Maskinmänniska, människamaskin. Tanken svindlar. Eller? Läser på Sydsvenskans nätupplaga om en ny bok på temat. Av Johan Norberg: Hjärnrevolutionen ... Recensionen är uppskattande, och jag har inte läst den i sig. Måste dock i ärlighetens namn påpeka att jag är skeptisk till den gode Norberg, och jag fastnar för följande passage i recensionen.
”Hjärnrevolutionen” påminner om böcker som Malcolm Gladwells ”Blink” eller Joshua Foers ”Moonwalk med Einstein”. En populärvetenskaplig bok om hjärnan, till lika delar essä och reportage. Men där Foers bok landade i ett allmänmänskligt resonemang kring vad minnet och den kognitiva förmågan gör med vår perception av livet, där är Norberg fast i en mer ideologisk tro på den konstanta tillväxtens frälsande funktion. I plånboken såväl som i huvudet.
Det blir i längden lite begränsande. För ämnet är globalt och allmänmänskligt, men Norbergs perspektiv är det inte. Han argumenterar för vikten av att lägga fokus på den kognitiva förmågan genom att hänvisa till en ny ekonomisk verklighet. Men när han skriver att ”vi” inte längre skapar mer genom att jobba hårdare utan genom att jobba smartare, att det mest värdefulla ”vi” har är ”våra” ideer och att hjärnan är ”den ultimata resursen” – då är detta ”vi” ganska begränsat till en egen västeuropeisk medelklass-verklighet.
Har varit inne på detta tidigare. Frågan är viktig. Vad skulle det innebära att människan kopplar sig samman med eller lägger till funktioner till de biologiska förutsättningar man fått med sig via arv? På ett sätt skulle det inte innebära någonting. Ända sedan människan började förlägga delar av sitt minne utanför kroppen, i och med skriftspråkets införande och spridning under antiken, har det varit legio att använda verktyg och tekniker som ger individen fördelar. Utvecklingen har bara gått lite snabbare här på senaste tiden. Glasögon, hörselapparater, pacemakers och så vidare. Steget till minnesimplantat i hjärnan och andra tekniker på samma tema är i ljuset av den insikten inte speciellt häpnadsväckande.
På ett annat sätt är det alarmerande och djupt problematiskt att tanken väcks och att sådana idéer sprids. För det är just en sådan enkel lösning, omöjligt lösning, på komplexa problem som inte går att lösa på något enkelt sätt. Utvecklingen går aldrig att stoppa, det är inte vad jag menar, men drömmar om det som är ouppnåeligt är och förblir mänskliga återvändsgränder, förspilld möda och tar fokus från centrala frågor för samhällets långsiktiga hållbarhet och mänskligheten överlevnad på lite längre sikt. Drar mig minnes min son, för många år sedan. Han funderade högt i baksätet på bilen. Och sa, att han önskade sig godis som var billigt och som räckte hur länge som helst. En djupt mänsklig dröm, som jag tror att alla känner igen, och känner igen sig själva i.
Kriget som ska ta slut på alla krig, låna pengar för att bli skuldfri och så vidare. Om det är något som kännetecknar människans intellekt så är det detta, att man ständigt tangerar och söker efter perpetum mobile. Samtidigt som man vet att det strider mot alla kända lagar. Människan vore inte människa om hon inte tänkte och fungerade så. Sökandet efter genvägar är lika gammal som människan själv. Problemen med doping inom idrotten, jakten på fördelar och unik information i aktiehandlarkretsar och så vidare. Djupt mänskliga egenskaper och önskningar. Norberg skriver om den nya hjärforskningen, och det är intressant och viktigt. Åter till recensionen.
