Tänker om och med rhizom V

Dan före dan. Ute håller det på att ljusna, och det är kallt. Även inne är det lite kylslaget. Ikväll har vi dock fått upp ångan. Då blir det julbord och firande med barnen som drar till sin mamma på julafton, och föräldrarna som friar med systern, och livskamraten som det äntligen finns obruten tid att bara vara med. Inga krav, bara vi. Ikväll blir det varmt på många sätt, oavsett vädret där ute, varmt från mat och vin och innerligt umgänge. Som det ska vara på jul. Ingen Kalle, i protest mot hela debatten om klippen från tomtens julverkstad. Det går inte att rensa lite, att bara plocka bort delarna man inte gillar. Det leder helt fel. Företag som vill putsa på sin image har naturligtvis sin fulla rätt att göra det, men jag tänker i helheter, och menar att det aldrig går att ändra historien. Det är farligt att försöka. Bättre då att låta den vara, och tala om den, jämföra med hur det ser ut idag. Evert Taube sjunger, "hellre snälla svarta barn, än vita i Sing Sing", varför talar ingen om människosynen i den svenska låtskatten? Om det nu är fördärvligt att visa upp det som var, om det nu är positivt att revidera, rensa och plocka bort. Jag tror det är en oerhört farlig väg att anträda, för det är samma logik som främlingsfientlighetens mörka krafter använder. Låt oss konfronteras med forna tiders förgivettaganden. Låt oss utsättas för den beska medicinen. Låt oss jämföra, ständigt, hur det var med hur det är, och hur det skulle kunna vara. Utvärdera, kontemplera, istället för att revidera. Livet är varken gott eller rättvist, per se. Det krävs handling för att bygga en god värld där så många som möjligt kan finna sin plats och bidra till helheten.

Vilar tanken. Låter den fara, följer med. Känner dock igen mig, i terrängen. Ser mönstret, men också regelmässiga brott. Vill inte fastna. Vill inte älta. Upprepning krävs, om man vill nå ut med sitt budskap, men i lagom dos och inte för ofta. Försöker jobba så, om jag lyckas får andra avgöra. Solidaritet, gemenskap och integration, det är viktiga teman. Passar bra så här i juletider. Stora multinationella företag gör det inte. Därför känns det bra att välja Tage Danielsson och Karl-Bertil Johnsson imorgon, istället för Disney. Och Julmust, istället för Coca-Cola. Inte mycket till motståndshandling, men ett försök att göra det jag kan, i det lilla. För det är där all förändring uppstår, och sedan bärs den fram och växer sig stark i gemensam handling. Logiken för kulturell förändring finner jag i rhizomets struktur utan centrum. Fortsätter på den serien poster, för att jag kan och känner mig pigg i tanken.

Som ett slags övergång, mellan kampen om bilden av det som var, om minnet av en tid som flytt och dess innehåll, och rhizomet rekommenderar jag dagens Under Strecket, som handlar om en annan ikon, Olof Palme. Titeln är Ikonen Palme en spegel för vår samtid. Ett slags centrum som aldrig nås, ett simulacra, en kopia utan original. Vem var Palme, och vem är han idag? Vem bestämmer? Ingen, bilden förändras ständigt, och den gör det som ett resultat av förhandling mellan en lång rad aktörer. Liksom allt annat, livet, samhället; förändring och förhandling. Och ingen kan hävda att hen har rätt. Det handlar om makt. Makt över tanken. Humanioras forskningsområde. Ett ämne med värdefulla kompetenser, men också med lik i garderoben. Liksom alla kulturer, perioder, individer, allt. Inget och igen är helt igenom gott. Komplexitet, det är vad levt liv handlar om. Och då behövs tankeverktyg som kan hjälpa oss att bringa reda i kaos. Rhizom är ett sådant verktyg, formulerat av filosoferna Gilles Deleuze och Felix Guattri.

Kastar mig ut, och fortsätter där förra posten avslutades, i en uppräkning av kännetecken på ett rhizom.

3. Principle of multiplicity: it is only when the multiple is effectively treated as a substantive, "multiplicity," that it ceases to have any relation to the One as subject or object, natural or spiritual reality, image and world.

Palme, Disney, Evert Taube och så vidare, allt som inte är rent personliga angelägenheter kan betraktas, bör betraktas som rhizom, eller mulipliciteter. Som sammansatta helheter, av materia och tanke, flyktiga minnen och artefakter av olika slag. Fler än en, men färre än många. Ingen absolut gräns kan någonsin dras, allt blir till i förhandling. Samspel, gemensamt utbyte av tankar och handling, det är vad som skapar illusionen av helhet och kontinuitet. Det som är kaos på en lägre nivå, stabiliseras på en högre. Emergens. Som salt, vilket består av klor och natrium. Rhizomet är kulturens underliggande struktur, kan man säga.

