Dagens Nietzsche, om Nobels förnekande av kultur

Klokskapen firades igår, vetenskapens främsta företrädare hyllades. Mänskligheten beundrade återigen sig själv och sina främsta. Samtidigt som problemen med fattigdom, klimatet och världens ekonomier hopar sig medan ansvariga står handfallna och människor dör som flugor i fattiga länder av sjukdomar som enkelt går att bota. Paradoxalt, visst, självklart. Så är livet. Aldrig entydigt, enkelt eller överblickbart. Det levda livet vill säga. Livet och processerna som övervakas i laboratorier och som fångar i makroekonomiska modeller är emellertid överblickbart och går att kontrollera. Kunskapen som ger pris, som belönas, den är felfri. Det är livet där ute som är problematiskt.

Idag, dagen efter, kommer resultaten. Klockan nio får vi svar på frågan om hur det står till i den svenska skolan, med den uppväxande generationens kunskaper. Då kommer siffrorna från Pirls och Timss. Spännande, inte minst för politikerna som ansvarar för skolan, högre utbildning och forskning. Vilka är chanserna att Sverige i framtiden får ett inhemskt producerat Nobelpris? Hur står det till i det kulturella sammanhang där vanliga människor lever sina liv? Hur mår befolkningen i landet där man tilldelats det ärofulla uppdraget att belöna världens främsta vetenskapliga insatser? Allt hänger som bekant ihop. Det ena går inte att skilja från det andra. I USA, som kammat hem de flesta prisen klassas var sjätte medborgare som fattig. Kunskap är med andra ord ingen garanti för ett gott liv, i alla fall inte för samhället som helhet.

Nobelpriset är det finaste priset, det är så det är bestämt. Priset är skapat av människor för människor. Det är, kan man säga, kultur som håller priset samman. Och kulturen består av en lång rad agenter, forskning visar det. Kulturvetenskaplig forskning, sådan forskning som inte belönas med priser. Forskning med intresse för samband som leder till fattigdom, kunskapsutveckling och välstånd för samhällen som helhet. Det krävs emellertid inga fördjupade studier för att inse att det krävs en lång rad aktörer för att förverkliga den fest som arrangerades i Stockholm igår. Här följer en lista på några av aktörerna: Nobel, och hans pengar och testamente, självklart. Nobelkommittén och ekonomerna som förvaltar kapitalet, liksom därigenom alla som agerar på börserna runt om i världen. Blommorna från San Remo, Stockholms stadshus, Blå hallen. Kungen och hovet. Regeringen. Akademinernas företrädare, och så vidare. Hela historien och allt som krävts för att ta helheten ända hit. Allt och alla som på ett eller annat sätt kan knytas till Nobelfesten är med om att göra detta till världens mest prestigefulla utmärkelse för vetenskapligt arbete. Allt, och det som håller helheten samman är kultur.

Även om det inte är en hemlighet eller speciellt svårt att förstå ovanstående. Fast vi vet att Nobelfesten och priserna är resultatet av samverkan, samarbete och interaktion mellan otroligt många människor är det bara tre som kan belönas. Tre människor får pris, för något som de aldrig skulle kunna klara på egen hand. Det säger något om mänsklighetens syn på sig själv, och om synen på kunskap. Dyrkan av geniet lever i högönsklig välmåga, till resten av mänsklighetens förfång. Det som belönas utgår från en förlegad människosyn, är resultatet av 1800-talets sätt att se på kunskap och utövare av vetenskap. Och priset bidrar till att hålla den synen vid liv. Nobelpriset hindrar oss att se sådant vi borde se. Helheter och konsekvenser av förgivettaganden. Samband och lösningar på problem som finns på en annan skalnivå. Nobelpriset kan sägas vara kulturförnekande, även om det står till knäna begravd i kultur. Litteraturpriset är undantaget som bekräftar regeln.

Kultur är det som inte går att peka på. Hörde jag någon säga flum? Någon brukar alltid säga det när kultur kommer på tal, för att det inte går att bestämma exakt vad det är eller hur det fungerar, detta något. Med det är som att avfärda livet bara för att man inte förstår kroppens uppbyggnad och cellernas komplicerade samspel. Befängt. Faktum kvarstår dock: Något pris för insatser inom kulturens område delas inte ut. Därigenom förvägras mänskligheten kunskap om förutsättningarna för den mest prestigefulla utmärkelsen mänskligheten känner.

Paradoxalt nog fanns kunskap om detta i Alfred Nobels samtid. Tänker på Nietzsche, som visste, förstod och kämpade för att sprida insikt om detta livets mest utmärkande faktum. Levt liv utspelar sig i kontexter som påverkar och styr. Människan är ingen ö. Tanken på genier är resultatet av ett slags livsförnekande önsketänkande. Nietzsche visste, Nietzsche förstod. Och hans ord finns kvar, för oss allt läsa och dra lärdom av. Han skriver i citatet om sin läromästare, sin uppfostrare.

Det är [Schopenhauers] storhet, att han ställde fram för sig bilden av livet som en helhet för att som en helhet tyda den, under det att de mest skarpsinniga huvuden inte kan göra sig kvitt det misstaget, att man skulle komma tydningen närmare, om man med lupp undersökte färgerna och det material som denna bild är målat på - eventuellt med resultat att det var en mycket invecklat vävd linneduk med färger som var kemiskt outgrundliga.

Är det inte den typen av insikter och upptäckter som belönas av Nobelkommitén? Människan består av biologi, och biologin består av kemi och kemin är uppbyggd av fysik. Och ju mindre beståndsdelar man undersöker, desto mer prestigefyllt blir priset. Samtidigt fjärmar man sig mer och mer från det levda liv som resten av mänskligheten brottas med och kämpar för att få att gå ihop.

Man måste ana sig till målaren för att förstå bilden, det visste Schopenhauer. Nu är emellertid hela det vetenskapliga skrået ute efter att förstå linneduken och färgerna, men inte bilden. Ja, man kan säga, att bara den som inte släpper blicken från livets och tillvarons allmänna bild, kommer att kunna betjäna sig av de enskilda vetenskaperna utan att själv ta skada, ty utan en sådan reglerande helhetsbild är dessa vetenskaper bara ledtrådar som ingenstans når fram till slutet. De gör vårt levnadslopp bara ännu mer förvirrat och labyrintartat.

Bara den som inte släpper blicken och intresset för helheten, det komplexa levad liv som all kunskap adresserar och ytterst angår. Bara den som förstår helhetens betydelse och funktion har nytta av kunskap om tillvarons minsta beståndsdelar. Bara den som förstår det levda livets gåta kan hoppas på att undgå skada. Det är i alla fall vad Nietzsche vill säga oss. Och med tanke på hur det ser ut i världen är detta tankar som borde tas på mycket större allvar än vad som är fallet idag, annars är risken stor att mänskligheten förlorar sig ett visserligen högteknologiskt och excellent vetenskapligt, men ändå förvirrat och labyrintartat tillstånd.

Värt att tänka på, så här dagen efter.