Intelligens är ett känsligt ämne. Mycket svårare att hantera än skönhet eller begåvning. Krångligare än bildning eller muskelstyrka. Det är som om själva begreppet utlöser ett slags beröringsskräck. Dels för att det är så svårdefinierat. Vad är egentligen intelligens? Hur mäter man det? Finns det inte olika sorters intelligens? IQ, EQ, SQ, ABCQ? Dels för att intelligens länge sågs som något statiskt. En egenskap man föddes, eller inte föddes, med. Ungefär som bollkänsla eller färgseende.Hjärnforskning i alla ära, men vad är det att vara människa? Vill se mer funderingar på det temat, fler resonemang kring den frågan. Att drömma om förmågor som skulle förbättra mitt minne, ta bort mitt behov av sömn, göra mig starkare och så vidare, är och förblir fåfänga önskningar inom kategorin kakan som finns kvar även efter att den ätits. Särimner, perpetum mobile samt alkemi och så vidare, drömmen är lika gammal som människan själv. Önskan om att få det omöjliga. Lika kännetecknande är förbiseendet om att människan är och förblir alltings mått, oavsett hur mycket proteser hen lägger till sitt kroppsliga vara. För det som ger mig fördelar är bara fördelar så länge som jag är ensam om att ha tillgång till förmågorna. När de blivit allmänt spridda, då är det norm och tvång, och då är det inga fördelar längre. Åter på ruta ett alltså, tillbaka i vardagen med alla de problem som där finns att hantera. Denna aspekt verkar det som Norberg lämnar obeaktad i boken.
Att tala om olika personers eller gruppers intelligens tangerar i sin yttersta slutpunkt den sortens oföränderliga rangordning som rastänkandet sysslar med. Man anar ett ideologiskt filter bakom orden.
”Hjärnrevolutionen” är Johan Norbergs försök att göra upp med den här beröringsskräcken och han gör det genom att redan i första kapitlet resolut ta hand om de ovanstående komplikationerna.
Han talar hellre om kognitiv förmåga än om intelligens, vilket säger mer om vad det handlar om. Det handlar inte om kunskap eller begåvning så mycket som om förmågan att hantera kunskap och begåvning.
Han redogör samtidigt för hur forskningen de senaste decennierna reviderat i stort sett allt man tidigare trodde sig veta om hjärnan och dess förmåga.
Framförallt vet man att hjärnan är öppen för påverkan, att den är mer muskel än maskin. Allt vi gör, allt vi läser eller ser, allt vi tar in och tolkar, förändrar i själva verket vår hjärna. Intelligens är, och har aldrig varit, något statiskt.
Vad innebär det att vara människa, egentligen? Hur ser det mått ut som vi alla har att förhålla oss till. Det är ständigt under förhandling, men i stora drag har mycket lite förändrads under de senaste 10000 åren. Genetiskt har mänskligheten i princip samma förutsättningar idag som på stenåldern. Det som förändrats och gör skillnad är kulturen, och alla proteser som människan samlat på sig och införlivat i sin vardag. Människan är till 100% biologi, och samtidigt till 100% kultur. Det som gör oss unika, som gör oss till individer, är våra speciella livslopp i kombination med genuppsättningen som gått i arv från föräldrarna. Sammanhangen vi lever och verkar i är också avgörande. Kultur! Dessa saker och aspekter tillsammans gör oss till människor. Och den dagen då det förändras, då är det något annat än människa man är, alternativt har definitionen av mänsklig förändrats. Se där, ytterligare ett argument för satsningar på humanistisk forskning, med förmågan till analytiskt, kritiskt tänkande och insikt om sammanhangens betydelse.
Alla vill till himmelen, men få vill dö. Regnet och alla andra olägenheter gör att man uppskattar livet, solen och stunderna av lycka. Detta är vad som gör oss till människor, allt sammantaget. Liksom önskan om att slippa problem, drömmen om evigt liv, och den där kakan som går att äta och spara till senare. Detta är vad som gör oss till människor, begränsningarna i tillvaron. Allt det vi inte gillar, problemen och olägenheterna, är vad som gör oss till människor, på gott och ont. Den insikten måste vi ta in och bearbeta, först när vi kan hantera den är vi redo för den typ av bok som Norberg skrivit. Förs när vi accepterat att vi ska dö kan vi börja leva, som människor. Lite förenklat. Att drömma om det som inte går att få är förkastligt. Speciellt när vi står inför klimathot och annat som riskerar att förändra förutsättningarna totalt för mänskligt liv på jorden.