Multiplicities are rhizomatic, and expose arborescent pseudomultiplicities for what they are. There is no unity to serve as a pivot in the object, or to divide in the subject. There is not even the unity to abort in the object or "return" in the subject. A multiplicity has neither subject nor object, only determinations, magnitudes, and dimensions that cannot increase in number without the multiplicity changing in nature (the laws of combination therefore increase in number as the multiplicity grows).

Glöm allt vad innersta kärnor och essenser heter, allt blir till i och genom processer av förändring. Tillblivelse, kopplingar och aktivitet. Inget är, allt blir, tillsammans. Subjekt/objekt leder tanken fel, leta istället efter determinanter, efter aktörer med inflytande. De och det som spelar roll i processen. Vad gör skillnad, är en bättre fråga om man vill förstå levt liv, än vad finns det evidens för. Alla frågor har agens och påverkar svaren man får. Även rhizom, men det finns i alla fall en inbyggd medvetenhet om detta i det analysverktyg som Deleuze och Guattari presenterar i texten som inleder deras stora verk A Thousand Plateaus.

Puppet strings, as a rhizome or multiplicity, are tied not to the supposed will of an artist or puppeteer but to a multiplicity of nerve fibers, which form another puppet in other dimensions connected to the first: "Call the strings or rods that move the puppet the weave. It might be objected that its multiplicity resides in the person of the actor, who projects it into the text. Granted; but the actor’s nerve fibers in turn form a weave. And they fall through the gray matter, the grid, into the undifferentiated ....

Skalnivåer, såväl uppåt som neråt, är vad det handlar om. Det finns inget centrum, men för varje fenomenman vill undersöka finns en lämplig nivå att hålla sig på, för att få svar på just den fråga man har. Men det förändras från fråga till fråga, från problem till problem, liksom det förändras över tid. Inget är evigt. Och fysikerna som sysslar både med med det som är litet och det som är stort, har inte monopol på vetandet. Bara för att man vet en massa om molekyler betyder inte att man vet något om levt liv. Som sagt, skalnivåer, det gäller att lära sig se saker och ting för vad de är, här och nu och för det ändamål man har i åtanke. Samspel och makt, man måste också lära sig att se sådana aspekter av tillvaron. Det är nödvändigt om man vill förstå levt liv, kultur; en väl utvecklad förmåga att hantera  komplexitet.

The interplay approximates the pure activity of weavers attributed in myth to the Fates or Norris."’ An assemblage is precisely this increase in the dimensions of a multiplicity that necessarily changes in nature as it expands its connections. There are no points or positions in a rhizome, such as those found in a structure, tree, or root. There are only lines.

Linjer som korsar varandra, och bildar kluster, kompositioner och som på avstånd ser ut som odelbara objekt, men som i själva verket är resultatet av sammanhållanden och förhandlingar på underliggande nivåer. Livet består av sådant som finns och verkar som helheter, men är i själv verket rörelse, förändring, tillblivelse.

When Glenn Gould speeds up the performance of a piece, he is not just displaying virtuosity, he is transforming the musical points into lines, he is making the whole piece proliferate. The number is no longer a universal concept measuring elements according to their emplacement in a given dimension, but has itself become a multiplicity that varies according to the dimensions considered (the primacy of the domain over a complex of numbers attached to that domain). We do not have units (unites) of measure, only multiplicities or varieties of measurement.

Skillnad är en egenskap i sig i Deleuze tänkande, det är inte ett resultat av jämförelse, inget relationellt fenomen. Skillnad finns inbyggd i världen, och är det som upprepas, som återkommer i processen av tillblivelse. Ett slags kulturens konstant. Hur mycket skillnad kan ett fenomen härbärgera innan det övergår till något annat? Det är frågan kulturvetaren närmar sig det hen studerar med. Vad krävs för att ett fenomen även fortsättningsvis skall kunna betraktas som just det fenomenet? Vad behövs för att det ska vara meningsfullt att tala om mig, i termer av den jag är? När sluter jag vara jag? Är det när jag dör och molekylerna skingras i krematoriets lågor, eller är det när jag förlorar medvetandet och den intellektuella kontakten med omvärlden? Är det när minnet av mig inte längre upprepas i världen? Utgångspunkten för ett rhizomatiskt tänkande är att det inte finns något absolut svar på någon fråga, det finns bara förändring. Ett evigt här och nu, mellan då och sedan.

The notion of unity (unite) appears only when there is a power takeover in the multiplicity by the signifier or a corresponding subjectification proceeding: This is the case for a pivot-unity forming the basis for a set of biunivocal relationships between objective elements or points, or for the One that divides following the law of a binary logic of differentiation in the subject. Unity always operates in an empty dimension supplementary to that of the system considered (overcoding). The point is that a rhizome or multiplicity never allows itself to be overcoded, never has available a supplementary dimension over and above its number of lines, that is, over and above the multiplicity of numbers attached to those lines. All multiplicities are flat, in the sense that they fill or occupy all of their dimensions: we will therefore speak of a plane of consistency of multiplicities, even though the dimensions of this "plane" increase with the number of connections that are made on it.

