Tänker långsamt, om det som går snabbt

Tittar trött på skärmen. Huvudet fullt av idéer och uppslag till saker att skriva om. Orkar dock inte riktigt hålla skärpan. Vill ändå skriva. Försöker, men inser att det nog ändå är bäst att vila lite. Här under julen kan jag inte lova att det blir en post varje dag. Efter ett långt och hektiskt arbetsår, fyllt av hot och problem, men också spännande uppdrag och nya intressanta uppgifter, behöver hjärnan vila. Paradoxalt nog räcker det att bara ta beslutet att inte tvinga fram texter för att det ska lossna, så idag blir det en bloggpost. Sedan får vi se. Men för att orka med våren som kommer, och för att inte kroppen skall slå bakut, behöver jag vila. Vila i så motto att bara låta tankarna komma och gå som de vill. Vila genom att minska kraven, och låta det som görs ta den tid som krävs. Vila genom att inte stressa. Vila i varat, i det som är här och nu. Det får bli mantrat för julen 2012.

Kunskaper av detta slag, som om möjligt är ännu ovanligare i Sverige än i USA, är en stabil bas för alla som vill motstå de förrädiska locktonerna från den idiotanstalt som är vårt övermogna konsumtionssamhälle och dess kasinoekonomi.

Så avslutar Fredrik Sjöberg sin recension av boken Tänka, snabbt och långsamt, av ekonomipristagaren Daniel Kahneman, som står på min läslista. Tyckte orden passar i dessa tider. Vill också lyfta fram den typen av ekonomiforskning. Ekonomiforskning som rimmar väl med humaniora och kulturvetenskaplig forskning. Ekonomi och kultur är två sidor av samma sak, vilket Anders Borg erfar just nu. Modeller och förutsägelser får aldrig förväxlas med det levda liv som modellerna är tänkt att hjälpa oss förstå. Ändå görs det, konsekvent och konstant. Och jag tror att Kahneman, om hans tankar bara kunde få lite genomslag hos ansvariga, har potential att förändra samhället. Sjöberg skriver.

Hans arbeten om beslutsfattande och riskbedömning bygger till stora delar på banbrytande evolutionsbiologi som, i motsats till vad Milton Friedman och hans gelikar länge predikat, visar att nutidens marknadsaktörer ingalunda är så särdeles rationella.

Som framgår av Kahnemans väldiga bok ”Tänka, snabbt och långsamt” är människans intellekt utmärkt väl anpassat för ett fjärran apstadium, dock mer sällan för det moderna livets alla valsituationer. Vi begår hela tiden misstag, och är ofta mycket lättlurade. Inte minst bedömningar i hastigt mod, sådana som brukar ges beteckningen intuition, visar sig inte sällan leda fel.

Se där, ytterligare ett exempel på betydelsen av och nyttan med samverkan över ämnesgränser. Ett ämne, en kompetens, hur bra och viktig den än är kan aldrig klara biffen. Hjärnan behöver kroppen, lika mycket som kroppen behöver hjärnan. Samma i akademin, det är bredden som ger djupet, kunskapsdjupet. Låter tankarna vandra, till Renässansen. En tid i mänsklighetens historia då den intellektuella utvecklingen exploderade, kanske beroende på att det då fortfarande var möjligt att hålla sig uppdaterad på mänsklighetens samlade vetande. En människa kunde läsa och sätta sig in i allt vetande, och dessa kunskaper kunde användas för att hitta uppslag för nytänkande inom det egna området. Idag är kunskapen inom respektive område så pass djup att det är omöjligt att arbeta så. Forskare från olika discipliner talar helt enkelt olika språk, vilket leder till fragmentering av akademin och utarmning av vetandet. Samhället blir lidande, och när allt går snabbare och snabbare accelererar utvecklingen.

Kahneman åskådliggör tänkandets mekanismer med hjälp av två teoretiska figurer, varav den första (System 1) representerar detta snabba, mer eller mindre automatiska tänkande, medan den andra (System 2) betecknar en långsammare, mer beräknande tankeverksamhet. I en uppsjö av exempel visar han hur dessa bägge system fungerar, var för sig och tillsammans, och fram tonar bilden av en ständigt pågående kamp om tolkningsföreträdet.

