, endlessly develops the law of the One that becomes two, then of the two that become four . . . Binary logic is the spiritual reality of the root-tree.

Binär logik och linjär utveckling, det är den gängse modellen. Det är så vi lärt oss se världen. Under den bilden är vi slavar, om vi inte försöker bryta oss loss. Om vi inte bråkar med våra förgivettaganden. Vi har ett ansvar att göra det. Vill vi förändring är det ett absolut krav. Väljer vi att se världen som en linjär utvecklingskurva, då är det ett val. Men hur ser det ut i naturen? Fungerar naturen så? Hur ofta studerar vi natur? Är det inte snarare så att vi litar till forskningen, och till det vi ser i dokumentärer? Handen på hjärtat, vet du hur det är i naturen? Jag vet inte, men det låter klokt att försöka verka för förändring. För bra är det inte som det är idag, här hemma. Vårt samhälle är inte naturgivet. Kultur är resultatet av delade förgivettaganden.

Makten över meningen är som mest verkningsfull när den hålls dold för dem som regleras av makten. Vetande och makt är två sidor av samma sak, det lär oss Foucault. Så vad är vad och hur kan vi skilja det ena från det andra? Genom att bråka, genom att undersöka gränserna för rådande strukturer. Vägen fram går därför bara delvis via vetenskap, för, som sagt, makt och vetande är omöjligt att skilja åt. Även för den som sysslar med vetenskap. Hen kan aldrig vara säker på om hen säger det eller detta för att det är så, eller för att de har makten att definiera. Det gäller all vetenskap, och därför bör vi aldrig lägga oss platt för auktoriteter.

Even a discipline as "advanced" as linguistics retains the root-tree as its fundamental image, and thus remains wedded to classical reflection (for example, Chomsky and his grammatical trees, which begin at a point S and proceed by dichotomy). This is as much as to say that this system of thought has never reached an understanding of multiplicity: in order to arrive at two following a spiritual method it must assume a strong principal unity.

Trädstrukturer är slutna system, döda strukturer. Liv är något annat. Ändå tänker vi i termer av rigid struktur när vi söker förstå samhället, språk och levt liv. Vi måste inte göra det. Vi har ett ansvar att göra uppror, att bråka med makten över tanken. Och det hjälper oss Deleuze och Guattri att göra. De ger oss verktyg, bestämmer inte hur världen är. Argumenterar inte för sin innebörd. De hjälper oss att se själva. Så läser i alla fall jag deras texter, som ett slags prisma genom vilket jag kan se världen på nya sätt. Min värld, i hela sin komplexitet.

On the side of the object, it is no doubt possible, following the natural method, to go directly from One to three, four, or five, but only if there is a strong principal unity available, that of the pivotal taproot supporting the secondary roots. That doesn’t get us very far. The binary logic of dichotomy has simply been replaced by biunivocal relationships between successive circles. The pivotal taproot provides no better understanding of multiplicity than the dichotomous root. One operates in the object, the other in the subject. Binary logic and biunivocal relationships still dominate psychoanalysis (the tree of delusion in the Freudian interpretation of Schreber’s case), linguistics, structuralism, and even information science.

Vetenskapens, naturvetenskapens bild av världen är fortfarande bilden av ett perfekt system, som om vi bara anstränger oss kommer vi att kunna se och förstå (detta säger jag utan särskilt mycket stöd, så hjälp mig gärna på traven. Kritisera, argumentera. Jag vill förstå, på allvar, inte avfärda. Det jag säger om naturvetenskap bygger på populärkulturella framställningar och samtal med företrädare). Den bilden, den förklaringen, präglar samhället och förståelsen för vad som blir möjligt att göra. Och andra vetenskaper följer med, för att trädstrukturen tvingar dem. Vetande, makt. Som sagt.

Ett annat sätt att tänka är möjligt, en annan förståelse och syn på världen skulle kunna fungera. Det är vad som driver Deleuze och Guattari, viljan att se med lite andra ögon. För att kunna agera bättre i världen, och för att kunna bygga ett bättre samhälle. Bestämma hur man ska se, och vilket samhälle man skall bygga, det gör de dock inte. Det är upp till oss att utföra det arbete, med hjälp av verktygen som filosoferna skapar, mellan varandra.

Rhizomet utgör motpolen till trädet. Kommer till det, i nästa post. Snart.