Läxläsning, katastrofalt som samhällsinvestering

Vi står inför ett vägskäl, alla vi som lever i den gamla världen. USA och Europa, livsstilarna och allt man vant sig vid att ta för givet här är hotat. Det händer saker i omvärlden. Människor med en helt annan historia, och med helt andra erfarenheter och behov har på senare åt etablerat sig och utmanar nu på allvar Västvärlden. Världens mäktigaste är inte längre självklart USAs president. Detta är fakta, och inget som någon kan eller bör göra något åt. Det är varken ont eller gott, men ett hot mot allt som vi här hemma har vant oss vid och tar för givet är det, utan tvekan. Företag utlokaliserar, lägger ner och löner tvingas ibland sänkas. Det är en naturlig följd av rådande politik, där ekonomi är alltings mått. Vi i Sverige har kämpat för och vant oss vid en hög levnadsstandard, på mindre bemedlades bekostnad. De tog jobben som vi inte ville utföra. Nu står vi här, och tycker att det är orättvist. Men det är inte orättvist. Det är som det är. Bara att acceptera. Den bästa medicinen måste sväljas.

Krisen vi är inne i nu är ingen vanlig kris, den recession som världen befinner sig är är ett tecken på hur ohållbart vårt sätt att leva är. Först när vi slutar vänta på bättre tider kan vi börja göra det som krävs för att bygga ett nytt samhälle. Om tillräckligt många vill är det möjligt. Vi kan, om vi bara arbetar gemensamt. Inget kommer att vara sig likt. Bara att vänja sig. Nyorientering, det är vad som krävs. Innan det är för sent. Det är nu vi kan handla, om vi bara inser allvaret. Finns mycket att göra. Enkelt är det på inget sätt. Livet är aldrig enkelt, så varför skulle lösningen på våra problem vara utförd i en handvändning? Varför skulle vi vara skonade från problem?

Tänk om, gör rätt. Agera, tillsammans. Det är vad jag vill skrika. Än finns det hopp, och möjligheterna att agera annorlunda är stora. Tillsammans, gemensamt. Integration, mer och fler relationer mellan människor. Lokalt, och globalt. Det är ingen politisk vision, det är av nöden tvunget om inte vi ska gå under med vår jord. Låt tjafsandet på klimatmötet och konflikterna mellan öst och väst bli en väckarklocka, för oss alla. Gör vi inget kommer inget att bli gjort, och då vet vi hur det kommer att gå. Inte bra! Vi har inte råd att chansa, hoppas på bättre tider. Vi måste agera, nu. Gemensamt, för allas skull.

Vad gör våra folkvalda politiker i det läget? Vad är deras förslag till lösning på samhällets problem? RUT-avdrag, för tjänster i hemmet. Bartender? Inga problem, enligt nuvarande regler. Att det försvaras av politikerna, att det anses okej att använda statliga medel till det, vilket är tjänster som bara den med riktigt mycket pengar efterfrågar. Vad är det för samhälle man bygger på en sådan grund? Ett samhälle där de redan rika och privilegierade gynnas, de som redan kan spara det allmänna barnbidraget till sina barn. Det är vad vi får, mer av det vi hade, som visat sig ohållbart för de allra flesta. En obehaglig värld. Förstår så klart att denna typ av avdrag, för barteders alltså, inte är en stor utgift. Det är inte problemet med reformen, det är människosynen bakom, den ideologiska övertygelsen som beslutet utgår, och hämtar inspiration från. Sådana reformer leder i helt fel riktning, för samhället som helhet. Basen för allt annat urholkas när de som har gynnas, på bekostnad av de som inte har. En politik som leder till ökade klyftor, ökad segregering och ökade avstånd mellan individerna, minskar storleken på samhällets gemensamma kapital och därmed urholkas även möjligheterna till en trygg framtid för de välbeställda. Ett sårbart samhälle är hotfullt för alla, inte bara de mindre bemedlade.

Läxhjälpen som också ingår i RUT är ändå det mest beklämmande, det som är riktigt allvarligt. För det handlar om den uppväxande generationen, dem som skall ta över. Alla kommer aldrig att ha samma chans att bygga sig ett liv och en framtid, men om politiken som förs accentuerar de skillnader som redan finns är det allvarligt. Håller med Eva Nordmark och Eva-Lis Sirén, på dagens Brännpunkt:

Den svenska skolans grunduppdrag är att ge alla elever samma möjligheter till en god utbildning och skolan skall vara kompensatorisk, det vill säga ge mer till elever som behöver mer stöd för att nå uppsatta utbildningsmål.

Med införande av läx-rut, nu även i gymnasieskolan, ger man de elever som redan har goda förutsättningar ytterligare en stark subvention från statens sida medan elever med föräldrar med knappa tillgångar inte kan få samma hjälp. Detta är direkt stötande. Som skolpolitisk åtgärd är den kontraproduktiv. Om läxhjälp skall ges med skattemedel skall den ges på samma villkor till alla elever inom grundskolans och gymnasieskolans ram.

Utan en likvärdig skola för alla, utifrån varje individs behov, har vi inget samhälle. Utan en skola som fångar upp, utvecklar och förädlar den kompetens och de möjligheter som finns i vare uppväxande generation som helhet, är det omöjligt att bygga ett samhälle. För ett samhälle kan bara byggas genom integration, och ömsesidiga ansträngningar. Ett samhälle där den som gynnas i/av dagens system inte vill dela med sig, proportionerligt utifrån hur väl man lyckats, det är inget samhälle. Det är en klubb för inbördes beundran.

Enade och tillsammans kan vi möta hoten och komma torrskodda över till andra sidan av den kris vi nu går igenom, oavsett vad vi gör eller hur vi tänker. Söndrade och om vi bara tänker på oss själva, faller vi, gemensamt. Det är inget politiskt uttalande, det är ett väl underbyggt påstående med stöd i forskning.