Konsistensplan ... hm. Just nu har jag svårt att sätta ord på tankarna. Tänker dock på ett exempel som jag tror illusterar denna tanke är Möbiusbandet, som är en modell som används inom matematiken. Det är i korthet ett band som klippts av, vridits ett halvt varv och sedan limmats ihop. Man får då ett slags yta som är både insida och utsida, samtidigt. Läser om detta på Wikipedia, och det hjälpter i alla fall mig att förstå citatet ovan. Jag citerar:

Det mest uppenbara (och viktigaste) egenskaperna för ett möbiusband är, som sagts tidigare, att det endast har en sida. Denna egenskap ändras inte oavsett vad man gör med bandet. Ur topologisk synpunkt så kan man ändra alla andra egenskaper hos bandet, men det faktum att det bara har en sida kommer att vara ett oförändrat faktum. Detta kan för verka obetydligt men för en topolog eller matematiker så är detta en väldigt viktig egenskap.

En annan viktig egenskap som är svårare att förstå innebörden av är att möbiusbandet är en icke-orienterbar yta. Vilket helt enkelt betyder att den saknar asymptot i alla punkter. Faktum är de upptäckter som Möbius kom fram till då han studerade Möbiusbandet som gäller just icke-orienterbara ytor används än idag som en definition av dessa ytor. Värt att nämna är att Möbiusbandet är tvådimensionellt, vill man ha en liknande topografisk företeelse i tre dimensioner så är man hänvisad till Kleinflaska.

Ett plan som finns överallt, och på vilket det som existerar fäster vid och antar form. Kroppen utan organ vill jag få det till, är en synonym. Det som ger struktur i tillvaron. Rhizom. Och så jobbar Deleuze och Guattri, deras texter är fyllda av upprepningar, olika sätt att säga samma sak. Några fåtal teman är det som upprepas, på lite olika sätt, för att få oss som läser att tänka själva. Begrepp skalla inte definieras menar de, begrepp ska användas för att att se något man inte sett annars, för att öka förståelsen för den värld man verkar i och det liv man lever.

Multiplicities are defined by the outside: by the abstract line, the line of flight or deterritorialization according to which they change in nature and connect with other multiplicities. The plane of consistency (grid) is the outside of all multiplicities. The line of flight marks: the reality of a finite number of dimensions that the multiplicity effectively fills; the impossibility of a supplementary dimension, unless the multiplicity is transformed by the line of flight; the possibility and necessity of flattening all of the multiplicities on a single plane of consistency or exteriority, regardless of their number of dimensions.

Flyktlinjer är det som gör att förändringens riktning ändras. Slumpvis uppdykande möjligheter, det är vad det handlar om. På förhand icke-definierbara incitament till förändring. Flyktlinjer kan bara upptäckas om man är väl förberedd och om det finns tid för reflektion. Det enda som går att undersöka blir således förutsättningar för förändring. Vill man förändra, då måste man inse detta. Förändring kan aldrig drivas i en bestämd riktning. Därför är jag kritisk till målsäkring, för att det invaggar oss i en falsk trygghet. Framtiden är alltid en öppen fråga, den kan bli som vi vill och önskar, men det finns inga som helst garantier, någonsin. Oavsett vad konsulten som lever på att sälja in tanken säger! Det måste vi acceptera. Visst kan man lyfta ut oönskade och problematiska sekvenser av gamla filmer, men vad ger den handlingen upphov till? Vad leder det sättet att tänka till? Vilket samhälle får vi om vi förnekar vår historia? Det är centrala och avgörande frågor, det är detta man borde tala om. Vem tjänar på att det inte lyfts fram? Frågor, frågor, frågor, men det finns bara frågor, inga svar.

The ideal for a book would be to lay everything out on a plane of exteriority of this kind, on a single page, the same sheet: lived events, historical determinations, concepts, individuals, groups, social formations. Kleist invented a writing of this type, a broken chain of affects and variable speeds, with accelerations and transformations, always in a relation with the outside. Open rings. His texts, therefore, are opposed in every way to the classical or romantic book constituted by the interiority of a substance or subject. The war machine-book against the State apparatus-book. Flat multiplicities of n dimensions are asignifying and asubjective. They are designated by indefinite articles, or rather by partitives (some couchgrass, some of a rhizome . . .).

Deleuze och Guattari skriver öppna texter. Texter som inte bestämmer världens vara och mening. Texter vars ambition är att presentera verktyg, inte slå fast sanningar. Många som tycker att deras texter är svåra, tror jag närmar sig dem som man brukar göra, för att få svar. Men det enda man får är frågor, frågor som måste sättas i verket, användas, för att att bli meningsfulla. Deleuze och Guattri driver ingen egen tes, de hjälp oss som lever här och, den som läser, att hitta mening och innebörd i det liv och de sammanhang  som hen finns, verkar och blir till i och genom.

Med det sagt: God Jul, och på återhörande, snart!