Kontingens är vad som gör oss till människor, kollektiva överenskommelser och normalfördelningskurvor. Intelligens till exempel, handlar om hur ens förmågor står sig i förhållande till andras förmågor. Så om och när möjligheten finns att förbättra och om och när den möjligheten används kommer det i praktiken inte att innebära någonting. Vi rör oss bara mot samma punkt som vi kom ifrån.
3 kommentarer:
"Hjärnan är du" står det i reklamtexten för boken, som också lovar att boken kommer att förändra ens liv (=ens hjärna). Men en hjärna kan inte köpa en bok, läsa den eller börja förändra livet. En hjärna kan faktiskt inte göra något alls på egen hand. Jag har inte läst boken, men för mig verkar det som att den placerar sig i raden av böcker med fokus på individuell (hjärn-)utveckling. I samma text står det att det är en revolution att forskningen nu kommit fram till att hjärnan inte är statiskt och hierarkiskt ordnad med specialiserade delar, utan att den är formbar. Tanken om de formbara hjärnorna passar mycket bra ihop med kraven på flexibilitet som många möter i arbetslivet idag (medan de hierarkiskt ordnade hjärnorna passade i en annan samhällsordning). Kulturhistoriskt rätt intressant..
Hej Eddy,
Du skriver fint om vad det betyder att vara människa, och det mesta kan även vi naturvetare hålla med om. Men när jag läser din blogg (från den 13 december 2012) som har Johan Norbergs nya bok Hjärnrevolutionen som utgångspunkt, undrar jag om jag förstår dig rätt: vill du helt allmänt blåsa upp den gamla striden mellan humaniora och naturvetenskap? Du går ju väldigt hårt mot oss som gläds åt all slags kunskap, även åt de minsta detaljerna. Menar du (din blogg fredagen den 21 december 2012 Hela människan i focus) att framstegen inom ett smalt naturvetenskapligt område, om helhetsperspektivet inte samtidigt framhålls, leder till en marsch ”ut längs kunskapsförflackningens sluttande plan”?
Även om inte alla i forskarvärlden vill riva ner gränserna mellan olika vetenskapsgrenar, så finns det ändå många i den världen som förstår vikten av en samsyn. De förstår att, inte minst med tanke på människors livsproblem, man bör få ihop en helhet där även resultaten av ”detaljforskningen” har sin plats. I skapandet av en helhet som håller även i vardagen vill jag inte ens bortse från den hjälp som populärvetenskapliga självhjälpsböcker kan ge.
Du säger dig vara skeptisk till Norberg. Själv har jag dock inte fått intrycket att Norberg skulle se processerna i hjärnan som det enda som skapar lycka och ett meningsfullt liv. T ex i en av Norbergs tidigare böcker, Den eviga matchen om lyckan: ett idéhistoriskt referat, sträcker sig perspektivet över hela vår historia. Den boken har jag haft nytta av när jag skrev min egen bok där jag försöker visa sambanden mellan kroppens biologiska reaktioner och världen utanför, både den kända och den okända. Boken heter Kalibrera din lycka, reglera din stress – med stöd av nyare forskning och gammal visdom (försäljning via Adlibris.com), och den är tänkt att hjälpa stressade människor inse hur sammanflätade livets olika aspekter är.
Kul att ha hittat din blogg - hade inte hittat den utan Johan Norbergs nya bok! Du kanske vet att när man slår upp boken på Adlibris.com informeras man om din blogg.
Vänliga hälsningar,
Inkeri Barenthin
Sollentuna
Hej, och tack!
Vill se mer fokus på helheter, inte strida. Ser ingen motsättning mellan natur och kulturvetenskap, men har problem med samhällets prioriteringar och nedvärderandet av humaniora och anklagelserna om att det är flum vi sysslar med, vi som analyserar kultur. Självklart behöver vi kunskap, även om det lilla, om molekyler och om hjärnan. Men människa är en sammansättning, en helhet, beroende av sammanhnag och verktyg, också. Vi är ite vår biologi. Vi är allt sammantaget. 100 % arv, samtigt som vi är 100 % miljö. Det är tanken jag tror på och vill utveckla.
Tack för boktips Inkeri!
Skicka en kommentar