Det är alarmerande och paradoxalt att vi talar om att vi lever i ett kunskapssamhälle, när vi allt mer och allt oftare tvingar oss själva att gå på autopilot, och inte bara oss själva utan hela samhället. Plats och tid för tänkande, som får ta tid, som kräver tid, finns inte. Och vi rationaliserar bort det vi behöver, och behöver allt mer eftersom samhället blir mer komplext, för att tjäna pengar och främja tillväxten som är den bas på vilken hela samhället vilar. Paradoxalt, det inser man så fort man tar sig tid att reflektera över hur det ser ut i världen.

System 1 kan inte stängas av. Alla intryck bearbetas oupphörligt och ur detta virrvarr skapas mönster och meningsfulla berättelser, helt utan ansträngning, också där ingenting finns att se mer än slumpen. Förmågan att bortse från tvetydigheter och dra snabba slutsatser har helt enkelt inneburit en överlevnadsfördel under människans evolution. Tvivel är inget för System 1, och statistik alltför komplicerat.

System 2, däremot, begriper statistik och är mer benäget för tvivel än tro, men kräver i gengäld både tid och medveten ansträngning för att fungera. Därför är detta djupare tänkande ofta avstängt. Man går på magkänslan istället, och visst kan man pricka rätt, men riskerna är stora, särskilt som numera hela yrkeskårer sysslar med att exploatera bristen på eftertanke; reklammän, politiska spindoktorer, skandaljournalister, finansiella rådgivare och så vidare.

Allt snabbare rör vi oss kollektivt mot undergången, och den kommer inte som ett hot utifrån, vilket magkänslan och intuitionen säger oss, utan inifrån. Och vi är apokalypsens tillskyndare genom att förvägra oss själva den tid och det utrymme vi behöver för att tänka och förstå. Hittade en mycket intressant artikel igår där just detta diskuterades. Där står, bland annat.

På sin läsvärda blogg En blues för civilisationen skriver Maria Korpskog under rubriken "Apokalypsen är inställd"

"Tror ni att grekerna också går runt och tänker på apokalypsen? Eller har de bara fullt upp med att ta sig igenom en pågående kollaps? Mardrömmen är inte en komet. Mardrömmen är ett långsamt sönderfall där du bit för bit blir fråntagen saker som du hittills tagit för självklara: Kulturinstitutionerna. Pensionen. Föräldrapengen. Sjukvården. Maten. Som Maslows behovspyramid, fast baklänges."

Långsamt sönderfall. Det är ett bra begrepp för att beskriva vad som pågår.

I morgon kan vi förhoppningsvis lägga undergångsromantiken åt sidan, fokusera på följderna av den industriella civilisationens långsamma kollaps och fundera över hur vi kan göra det bästa av situationen.

Idag konstaterar vi att undergången aldrig inträffade, vilket arkeologen Johan Normark har talat om för oss under hela hösten. Den enda undergång vi behöver oroa oss för är den undergång vi själva är med om att jobba på. Hotet kommer inifrån, inte utifrån. Det förstår man dock först när man tar sig tid att aktivera det långsamma tänkandet. Hur ofta finns det tid för det, i livet och i samhället? Det borde fler fundera över under julen.

Effektivisering, ständigt ökande effektivisering. Det är dagens melodi, när den istället borde lyssna till fågelsången eller bara klinga ut. Behovet av tystnad är större än någonsin. Eftertanke, långsamhet och reflektion är lösningen, inte effektivisering och specialisering. Det finns en gräns, mat till exempel skulle kunna ersättas med piller, men det vill ytterst få. Upplevelsen av mat värnar det flesta, även om det blir svårare och svårare. Samma borde gälla tystnaden. Vi måste planera för den, och för ökade marginaler. Om vi menar allvar med vår rädsla för apokalypsen! Kunskapen finns, det enda som saknas är handlingar som pekar i den riktningen!

God Jul till alla, och rikligt med lugn och ro!