Osäkerhet och tider av turbulens tar på krafterna. För alla, mer eller mindre, är det så. Det kostar på, effektivitet går förlorad, och fokus förflyttas, från den större bilden, det övergripande, till det som rör mig och mitt. När någons trygghet och överlevnad hotas, då blir det viktigaste för hen att återskapa harmonin i tillvaron. Först när man känner sig trygg igen kan man ta tag i sådant som rör andra, samhället och planetens långsiktiga överlevnad. Enkel matematik. Självklarheter.
Otrygghet triggar egoism, accentuerar mänskliga egenskaper som inte är så vackra. Märkligt att samma gäller för enorma rikedomar. Även den ofantligt rike drabbas, fast på andra sätt. Hen tvingas till egoism eftersom rikedomen är hotad. Tjuvar, skatter, konkurrenter, överallt finns hot att parera, vilket gör att även den som har mer än hen kan göra av med under en livstid är osäker.
Mellan dessa båda ytterligheter finns den breda massan, alla dem som har det som de flesta. Medelsvensson, eller vad man nu ska kalla den heterogena gruppen av helt vanliga medborgare i ett samhälle.
Bilden är klar. Bordet dukat. Hoppas att det går att hänga med. Beskrivningen ovan, och tankarna om vad som händer under ytan är en grov förenkling, men det behövs för att peka på det jag vill peka på här. Osann är karakteriseringen inte, men finns det fel är jag tacksam för att få dessa påpekade för mig. Inget ska bevisas. Vad jag vill är att reflektera över vilket samhälle, vilken värld vi bygger för oss. Vilka framtidsutsikter vi kan tänkas ha.
Osäkerhet växer i båda ändar av ett samhälle med klyftor, och större klyftorna är, desto fler människor riskerar att drabbas av känslan av att tryggheten i tillvaron är hotad. Bara det att det finns ett hot om ett hot om ökad osäkerhet leder till att skärpedjupet minskar. Egoismen sprider sig. Och ju fler som ser om sitt hus, desto större och mer reellt blir hotet mot mig och mitt. Konsekvensen blir att klyftorna ökar, liksom osäkerheten. Tilliten minskar av detta, och de sociala relationerna i samhället utarmas när fler och fler söker sig till sina likar. Monokulturer växer till och hotet öm ökad osäkerhet växer.
Sverige är en demokrati. Vi röstar. Väljer representanter som för vår talan i parlamentet och kommunstyrelserna. Den som är rädd söker som bekant trygghet. Den som lyckats ekonomiskt, men som känner att kapitalet är hotat, kommer alltså att rösta på ett parti som värnar deras intresse. Ett part som vill sänka skatten och minska statens inflytande. Den vars utsikter till trygghet är små röstar på ett part som säger sig värna och vill återupprätta det som en gång var. Och den stora massan däremellan röstar på något av partierna i mitten. Partier som försöker tillgodose de flesta.
Klart vi får ett samhälle med ökande klyftor då. Ett samhälle med växande osäkerhet, hos en ökande andel av befolkningen. Klart också att detta leder till att medborgarnas omsorgshorisont krymper. Och till att samhället krackelerar, till att basen för allt det som tills för bara några decennier var självklart urholkas. Tryggheten som byggdes upp under rekordåren är unik i mänsklighetens historia. Ett arv oändligt mycket mer värdefullt än pyramider och andra världsarv. En trygghet och en framtidstro som utrotade en massa problem som tidigare generationer tvingats hantera.
Jag kastades ut i världen under de där åren. Sedan kom oljekrisen. Efter det, någonstans under det tidiga åttiotalet, förändrades politiken, och samhället. Av en hel massa olika anledningar, så klart. Mycket som ingen råder över. Men över politiskt genomförda skattesänkningar råder vi, har människor ett ansvar. Skattesänkningarna under Reagan och Thacher var betydande, vilket ledde till att klyftorna ökade. Samhällen slets isär, och såren infekterades under konjunkturuppgångarna som följde. Idag är skadorna livshotande.
Målar med bred pensel. Drar upp linjer. Visar på tendenser. Jag skriver inte historia, jag analyserar kulturen jag lever i. Och jag ser att den osäkerhet och rädsla som jag känner är universell. Jag ser ett samhälle växa fram som håller på att såga av grenen det sitter på. Ett samhälle som undergräver medborgarnas möjlighet till att känna trygghet. Jag ser rädslan sprida sig och leda till ökad rädsla.
Just idag är jag inte så himla stark, för att tala med Kenta. Just idag är jag rädd. Rädd och osäker, för egen del, men framförallt för samhällets skull. Det samhälle och den värld som mina barn skall växa upp i. Rädd för att deras och deras generations förutsättningar att lyckas är så fundamentalt annorlunda än dem jag fick. Rädd för rädslan som sprider sig.
Allt skulle med små medel kunna bli så mycket bättre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar